När klättrade du sist upp i ett träd?

Vi är på resa, Odd och jag, tillsammans med hans syskon med respektive. Tillbaka till 1700-talet, när en anfader ruskade av sig damm och klassbojor och blev storgodsherre i Sörmland. Genom hårda nypor, tur och hänsynslöshet. Nästa generationer förskingrade sedan det mesta genom otur, givmildhet och genom att leva över sina tillgångar. Så det jämnade ut sig.
Våra barn är helt ointresserade av sådana här släkthistorier, och jag förstår dem. De är upptagna med att leva sina liv, skapa sin historia. Det är som det ska vara. Barn och ungdomar ska leva i nuet och ha sikte på framtiden. Intresset för familjehistoria kommer oftast inte förrän man har fått lite perspektiv på livet.
Jag är mest intresserad av kvinnornas liv, hur relationer och vardag fungerade. Men om det får man nästan inte veta någonting. Det förflutna tillhör männen.

En gång farfars morfars fars egna hem.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Man kan förstås se högtidligt och allvarligt på den frågan. Vem kan jag alltid be om hjälp, om det så är mitt i natten en vanlig tisdag?

Då är svaret självklart, säkert för dig också. Förutom den närmaste familjen finns det  en eller två vänner jag skulle våga ringa när som helst på dygnet om det var kris.

Men om man inte tänker på den där paniksitiuationen mitt i natten, utan tar något mer odramatiskt. Du behöver hitta en bra tandläkare, eller ett nytt jobb, eller ett studentrum, eller en ny kamera. Du undrar över ett utslag på halsen, eller en konstig svamp, eller vad du ska ta dig till med svärmor.

Svaret är givet – du kan alltid fråga på nätet. Där finns Facebook och Twitter och olika samtalsforum.  Tröttnar aldrig, stänger aldrig, svarar alltid. Jag förstår faktiskt inte hur jag klarade mig för tio år sedan.

Många i min generation, och yngre också för den delen, förstår fortfarande inte storheten med sociala media. ”Men hur kan du lita på någon du aldrig har sett, någon som du inte känner?” har jämnåriga vänner och släktingar frågat mig mer än en gång. ”Vad får du ut av att prata med någon som du kanske aldrig träffar?”

Det är inte lätt att svara på. Men smaka på det här citatet: ”Människan är människans bästa vän.” Vi är skapade för sällskap. Vi är flockdjur. Vi vill kommunicera.

Ibland tänker jag på Selma Lagerlöfs vildgäss som flyger högt ovan molnen i Nils Holgerssons resa. Hela tiden ropar de till varann för att inte flyga vilse: ”Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?” Om ingen svarar, då är det farligt.

På Facebook och Twitter finns det alltid någon vänlig själ som svarar.

Vill du följa mig? Här är jag!

Vem kan du alltid be om hjälp?

Om du aldrig har besökt en norsk blogg så tycker jag att LenePene ska bli den första! Du blir beroende efter bara ett par inlägg.

Jag tycker att hon påminner lite om Mia Skäringer, drastisk, mjuk, sårbar, rolig, helt skamlös (du skulle läst hennes inlägg om flatlöss! 🙂 ) Så väldigt långt från (den fördomsfulla) bilden av den typiska norska mamman som drar på tur med hela familjen, med ryggsäcken full av Möllers fiskolja och lefser. Fast hon gör säkert det också, utan att skämmas.

Lenes blogg  är en av mina absoluta älsklingsbloggar. Det har många upptäckt, just nu firar hon att hon haft 50 000 unika besökare. Upptäck henne du också!

Hemma efter andra träningen med min PT Caroline. Andra gången av de tio pass som jag har vunnit. En timme går otroligt fort. Lite hårdare idag än första gången. Utfallen är värst, det bränner på framsidan av låren och det verkar helt omöjligt att klara 12 stycken. Jag känner mig stark och glad och fruktansvärt hungrig efteråt.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Idag har jag haft ett timslångt samtal på SKYPE med Eva Liljenberg, min lifecoach. Nu har jag alltså både en PT och en coach! Hur gick det till! 😉

Nu blir det ett långt uppehåll till nästa Eva-samtal, jag vill vänta ända tills augusti. Det hänger ihop med svaret på Farmorsfrågan nr 88: Vilket krav på mig själv kan jag släppa? Jag har redan gjort det, det har hänt av sig själv.

Jag har släppt kravet att vara duktig, att prestera, att sätta mål. Det får bli som det blir, jag lever här och nu, följer det som känns bra och bekymrar mig inte särskilt om imorgon. Det är en mycket stor förändring, nästan som ett nytt liv. Jag litar på att det jag gör just nu, av lust och vilja, också kommer att leda till någonting bra. Utan att jag behöver försöka föreställa mig exakt vad det är. Det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig.

Jag insåg det till fullo i helgen, när lilla S och lilla A var här. Inte en enda gång på hela tiden kände jag mig otålig eller rastlös.  Inte en enda gång längtade jag efter att kolla email eller tänkte på vad jag hade kunnat göra istället för att leta efter grodyngel.

Betyder det att jag struntar i vad som händer? Nej, inte alls. Men kanske har jag nu på allvar förstått vad som menas med de där raderna i Karin Boyes dikt: ”Nog finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som är mödan värd.”

Igår var första gången jag hade Personlig Träning med Caroline på Allsports i Henån. Jag vann ju en månads PT i deras tävling och nu skall jag med hjälp av kost och motion och min PT Caroline äntligen bli av med de där sista kilona som skiljer mig från de hälsosamt normalviktiga. Egentligen är det mest magvalken jag vill bli av med, den hälsovådliga stressbullen.

Jag tänker rapportera på bloggen om hur det går. I stora drag alltså, mest för min egen skull. Du som inte är intresserad vet att du kan hoppa över alla inlägg som börjar med PT. 😉 Det blir alltså 10 rapporter, sen är det målgång lagom till sommaren.

10 timmar med en personlig tränare, kan det verkligen göra sån skillnad mot att träna på gymmet själv? Efter den första timmen igår inser jag varför det är så otroligt mycket effektivare. Caroline är med mig varenda minut under en timme, kollar så att jag gör rätt, ser till att jag inte fuskar, får mig att ta ut rörelserna maximalt, upptäcker vilka muskler som behöver tränas extra. Som uppvärmning kör vi  intervallträning, jag stånkar på crosstrainern medan Caroline håller koll på min puls och reglerar motståndet efter hur pulsen går upp och ner.  

Och så var det maten. Att skriva matdagbok är bara för tråkigt. Jag gör inga tråkiga saker  numera. Om jag absolut måste göra nånting trist så försöker jag göra det på ett roligt sätt. Därför fotograferar jag min mat istället för att skriva upp vad jag äter. När jag har lagt upp det jag ska äta, tar jag fram min Iphone och knäpper ett kort.Lätt och snabbt. Sen mailar jag bilden till Caroline och talar om vad det är.

Vilket krav på dig själv kan du släppa idag?

Vi hann faktisk med allt som lilla S och lilla A hade planerat!
Fiska krabbor, bada, åka båt till glasskiosken, så ärter och plantera blommor, plocka rabarber och göra rabarberpaj, köra traktor, leta grodyngel i dammen, leka med Sigge.
Tv:n var inte på en enda minut.    

– Posted using BlogPress from my iPhone