Vi har haft fint besök hela helgen. Lille L och Sigge ser till att det inte blir en tyst eller trist sekund, de leker och busar oupphörligt. Jag har svårt att landa efter veckorna i Las Palmas, blir rastlös och retlig när jag inte kan planera dagen precis som jag vill… Det låter ju inte klokt, jag hör det själv.

Men på tre dagar har jag varken motionerat eller skrivit en enda rad. Det blir inte av, jag hittar inte utrymme. Jag bakar bröd, rensar rabatter, läser lite, sparkar lite fotboll, packar upp, öppnar post, vilar en stund, åker och handlar lördagsgodis med lille L… vips så är dagen slut!

Jag vill ha tillbaka mina fasta rutiner och långa dagar!

Nu är alla scener som skrevs i Las Palmas inlagda i det worddokument som heter ”Utkast Manus” som nu sammanlagt är uppe i 51 920 ord. Lite besviken är jag nog, jag hoppades det skulle vara fler. Kanske är jag ungefär halvvägs nu?

Innan första utkastet är klart alltså. Sen återstår omskrivning. Kallas även redigering, men jag vet redan nu att jag kommer att skriva om och lägga till. Försöker i det här stadiet att undvika att läsa tillbaka i det jag har skrivit, nu gäller det att skriva på och skriva framåt. Men ibland måste jag läsa tillbaka för att leta reda på något speciellt. Då märker jag hur mycket som fattas i gestaltning och miljö. .

Efter en första omskrivning är det så dags att öppna dörren och låta någon annan läsa. Jag har redan vidtalat en vän. Sen redigera och korrigera igen. Sen lämna manuset för genomläsning till en professionell lektör, t ex Ann Ljungberg. Efter det redigera, skriva om igen och så, äntligen, är tiden inne att skriva ut manusbuntar och följebrev och posta till väl utvalda förlag. Och hålla tummarna.

Mitt mål är att bli klar i sommar.

Jag är helt inställd på att bli refuserad men tänker inte ge upp. Det är bara 2 promille eller nåt sånt av alla debutantmanus som får godkänt av något förlag.  Men det finns gott om peppande historier pom välkända författare som fick kämpa innan deras första bok blev utgiven. PC Jersild höll på i 8 år innan något förlag nappade läste jag nånstans. Och ”Låt den rätte komma in” blev visst refuserad 9 gånger.

Jag har börjat läsa Elisabeth Georges otroligt inspirerande och lärorika bok ”Write away”. Det är den bästa författarlärobok jag läst hittills. Bland annat hennes ”En romans dagbok”  (Diary of a novel) som återkommer då och då i boken. Där beskriver hon sina tvivel, sin skrivkramp och sin prestationsångest under arbetet med en roman.

Jag har också hittar några författarbloggar som är roliga och intressanta. Ibland undrar jag om jag en dag blir tvungen att välja mellan att skriva en farmorsblogg och en författarblogg?

De författarbloggar jag följer är: Debutantbloggen, Alla har en bok inom sig, bokhora, Simona Ahrnstedt, Kim Kimselius, Multimanus och så förstås Författarcoachen Ann Ljungberg

Det finns förstås många fler, men de här är mina favoriter hittills.

Han är på väg ut samtidigt som jag är på väg in och vi lyckas undvika en krock, stirrar några sekunder på varann. Han har ett blödande jack tvärs över kinden och mera blod på flera ställen i ansiktet. Jag hinner inte se så noga.

Han möter inte min blick men det lyser förtvivlan och panik om honom, han vacklar till bakåt så att jag kommer förbi och han skyndar, nej flyr sedan ut på gatan. Först blir jag rädd, jag också. Tänker: narkoman, mördare, bara inte Javier ligger död där uppe i sin portierhytt. Sen: så rädd han verkade.

När jag kommer upp i lobbyn är det inte Javier som har passet ikväll, utan mannen från Jamaica. Han som har en liten tvåårig svartlockig son som brukar komma och hälsa på pappa på jobbet ibland med sin spanska mamma.  Två holländska gäster är också där och surfar på lånedatorn. De ser förfärade ut. ”Såg ni den där mannen?” säger jag. ”Vad hade hänt?”

”Han ville ha ett rum”, säger mannen från Jamaica och smackar föraktfullt med tungan. ”Men jag sa att det var fullt.  Såna där.  Those people.”

Jag går upp till mitt rum och lägger den nyköpta flaskan kanarisk honungsrom överst i väskan som redan är färdigpackad. Imorgon ska jag flyga hem.

Upp mot  mitt fönster stiger stojet och skratten från de asiatiska småbarnen som leker utanför sina föräldrars butiker halva natten medan nya varor som kommit från Kina levereras av lastbilar som köar efter varann längs den smala gatan. På avstånd hörs en siren. Jag hör inte skillnad på polisen och ambulansen, de låter likadant. Det gör förhoppningsvis ingen skillnad för honom heller, om det är den ena eller den andra. Bara det är någon som släpper in honom.

