Senaste numret av Tidningen Skriva ockuperar tankarna tillsammans med somliga inlägg i gruppen Författare på Facebook

Så väldigt många romaner som aldrig får godkänt av något förlag, som stannar i byrålådor eller pärmar.

Det sägs att de flesta förlag får 10 debutantmanus eller mer i veckan. Man ska vara glad om man får svar inom tre månader. Man ska vara ännu gladare om man då får något annat än ett standardiserat nej tack.

Samtidigt är det vanligaste rådet till en debutant att man aldrig ska ge upp.

Först måste man behärska konsten att skriva klart. Sen skriva om. Redigera säger vi på svenska, revise säger man på engelska vilket är ett mer rättvisande ord. Revise betyder ”göra om”. Mycket mer radikalt än redigera, som om det bara vore att leta efter upprepningar och överflödiga kommatecken.  När det handlar om att stryka, lägga till, flytta om bland kapitel och konflikter tills dramaturgi, gestalning och berättelse är perfekt.

En gång, två gånger, tio gånger.  Hur var det det stod i Tidningen Skriva: ” ..snarare tio gånger än två, och troligen tjugo.” Mitt manus som är över 400 sidor långt. Gånger 20…?

Sen gäller det också att skriva ett följebrev som gör att förlagen blir intresserade. Man måste alltså agna sin krok väl.

Om man sedan har turen och lyckan att få ett förlagskontrakt  börjar en ny omskrivningsfas, för nu blandar sig förlagets professionella redaktör i leken. Inga manus går direkt till boktryckeriet. Ofta görs stora förändringar, strykningar och tillägg. Det kan dröja 18 månader mellan kontrakt och boksläpp.

Jag skäms när jag läser följebrevet jag skrev till den första versionen av mitt manus, det jag skickade in till sju förlag i april 2013. Så övermodigt, kort och fånigt.

Tänk om refuseringarna berodde på ett kasst följebrev? Nej, det är klart det inte gjorde. Manuset var långt ifrån färdigt när jag skickade iväg det, det har jag ju insett för länge sen.

Astrid Lindgren blev också refuserad. Stieg Larsson fick kalla handen. PC Jersild sägs ha skrivit 8 romaner innan den första publicerades. Jonas Jonasson fick nej tack till ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. J K Rowlings Harry Potter – tummen ner.

Vad gör jag om det händer mig? Igen?

Nej, jag tänker inte ge ut den på eget förlag! Många författare bekostar själva tryckning och försäljning av sina böcker idag. Det digitala teknikskiftet har vänt upp och ner på boktryckarbranschen också och det är inte speciellt dyrt att själv bekosta tryckningen av sin bok.

Det finns egenförläggare som lyckas, som arbetsmyran Kim Kimselius som inte bara försörjer sig utan också gör en kulturgärning med sina historiska äventyrsböcker för ungdomar,  och deckarförfattaren Ramona Fransson  som alltid verkar vara utlånad på biblioteket i Henån. Men jag är alldeles för bekväm och asocial för att upprepa deras storverk. Allt jag vill är att få fantisera fritt och skriva i fred. (Även om jag såklart skulle kunna tänka mig lite boksigneringar och TV-soffor och biblioteksturneer om förlaget propsade på det 🙂  )

När mitt manus är klart, när det verkligen känns så färdigt att jag skulle kunna tänka mig att sälja boken till min granne för 200:- (tack Skriva för det tankeprovet), då postar jag det igen.

Sen börjar jag genast skriva på nästa bok.

Läs inte detta om du stör dig på triviala blogginlägg! Det är nämligen bara min packlista inför sex veckor i Las Palmas. Om jag sparar den här så vet jag garanterat var jag kan hitta den igen nästa år.

Ta med i resväskan:

Masktejp, stora papper, färgpennor, tejp, postitlappar, manusutskrift, kortläsare, eldosa, tangentbord laptop, nätaggreagat laptop, tangetbord Ipad, Scrivener handboken, Tidningen Skriva, lånekort bibblan, veterinärböcker, Alice Munro, franskaboken, dataglasögon, joggingkläder + skor, sandaler, pannlampa, huvudkudde, kamera, kamerafilter ND + polarisering, kamerabatteriladdare, kortläsare, instruktionsbok, pistaschmandlar, valnötter, mandlar, thepåsar Paradis, Canderel, Agavesirap, solskyddskräm, schampo, balsam, hygienväska, diskborste, osthyvel, badlakan, badkläder, 1 långärmad tröja, regnjacka.

