Först av allt. Vi kunde hämta Sigge på Blå Stjärnan. Ingen operation behövdes.  Hela planeringen av julafton fick göras om eftersom det tar nästan 3 timmar att köra fram och tillbaks till Göteborg. För första gången i historien missade nästan allihop Kalle Anka eftersom julbordet blev så försenat.. (Kan man hoppas på att detta är ett trendbrott? Nästa år slipper vi kanske planera allt efter Kalle?)

Sen kom i alla fall Tomten och allt blev som vanligt. Nästan. Tiny tog sina första steg, 11 månader gammal. Här är bilderna.

 Tiny gillade inte tomten alls. Hon såg inte att det bara var pappa L.

På julaftons kväll, alldeles nyss, bestämde sig Tiny för att ta sina första steg på egen hand! 🙂

– Posted using BlogPress from my iPhone

Vad var nu frågan? Vilka 3 traditioner jag inte vill vara utan?

Efter den här kaosdagen dan före dan, känner jag just nu att jag struntar i alla traditioner bara alla får vara friska och tillsammans. Inklusive hunden.

Framförallt kommer jag i framtiden att strunta i traditionen med glitter i julgranen.

När vi kom tillbaka från Djursjukhuset utan Sigge hade allting fortsatt hemma precis som om inget hänt. Skinkan var ute ur ugnen, bröden var bakade, kolan, knäcken och Mozartkulorna klara, Janssons på gång, utebelysningen monterad och de flesta julklapparna inslagna. Köket såg INTE ut som en krigsskådeplats och barnbarnen lekte snällt med varann.

Det fanns middag sparad till oss.

Om en timme är det Julafton. De här tre traditionerna är viktigast för mig: Att vi samlas hela familjen dagen innan och lagar mat tillsammans. Att vi äter julfrukost tillsammans tidigt på julaftons morgon. Att vi äter julbord tillsammans på julafton.

Tillsammans. Det är det viktigaste.

Sigge måste stanna på sjukhuset. Julgransglitter i hundmagar är väldigt farligt. Om det kommer ut i tarmarna kan hunden dö.

Jourveterinären som undersökte Sigge verkade otroligt kompetent, det var en ung man som hette Vahid. Både Odd och jag var helt eniga om att man aldrig skulle ha gissat att han var veterinär med katter och hundar som specialitet, om man hade mött honom på stan. Man hade snarare gissat på italiensk börsmäklare eller popstjärna.

När jag frågade lite försynt om jag fick fotografera tittade han på mig och sa att han var van vid massor av fotografer efter inspelningarna av Djursjukhuset. ”Djursjukhuset”? Vi måste ha sett ut som levande frågetecken. ”Ja, det måste ni väl ha sett på TV?”  ”Nej, vi ser inte på TV…” ”Ja, ja lika bra det, det är ju helt meningslöst att se på TV.”

Fast jag har ju läst om TV-programmet Djursjukhuset när jag tänker efter, fast jag hade ingen aning om att det handlade om Blå Stjärnan i Göteborg. Jaha, då är ju Vahid en kändis i alla fall, på sätt och vis. Jag måste nog kolla det där programmet på på SVTPlay!

Vahid förklarade att Sigge skulle få vätskedropp och smärtstillande eftersom han var uttorkad och medtagen av att ha kräkts, och säkert hade ont i magen. Imorgon, alltså på Julafton, ska han undersökas med ultraljud. Vi kommer att bli uppringda under dagen. Men eftersom Blå Stjärnan är enda öppna djursjukhuset i hela västsverige under julhelgen, så vet man inte hur lång tid det kan ta.

  
Imorgon får vi alltså veta om Sigge måste opereras. Men jag tror att han har kräkts upp allt glittret. Ja det tror jag!

Posted using BlogPress from my iPhone

Klockan är halv fyra på eftermiddagen och vi är på väg i bil till djursjukhuset med Sigge. Han har kräkts en massa glitter, bajat överallt inne och mår jättedåligt. Googlar man på detta förstår man snart att glitter är jättefarligt för hundar. Usch, vi är ledsna och oroliga. Lämnade huset hals över huvud, skinkan i ugnen och bröd och revbensspjäll på väg. Tur att huset är fullt av vuxna barn o barnbarn som tar hand om allt.
Hoppas bara det inte är försent för Sigge, glitter kan skära sönder tarmarna står det på nätet…

Ingen som läser bloggen kan ha missat att foto har utvecklats till en stor passion det senaste året. 

Det började med en veckas fotokurs i somras, för att jag behövde lära mig min fina systemkamera ordentligt. Kameran köptes för att jag själv ska kunna ta bra produktbilder till LifeStones hemsida. Det blir väldigt dyrt att anlita en riktig fotograf varje gång det behövs en ny bild. Min lilla Casio räckte inte till de nya höga kraven, till slut köpte jag en Nikon D300S. Så nu kan jag inte skylla på kameran om bilderna inte blir bra. 

Kursen i somras blev en riktig ögonöppnare. Där kunde man ställa alla sorts dumma frågor och jag lärde mig sambanden mellan skärpedjup, slutartid, brännvidd och olika ljusstyrka på objektiven.  

När kursen var slut började jag leta fotosajter på nätet, och fastnade för gruppen FotoSöndag på fotosajten Flickr.  

Varje vecka publiceras ett nytt fototema, och på söndag får man kritik på sin bildlösning av gruppens medlemmar. Eftersom det är 495 personer och en salig blandning av glada amatörer och proffs så har jag fått väldigt mycket bra och roliga synpunkter och nyttig kritik. 

