Elizabeth Georges bok ”Skriv på!” höll mig vaken till efter klockan ett i natt. Den tänder den ena lampan efter den andra i min skrivarsjäl. Bara en sån sak, som att förstå att det är inte författare jag drömmer om att bli, utan det handlar om att jag är en skrivande människa som måste få skriva. (Tyvärr är boken helt slutsåld på förlaget, jag har lånat den på biblioteket och köpt den enda versionen som går att få tag på, på engelska.)

Jag förstår nu varför en bra skrivardag är en bra skrivardag. Det handlar inte om inspiration eller tur eller vackert väder. Det handlar om att veta hur man förbereder sig. Mentalt och fysiskt.

Elizabeth Geroge beskriver i detalj hur hon planerar sina dagar, och jag stönar av lättnad medan jag läser. Ja! Så vill jag också ha det! Ja! Sån är jag också!

Hon går upp klockan sex, går ut med hunden och tar sina vitaminer. (Yes!) Sen ägnar hon sig åt motion, styrketräning och meditation. Det motverkar hennes tendens att bli deprimerad skriver hon. (Yes!) Efter frukost läser hon en kvart i en bok av någon riktigt bra författare. Sen skriver hon i sin författardagbok. Hon gör en ny för varje roman hon skriver. För att hjälpa sig själv, kunna läsa tillbaka och påminna sig om hur svårt det var förra gången och att hon faktiskt klarade av det då.  

Sen fortsätter hon skrivandet på sin roman, där hon avbröt sig dagen innan. Aldrig mindre än fem sidor om dagen. Ibland skriver hon två timmar, men i vissa perioder upp till 16 timmar om dagen.

 Det som talar till mig mest av allt är hur hon bejakar sitt kontroll- och strukturbehov. Det är så frestande att se sig själv som en bohemiskt impulsiv och improviserande typ, en som har så lite som möjligt av de där trista egenskaperna som är släkt med disciplin, ordning och allt annat fyrkantigt som huserar i vänster hjärnhalva. Men hon har ju rätt. Jag känner för att kopiera hennes schema rakt av. Jag behöver ett koppel för att stanna på mitt spår och inte virra iväg på alla möjliga roliga utflykter. Och det kopplet stavas struktur.

Jag vill också skriva en romandagbok, jag kan bara inte bestämma mig för var och hur. Helst skulle jag nog vilja skriva den här på bloggen. Det känns naturligt, enkelt och tryggt. Men just nu är jag lite halvstörd av några kommentarer om ”varför folk tror att dom är så intressanta att alla andra vill läsa om deras privatliv”. Jag har hört det från flera håll på sistone. Varför lyssnar jag på det? Jag är  ju själv intresserad av att läsa andras privata bloggar. Inte alla, men vissa. Så privata de nu är. Allt får man ju inte veta. 

Jag behöver inte förhålla mig alls till den som tycker annorlunda än jag. Inte försvara mig, inte förklara mig, inte reagera. Inte tycka att den har fel eller rätt. Den tycker si och jag tycker så. Punkt.

Imorse var det helt vindstilla, vi gick med Sigge på stigen över Skéet och nattfrosten i vassvipporna hade preciiiis smält.

Där! Intill en stor ek med rötterna i ett porlande dike, i en söderbacke mot ett högt berg, bakom en gles ridå av naken al och asp. Där!