Ta med i ryggan:

Läsplatta + laddare, medicin, iPod + hörlurar, öronproppar, laptop, iPad + laddare, biljetter, Las Palmasmapp, visitkort, plånbok,

Ta med i magväskan: pass, pengar, iphone, kreditkort

Har du läst ända hit och anser att jag har glömt något? Tipsa gärna! 🙂

Vädret i Las Palmas är som förväntat. Ganska varmt, ganska soligt, ganska blåsigt, ibland en regndag. Man behöver både bikini och regnjacka. Perfekt.

Idag döptes vårt barnbarn nr 6, Leah, i koptiska kyrkan i Göteborg. Det var ett ortodoxt dop, vackert, ceremoniellt och väldigt utdraget. Gudstjänsten började tidigt på morgonen och varade nästan fyra timmar.  Den lilla kyrkan var fullsatt hela tiden. Fast storasyster lilla S och jag orkade inte koncentrera oss så länge så vi åkte hem till min syster Agneta och fikade.

Leah var snäll och tyst hela tiden ända tills hon skulle doppas tre gånger hela hon i ett stort badkar. Hoppas att hon fort glömmer bort hur rädd hon blev. Onödigt tycker mormor!

Imorgon döps Leah i Göteborg och efteråt blir det stort kalas. Med massor av underbar etiopisk festmat. Injara med läckra såser – mmm! Jag har lovat baka Apfelstrudel till 70+ gäster.

Det är enklare än det låter tack vare den färdigfrysta filodeg som finns att köpa. Vansinnigt gott blir det. Nu står 8 längder i matkällaren,  bara vaniljsåsen återstår att koka.  Per Morbergs recept på gammaldags vaniljsås. Tre satser får räcka, jag kompletteringsköper glass på ICA imorgon.

Här är receptet för en längd Apfelstrudel:

Ingredienser: Filodeg, malen kanel, äpplen, russin, honung, citron, flagad mandel, smör.

*Ta upp filodegen ur frysen och låt tina i sin förpackning några timmar i rumstemperatur. Gör under tiden detta:

*Kärna ur och dela 3-4 äpplen i tärningar, lägg i en tjockbottnad kastrull och blanda med 1,5 msk kanel, 2 msk russin (kan uteslutas) 1,5 msk smält honung, 1 msk vatten och 2,5 msk färskpressad citron. Koka tills äppelbitarna är mjuka, rör så att det inte bränns fast i botten. Sänk värmen i så fall, tillsätt ev lite mer vatten. Låt kallna.

*Smält ca 250 gr smör och låt svalna.

*Öppna och vik försiktigt upp paketet med filodegen så att alla filodegplattorna ligger ovikta i en hög. Lägg en fuktig handduk ovanpå så att de inte torkar.

*Lägg ett smörpapper på en plåt. Inte en långpanna, det ska vara en platt ugnsplåt. Tag nu ett filodegsark och lägg mitt på papperet. Lägg tillbaka den fuktiga handduken över resten av filodegen.

*Pensla filodegen med smält smör. Det är inte så noga att varje millimeter är täckt, men kanterna är noga. Sikta nu över ett tunnt lager  florsocker med hjälp av en sil (kan uteslutas).

*Lägg ett nytt filodegsark ovanpå, pensla och sikta florsocker. Fortsätt likadant tills alla filodegsarken är slut.

*Lägg äppleröran i en sträng på mitten, platta ut fyllningen i ett jämnt lager men lämna plats på alla sidor. På långsidorna ska det vara minst 3 cm deg kvar. Vik in kortsidorna som ett lock ett par cm in över äpplefyllningen, pensla smör på den invikta degen. Vik över degen på långsidorna in mot mitten, se till att de överlappar så att fyllningen ligger som i ett paket. Pensla med smör på degen. Sikta ev över lite mer florsocker och strö över flagad mandel.

