Med risk för att bli tjatig visar jag en bild till på Las Canteras. Mest för att väga upp den förra bilden  där stranden var så fullpackad med folk.

På morgonen, vid lågvatten, ser den ut som på bilden.

Jag har ju alltid tidigare tyckt att det är lite motbjudande med stora stränder i närheten av stora städer. Men jag har tänkt om. I alla fall vad beträffar Las Canteras. Det städas och rensas och töms soptunnor hela tiden och överallt. När jag joggar på morgonen är det fullt av renhållningsarbetare ute som sopar och plockar hundbajs. För det finns massor, MASSOR av hundar. Alla möjliga raser, jag ser både pitbulls och chihuahuas. Och ganska många små terriers som liknar Sigge.

Även på stranden är det rent och städat. Och man ser inga plastpåsar eller annat som ligger och flyter i vattnet. Folk snorklar ute vid revet och på morgonen, innan badare och vågor har rivit upp en masa sand, är vattnet alldeles klart och genomskinligt. Hela stranden är såklart EU-flaggad..

Den här bilden får illustrera veckans fototema på Fotosöndag som är ”dröm”. Jag tycker bättre och  bättre om Las Palmas för varje dag. Trots risken att bli bestulen.

Förresten, en sak till… det finns inga myggor och småkryp heller. Kanske beror det på årsttiden?

Såhär såg det ut idag på playan. Lördag och strålande sol, jag hörde nästan bara spanska när jag tog en pauspromenad längs stranden. Man får väldigt mycket tankar om kroppar när man går där. Hur olika vi är skapade. De flesta ser inte alls ut som man ”ska”. Många, många ser helt groteska ut och rör sig ändå helt oblygt och fritt. Och det gäller både herrar och damer. Många damer solar topless fast man knappt ser skillnad på vad som är bröst och vad som är andra valkar.  80 % av herrarna, unga som gamla, har såna där tajta tarzanbadbyxor som jag hellre skulle dö än visa mig tillsammans med Odd om han använde.

Många är väldigt feta, så feta att de har svårt att röra sig.  Jag tycker så synd om dem.

Några är väldigt vackra, med hårda runda bröst och smala, smala midjor. De skuttar ofta väldigt teatraliskt ut i brytande vågor, som om de spelade med i en film. Eller så går de sådär som när modeller visar kläder på en catwalk, slänger med håret och stannar upp i olika poser. Jag tycker synd om dem också.

Sen har vi alla pensionärer, ensamma eller i par, ofta hand i hand. Skrynkliga och böjda och deformerade på alla möjliga vis, var och en efter sin fason.  De  verkar faktiskt lyckligast av alla. Idag såg jag en ensam tant som nog var sådär 70 -75. Hon var fullt påklädd i skjorta och långbyxor men hade tagit av sig skorna och vikt upp byxbenen över knäna. Hon gick med en krycka. Alltså en riktig krycka, inte käpp. Rätt som det var kilade hon rakt ut i vattnet, hon hade siktat in sig på en våg som var på väg in och skulle brytas på lämpligt avstånd. Jag var livrädd att hon skulle ramla, det såg inte lätt ut att stödja sig på kryckan som försvann ner i sanden. Men hon stannade där mitt i vågskummet och såg glad ut, fast hon blev alldeles våt om byxbenen.

För övrigt har jag slutat tänka på min stulna mobil. Nästan. Inatt ska jag prova att sova utan att barrikadera dörren. Det känns inte längre konstigt att vara utan mobil. Bara lite ensamt. Jag saknar alla bilderna på mina älsklingar som alltid fanns inom räckhåll.