Jag är så tacksam att jag inte är hans mamma.

Någons mamma i Santa Ana Cathedral i Las Palmas där jag gick runt med kameran en stund igår.

Frågan var: När gav du senast någon ett förtroende. Efter stölden på stranden förr veckan gick jag omkring och var misstänksam i flera dagar. Det var på sätt och vis nyttigt, för jag märkte hur van jag är att tro det bästa om folk omkring mig. Det kändes inte alls bra att behöva vara så på sin vakt.

Men idag var min gamla vanliga godtrogenhet tillbaka. Jag lämnade in min tunga ryggsäck med Ipad och pengar mm i köket till Casa Suecia och bad servitrisen vakta den medan jag gick ut en stund med kameran.  ”Computer!” sa jag och pekade på ryggsäcken. ”No problemas, securo!” log hon tillbaka och stuvade in den under diskbänken. Sedär, jag förstår spanska! 🙂

För övrigt har jag skrinlagt mina planer på att gillra en fälla för strandtjuven. Hämndlystnaden gick över. Energin behövs till andra projekt.  Särskilt nu när jag är förkyld, då måste jag verkligen hushålla med min energi och tänka mig för hur jag spenderar den. Men jag är i och för sig hellre en hämnare än ett offer.

Gympapasset på playan med Maria i morse ville jag inte missa, sista gången. En del övningar orkade jag inte, men Tranans och Den Gäspande Munkens rörelser i Qui Gong tror jag faktiskt gjorde mig lite friskare. 🙂

Tråkigt att skiljas, men kanske ses vi igen nästa år. Om du läser det här Maria, vad hette märket på de där bra gummibanden? Kan du skriva det  i en kommentar? Måste skaffa ett snarast, nu när du lärt mig så många bra styrkeövningar att göra hemma.

Idag har jag faktiskt haft en ganska ynklig dag. Hittills i alla fall. Jag vaknade så förkyld att det var otänkbart att gå på någon vandring.  Snuva, ont i huvet, arg. Kroppen sa: Vila!

Hade ingen lust att äta frukost, stoppade i mig det som fanns i mitt hotellrum. Fullkornskex, färdigskurna ostbitar i svettiga trekanter, the, några bitar mörk choklad, en liten grapefrukt.

Släpade mig i alla fall till apoteket för att köpa näsdroppar. Fräste ilsket när de försökte pracka på mig näsdroppar för 12 Euro, och fick då istället en förpackning  av annat märke  för 5. Gick tillbaka till hotellet och skrev ett par timmar, tyckte allt jag skrivit hittills är totalt platt, tråligt och värdelöst. Hittade på en helt ny karaktär som förhoppningsvis lyfter storyn. Kom på att jag måste specialstudera Elisabeth George och hur hon gestaltar sina miljöer.

Låg en stund på stranden men frös för mycket (feber?). Beställde tomatsoppa och garllic bread till lunch. Fick en liten fånig baguette med en klick vitlökssmör i mitten, fräste åt servitören och gav ingen dricks.

Ni ser, allt som behövs för att locka fram hondjävulen är ett litet virus.

Det blir ingen bild idag heller.  🙁

Idag började jag räkna ner tiden som är kvar. Det berodde på att några i morgonens gympagrupp på playan tyckte att jag absolut måste se den gamla stadsdelen i Las Palmas, Vegeta. Då kände jag plötsligt att jag blev väldigt snål med min tid. Vadå sightseeing, liksom… Jag har ju mitt skrivschema som jag följer väldigt strikt, eller åtminstone ganska strikt. Nu har jag ju gjort avsteg både för gympan på stranden varannan dag, som börjar lite för sent för mig egentligen, och för vandringsturerna igår och imorgon som verkligen inte alls passar in i dagsschemat. Men jag tröstar mig med att det är viktigt för kreativiteten med pauser också.

Imorgon kommer halva dagen att gå åt till en vandring upp i bergen på västra sidan av Gran Canaria, jag har glömt namnet på byn vi ska besöka just nu, men den heter som det mest populära flaskvattnet här. Man går i en bäckravin, det lär vara väldigt vackert och jag gläder mig både åt sällskapet och möjligheten till  nya fotoobjekt.

Annars är jag förkyld, har ätit kinesbuffé  för första och sista gången samt ligger här med tejpade blåsor på tårna och längtar efter att skriva färdigt en viss, väldigt spännande scen. Är nog uppe i 55000 ord nu tror jag. Men slutet är inte nära än.

Mormor längtar efter dig.

