Man kan förstås se högtidligt och allvarligt på den frågan. Vem kan jag alltid be om hjälp, om det så är mitt i natten en vanlig tisdag?

Då är svaret självklart, säkert för dig också. Förutom den närmaste familjen finns det  en eller två vänner jag skulle våga ringa när som helst på dygnet om det var kris.

Men om man inte tänker på den där paniksitiuationen mitt i natten, utan tar något mer odramatiskt. Du behöver hitta en bra tandläkare, eller ett nytt jobb, eller ett studentrum, eller en ny kamera. Du undrar över ett utslag på halsen, eller en konstig svamp, eller vad du ska ta dig till med svärmor.

Svaret är givet – du kan alltid fråga på nätet. Där finns Facebook och Twitter och olika samtalsforum.  Tröttnar aldrig, stänger aldrig, svarar alltid. Jag förstår faktiskt inte hur jag klarade mig för tio år sedan.

Många i min generation, och yngre också för den delen, förstår fortfarande inte storheten med sociala media. ”Men hur kan du lita på någon du aldrig har sett, någon som du inte känner?” har jämnåriga vänner och släktingar frågat mig mer än en gång. ”Vad får du ut av att prata med någon som du kanske aldrig träffar?”

Det är inte lätt att svara på. Men smaka på det här citatet: ”Människan är människans bästa vän.” Vi är skapade för sällskap. Vi är flockdjur. Vi vill kommunicera.

Ibland tänker jag på Selma Lagerlöfs vildgäss som flyger högt ovan molnen i Nils Holgerssons resa. Hela tiden ropar de till varann för att inte flyga vilse: ”Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?” Om ingen svarar, då är det farligt.

På Facebook och Twitter finns det alltid någon vänlig själ som svarar.

Vill du följa mig? Här är jag!