Baka i 175C ca 30 minuter. På bilden har längderna öppnat sig under gräddningen så att äpplefyllningen syns, men så ska det INTE se ut när man börjar grädda! Det ska vara ett stängt paket.

Servera med vaniljsås och/eller glass. Vansinnigt fett, sött och mäktigt. Kan frysas om det blir över.

Tidningen Skriva lyckas förnya sig varje månad. Jag har sparat alla nummer sedan det första kom ut år 2011 och tittar i dem då och då när det behövs lite peppning eller moraliskt stöd.

Huvudartikeln i det här numret handlar om att skriva klart. Göra färdigt. Bland annat intervjuas ett antal förläggare om när ett manus kan anses vara färdigt.

Svaren är nedslående. Eller uppmuntrande, som alltid kan man se saken på två sätt.

En förläggare säger  ”…de flesta manus som blir böcker är genomarbetade många, många gånger. Snarare tio gånger än två, och troligen tjugo.”

Plötsligt minns jag P O Enqvist som berättade,  i Babel tror jag, att han skrivit om ”Liknelseboken” så många gånger att det gått åt en hel skog till det papper han förbrukat till alla utskrifter.

Tomas Bannerhed vill jag helst inte tänka på, han som skrev sin Augustprisade Korparna under tio år. Undrar hur många gånger han skrev om?

Jag tittar på manushögen som glor anklagande tillbaka på mig. Den är full av handskrivna kommentarer som ännu inte är införda i datorns dokument. Jag längtar verkligen efter att få gå in i skrivarbubblan igen och stänga dörren till omvärlden. Bara en vecka kvar nu, sen får jag vara ensam med min text över en månad.

För vilken gång i ordningen redigerar jag? Tredje tror jag.

Men jag klagar inte, det är lika spännande varje gång att öppna dokumentet i Scrivener och se en scen med nya ögon, upptäcka hur den kan förbättras.  Lika fascinerande som att upptäcka hur romanskrivandet har förändrat den otåliga, rastlösa person som är jag.

En gång kände jag en person som varje vår lackade snickerierna i sin båt med tolv lager högblank fernissa. Efter varje strykning väntade han tills ytan ver helt torr, sedan finslipade han, och sen avlägsnades varje dammkorn innan det var dags för nästa lager. Jag kunde inte fatta hur han orkade, hur det kunde vara värt all möda.

Nu förstår jag. Det kan alltid bli lite bättre, ännu blankare.

Den här bilden skickade fotografen Tony Meyer när jag bad om ett foto att fantisera till. Det var inte lätt, en verklig utmaning. Nästan så jag började ångra mig och fundera på att lägga just den här bilden åt sidan. Men till sist blev det i alla fall en 12-meningar lång mininovell, nr 3 i raden av Drömbilder. Min förebild är de underbara historierna Golden Flax Tales som skrivs av Erin Morgenstern.

(Om du vill läsa de tidigare två mininovellerna så välj ”Drömbilden” i rullisten som finns under rubriken ”Sök efter inlägg” i spalten i högerkant.)

Det gåtfulla folket. (Drömbild #3)

Om det inte var min egen lilla unge skulle jag bli rädd för henne. Man kan ju tro att hon inte är normal.  Hur kan hon ha blivit så olik sina syskon, vad har vi gjort för fel?

Man får hoppas på att det bara är en fas hon går igenom. En period som går över, ungefär som när nya tänder växer ut. Hon har vuxit mycket på längden nu några månader.

I hennes ålder hade jag redan flyttat hemifrån och träffat Ylva. Vi kanske mognade tidigare förr?

Ja ja, jag vet, det är andra tider nu, man kan inte jämföra med hur det var när vi växte upp.

Men varför måste hon spöka ut sig så att hon ser direkt farlig ut, och vad är meningen med att sluta äta kött?

Som om hon njuter av att skrämma och såra oss, som om att allt vi har försökt ge henne är värdelöst.

Om det inte var min egen lilla unge skulle hon göra bäst i att passa sig jävligt noga.

