Idag är det Internationella Barnmorskedagen och jag skickar en tanke till barnmorskan Ulla Bredberg som förlöst tre av mina barn på Uddevalla Sjukhus. Lugn, vänlig, bestämd och med massor av den speciella lite kantiga humor som många barnmorskor verkar ha.

Ulla var min barnmorska när tvillingarna föddes för 31 år sedan. Vi lärde känna varann bättre än man kanske brukar, eftersom rutin på den tiden var att tvillingmammor lades in på sjukhus 8 veckor innan planerad förlossning. Den 24 november blev jag inlagd, tvillingarna föddes efter igångsättning den 21 februari! (De räknade fel på en månad…)

Det var ingen rolig tid på sjukhuset, med en liten ledsen 7-åring hemma, ni kan ju tänka er…

Ulla var mitt stora moraliska stöd, hon uppmuntrade och tröstade och det står i mitt fotoalbum att hon lånade mig böcker, om tvillingar antar jag. Och när tvillingarna hade fötts stödde hon mig när jag revolterade mot barnsalens härskarinna, en ilsken gammal barnsköterska som ansåg att alla bebisar skulle vara på barnsalen. Men jag ville ha mina tvillingar i mitt rum, och sköta dem själv! Ulla hämtade upp ett gammalt skötbord från sjukhuskällaren åt mig, och jag minns fortfarande min stridslystnad när jag vägrade lämna ut mina två dyrgripar till barnsalsdraken på kvällen. 😉  

Och det märkligaste av allt, när jag sedan skulle föda vår lille sladdis 10 år senare, vem kommer in genom dörren till förlossningsrummet om inte Ulla! Eftersom hela familjen var med på förlossningen fick Ulla träffa ”sina” tvillingar igen.  L lämnade knappt sin stol i förlossningsrummet på 8 timmar, de andra två syskonen sprang ut och in mellan händelsernas centrum och vilrummet, och när J var född var det många små händer som ville hjälpa till att bada bebisen i den blåa baljan. 

Kära Ulla, om du mot förmodan ser detta, jag känner fortfarande ett speciellt band till dig. <3

Kommer du som läser detta ihåg din barnmorska?

Tiny har ett födelsemärke på höger tumme. Det är ett ganska stort smultronmärke, som sitter väldigt dumt över basen av tummen och en bit in på handflatan. Det syntes inte förrän hon var ett par dagar gammal, plötsligt en dag såg hennes mamma att tummen såg konstig ut. Nu har jag läst på nätet att precis så där beter sig smultronmärken. Det är ett nystan av blodkärl som är som störst när barnet är 3 – 4 månader, och som brukar ha bleknat bort helt efter några år.

Just nu är det väldigt besvärligt, för Tiny har hittat tummen och suger på den ofta och länge, naturligtvis just den tummen. Huden på smultronmärket är tunn och ömtålig, det går hål och gör ont, och mamma måste sätta på en bomullsvante. Inte roligt.

Hur gör man för att hjälpa henne hitta nappen istället? Varför finns det inga riktigt små nappar, där själva sugdelen inte är större än en bröstvårta? Stora L har försökt få Tiny att ta nappen sedan första dagen, men hon får bara världens kräkreflexer för att nappen är för stor. Produktutveckling, tack!

Lilla A föddes med ett likadant märke, fast lite mindre, mitt emellan ögonen på näsroten. Det är nästan helt borta nu. Jag saknar det nästan.