Med risk för att bli tjatig visar jag en bild till på Las Canteras. Mest för att väga upp den förra bilden  där stranden var så fullpackad med folk.

På morgonen, vid lågvatten, ser den ut som på bilden.

Jag har ju alltid tidigare tyckt att det är lite motbjudande med stora stränder i närheten av stora städer. Men jag har tänkt om. I alla fall vad beträffar Las Canteras. Det städas och rensas och töms soptunnor hela tiden och överallt. När jag joggar på morgonen är det fullt av renhållningsarbetare ute som sopar och plockar hundbajs. För det finns massor, MASSOR av hundar. Alla möjliga raser, jag ser både pitbulls och chihuahuas. Och ganska många små terriers som liknar Sigge.

Även på stranden är det rent och städat. Och man ser inga plastpåsar eller annat som ligger och flyter i vattnet. Folk snorklar ute vid revet och på morgonen, innan badare och vågor har rivit upp en masa sand, är vattnet alldeles klart och genomskinligt. Hela stranden är såklart EU-flaggad..

Den här bilden får illustrera veckans fototema på Fotosöndag som är ”dröm”. Jag tycker bättre och  bättre om Las Palmas för varje dag. Trots risken att bli bestulen.

Förresten, en sak till… det finns inga myggor och småkryp heller. Kanske beror det på årsttiden?

Såhär såg det ut idag på playan. Lördag och strålande sol, jag hörde nästan bara spanska när jag tog en pauspromenad längs stranden. Man får väldigt mycket tankar om kroppar när man går där. Hur olika vi är skapade. De flesta ser inte alls ut som man ”ska”. Många, många ser helt groteska ut och rör sig ändå helt oblygt och fritt. Och det gäller både herrar och damer. Många damer solar topless fast man knappt ser skillnad på vad som är bröst och vad som är andra valkar.  80 % av herrarna, unga som gamla, har såna där tajta tarzanbadbyxor som jag hellre skulle dö än visa mig tillsammans med Odd om han använde.

Många är väldigt feta, så feta att de har svårt att röra sig.  Jag tycker så synd om dem.

Några är väldigt vackra, med hårda runda bröst och smala, smala midjor. De skuttar ofta väldigt teatraliskt ut i brytande vågor, som om de spelade med i en film. Eller så går de sådär som när modeller visar kläder på en catwalk, slänger med håret och stannar upp i olika poser. Jag tycker synd om dem också.

Sen har vi alla pensionärer, ensamma eller i par, ofta hand i hand. Skrynkliga och böjda och deformerade på alla möjliga vis, var och en efter sin fason.  De  verkar faktiskt lyckligast av alla. Idag såg jag en ensam tant som nog var sådär 70 -75. Hon var fullt påklädd i skjorta och långbyxor men hade tagit av sig skorna och vikt upp byxbenen över knäna. Hon gick med en krycka. Alltså en riktig krycka, inte käpp. Rätt som det var kilade hon rakt ut i vattnet, hon hade siktat in sig på en våg som var på väg in och skulle brytas på lämpligt avstånd. Jag var livrädd att hon skulle ramla, det såg inte lätt ut att stödja sig på kryckan som försvann ner i sanden. Men hon stannade där mitt i vågskummet och såg glad ut, fast hon blev alldeles våt om byxbenen.

För övrigt har jag slutat tänka på min stulna mobil. Nästan. Inatt ska jag prova att sova utan att barrikadera dörren. Det känns inte längre konstigt att vara utan mobil. Bara lite ensamt. Jag saknar alla bilderna på mina älsklingar som alltid fanns inom räckhåll.

Sex scener och niotusenfemtioåtta ord har jag skrivit på en vecka. Om det är snabbt eller långsamt, mycket eller lite vet jag inte. Om det är bra eller inte beror väl på innehållet…

Idag har det varit fantastiskt fint väder, dagen började med gympa och chigong på stranden. Lite dum tid för mitt dagsschema, det börjar inte förrän 9.30. Solen går upp två timmar tidigare. Jag hann med en lång fotopromenad på stranden innan gympan.

Om vädret är lika vackert imorgon ska jag jogga bort till det vackra konserthuset och tillbaka.  Det är byggnaden som ser ut som ett slott i mitten av bilden.

På söndag ska jag vandra med gympagruppen upp till den vita byn högt uppe på kullen till höger på bilden. Där ska vi äta lunch och se oss omkring innan vi går ner igen.

Det kallar jag en fin söndagspromenad! 🙂

Bilden blir lite knepig i färgerna när jag inte kan redigera som vanligt i Lightroom. Hoppas det framgår i alla fall hur vackert det är på stranden såhär tidigt på morgonen när vattnet är som lägst. Det skiljer väldigt mycket på lågvatten och högvatten. Klipporna försvinner helt under vattnet längre fram på dagen.