I söndags publicerade FotoSöndag en intervju med en ung DN-fotograf, Robert Henriksson. Robert pratade om sitt yrke och sina bilder, och fick i slutet av artikeln välja ut några favoriter bland alla 1000-tals bilder som skickats in till FotoSöndag sedan starten. Jag antar att han inte tittade på alla, men faktum är ändå att AV DE FYRA HAN VALDE UT SÅ VAR TVÅ MINA! 

Kan ni fatta? Dessutom gav han superpositiv kritik. Jag svävar, ååå! 🙂 

(Dessutom var det liiiite extra roligt att ingen av just de här bilderna fick särskilt mycket uppmärksamhet från andra i gruppen när jag skickade in dem 😉 ) 

”Namnet på bilden gör mycket. Man förstår stressen, pannan längst ner i bilden gör mycket, det är kaos. En fint dokumentärt avtryck. Underbar bild!”

”Helt underbart porträtt. Fina toner och fina uttryck. Att ta porträtt på två människor är svårt, speciellt då det är så här nära. En klar vägg-bild!”

Idag har jag varit nästan 4 timmar på Jul-Liseberg. I ganska många minusgrader. För andra gången den här vintern. Nu tillsammans med en hoppande, skuttande, strålande glad lille L och hans mamma. Han sprang hela tiden några steg före mamma K och mig, och pekade på allt som rörde sig. ”Det vill jag åka!” Liseberg var vackrare och mer strålande än någonsin i sitt rena vita snötäcke, personalen som hjälpte de påpälsade barnen upp i radiobilarna och flygplanen verkade vara tålmodiga pedagoger allihop. Lisebergskaninen kramades. Maten var god på Evert Taubes restaurang och den varma caffe latten vid Sagoborgen var underbar. Det var nästan inga köer.

Jag köpte tio åkkuponger och alla gick åt, och då var ändå karusellen gratis. Sagoborgen ville lille L åka tre gånger.

Vi spelade bort minst en hundralapp på chokladroulette, och vann en liten ask med apelsinchoklad. Sen hittade vi dessutom en likadan ask på marken! Vilken tur!!

Sist av allt gick vi in i godisbutiken med bara olika polkagriskarameller, och jag sa till lille L att han fick välja precis vad han ville. Eftersom han bara är 3,5 vågar man ta den risken. 😉

Han valde en stor polkagrisnapp och en tomteklubba.

Sen satt han i vagnen och sög förnöjt på sin polkagrisnapp medan vi gick mot utgången och när vi passerade spärren ut mot Svenska Mässan kl 19.30 kom kvällens första och enda gnäll: ”Mamma jag fryser om fötterna!”

Snacka om tajming!

Vilka 3 jultraditioner vill du inte vara utan?

Lördag kväll hade jag sett fram emot länge,  länge. ”Jul i Folkton” med Ale Möller, Sofia Karlsson med flera på Konserthuset i Göteborg.

Odd och jag upplevde Ale Möller band på Slussens Pensionat i somras, och det var nog sommarens höjdpunkt när det gäller semesterminnen. Vi tog nya båten till Slussen och tuffade Orust runt. Sen satt vi längst framme vid scenen och befann oss i musikens himmelrike. 

Igår kom minnena tillbaka, även om det var en annan sorts musik.

Vi passade på att bjuda barnen med familjer på middag i stan innan konserten. Meza, souvlaki och andra grekiska godsaker på Lilla Tavernan i Linné. Två barn och tre barnbarn kom, vinterkräksjuka och annat gjorde att alla inte kunde.

Men Odd och jag bestämde att detta måste vi göra oftare! Så underbart mysigt att sitta på restaurang och äta gott, prata och umgås med både stora och små.

Mina bilder från familjemiddagen på Lilla Tavernan blev tyvärr kass. 🙁   Jag hade laddat med fotoutrustning för att kunna fota inne på konserten, och testade inställningarna inne på den mörka restaurangen. Det blev totalt fiasko, helt mörka och gryniga bilder, inget att visa på bloggen.

När vi sakta och försiktigt körde hem i snöstormen på natten var vi överens om att nu är det dags för ett nytt avsnitt i våra liv. Mer musik, mer kultur! Och mer restaurangbesök med hela familjen! Vi påminde varann om den fantastiska söndagsmiddag vi blev inbjudna till under en affärsresa till Bangkok för några år sedan. Hela familjen, säkert 15 – 20 personer, satt vid ett stort långbord inne på en restaurang. Fat efter fat med maträtter bars in, barnen sprang omkring runt bordet eller vandrade från knä till knä, det skrattades och pratades. Detta var deras normala söndagstradition, de gjorde alltid så, för att hålla kontakten med varann! Och efter middagen gick de manliga familjemedlemmarna på en karaokebar på Khao San Road. Vi bjöds med dit också.

Inte riktigt  jämförbart med Göteborgs Konserthus kanske. 😉

Idag är det nästan för mycket. En klump i halsen mest hela tiden medan jag bakar surdegsknäcke med radion och Musikhjälpen på i bakgrunden. Snart 11 miljoner!!

LifeStone har skänkt årets julklappspengar – 3000:- så jag känner mig lite delaktig när siffran hela tiden stiger! 🙂 (Fast det är lite ljug, för visst blir det en personaljulklapp som vanligt i alla fall…)

Just nu hänger jag på Flashmobben kl 14.59 och sms-ar iväg 200:-  Min första flashmob!