När unnade jag sist någon annan något? Tanken väcktes när jag läste om en undersökning som visar att ungdomar som är mycket på Facebook blir olyckliga av det. Varför då? Jo, de jämför sitt liv med hur roliga, perfekta och lyckade liv alla andra verkar ha.

 Nu är det ju inte säkert att detta betyder att de är missunnsamma. Man kan ju vara olycklig över sin egen situation utan att önska alla andra samma olycka.

Men ju mer jag tänker på detta, desto mer avundsjuka och missunnsamhet ser jag runt omkring mig. Oftast handlar det om materiell avundsjuka som att någon har mer pengar, större hus, dyrare bil eller båt. Det är dessutom helt laccepterat att  tycka och säga att det är orättvist att han/hon har det så mycket bättre ekonomiskt än jag. Det handlar ju om politik, inte om avundsjuka. Det är inget personligt…

Men om man missunnar någon att ha det bättre, fast det inte sker på bekostnad av en själv?  Många barn, lycklig kärlek, framgång på jobbet eller ett harmoniskt liv? Jag har faktiskt hört någon på allvar missunna en annan människa att han har god hälsa. ”Så fet som han är och dessutom både röker han och dricker, det är inte rättvist att han är så frisk!”

Och hur många missunnar till exempel inte Camilla Läckberg hennes fantastiska framgångar som författare? Det är som om det är fritt fram att tala nedlåtande och  kritiskt om henne. Det är helt sjukt. Varför kan vi inte bara glädjas åt hennes succé, erkänna hennes prestation och applådera med värme? Varför måste alla leka litteraturkritiker så fort hon kommer på tal?

Mitt sinne och min själ har precis som de flesta andras besprutats med giftmoln av svensk avundsjuka och missunnsamhet. Tyvärr kan jag inte göra något åt det nu efteråt. Men jag kan försöka sätta mig själv på en avgiftningskur.