Vill du ha receptet för hur en novell ska vara skriven för att bli antagen av en veckotidning? Från en av dem har jag fått följande riktlinjer. Jag saxar valda delar:

”Novellerna ska beröra och får inte vara banala, hårdkokta eller övernaturliga. De får gärna vara humoristiska och inte för snälla. De får inte vara förutsägbara. Läsarna ska gärna bli överraskade av en finurlig knorr på slutet. // Lägg gärna in en cliffhanger halvvägs, enligt våra undersökningar tröttnar läsarna tyvärr fort och bläddrar vidare. // Novellerna ska vara skrivna i imperfekt och helst i tredje person. Dialogen får utgöra högst 1/3 av texten. Använd inga svåra ord eller svordomar, undvik klyschor. Undvik också självmord, knark, cancer, alkoholism, kvinnomisshandel och annat som väcker obehag, novellerna ska få läsarna att må bra.//Våra läsare gillar inte att läsa om rollatorer och ålderdomshem.”  Riktlinjerna innehåller också mer tekniska önskemål om antal tecken, pratminus, typ av dokument etc som jag utelämnar här.

Nyss fick jag veta att min tredje veckotidningsnovell inte placerade sig i den tävling jag skickade in den till. Synd, för den är verkligen bra, den bästa jag skrivit hittills.
Tre gånger har jag deltagit i novelltävlingar och två gånger har jag vunnit 2-a pris. Första floppen alltså.

I den här senaste novellen förekommer en liten fattig flicka som snattar på ICA.  Dessutom är huvudpersonen en man. Det var kanske otaktiskt av mig?

Idag kom Alice Munro’s ”För mycket lycka” med lantbrevbäraren. Undrar om någon av hennes noveller skulle få godkänt enligt ovanstående recept?

– Posted using BlogPress from my iPhone

Titta så förmögen jag blev tack vare framsynta placeringar i unga år!

Vattenfalls bergrum i Stenungsund består av jättelika, mörka tunnlar insprängda i berget. Under de senaste veckorna har över 25000 människor tagit sig hit för att se Angels City, glaskonstnären Kjell Engmans  utställning där även smedmästaren Berth Johansson finns med i många av verken. Idag var jag där,  i sista minuten innan utställningen stänger på söndag. Det är en säregen upplevelse att kliva in genom den smala dörren och bli bokstavligen bergtagen. Först ser man ingenting alls, sen hör man ljud som av atlantvågor mot en klippstrand och börjar långsamt urskilja konturer av skrovliga klippväggar belysta i blått, rött och grönt. Sen upptäcker man konstverken, det ena efter det andra, hundratals figurer som svävar, hänger, snurrar, klättrar på väggarna.

Figurer som kan vara änglar eller djävlar, en del är man nästan säker på men andra går inte att definiera. Ljuset kryper utefter golvet, försvinner, dyker upp igen och ändrar färg. Ljudet är en urtidskonsert av vågor, apor, fåglar, vindsus och änglakörer. Jag måste ta reda på om det går att få köpa en inspelning.

Om det inte var så kyligt hade jag kunnat stanna där hur länge som helst.

Jag är okultiverad, icke intellektuell och djupt okunnig när det gäller konst såväl som litteratur och vinprovning.

Men jag känner igen det jag älskar.

Den där figuren på trappan. Vem är hen?

Det har aldrig förr hänt att jag redan äger en bok av en ny nobelpristagare, och har läst ännu en. ”Kärlek, vänskap, hat” står i min bokhylla sedan länge och hennes sista novellsamling  ”Brinnande Livet” har jag nyss lämnat tillbaka till bibblan, motvilligt. Den är beställd på Adlibris, jag måste äga den, liksom alla hennes övriga novellsamlingar som finns på svenska.

Det finns inget nytt jag kan säga om varför Alice Munro är en värdig nobelpristagare. Alla har redan sagt allt, som till exempel Jessica Gedin med gäster i Babel . Det är bara att hålla med allihop.

Författaren Bengt Olsson beskriver i programmet hur han var på hundpromenad och lyssnade på radion i mobilen, och hur han började gråta glädjetårar när Nobelkommittens Peter Englund presenterade årets pristagare. Jag förstår honom, jag hade själv en stor klump i halsen.

Jag har läst en enda kritisk kommentar. Deckarförfattaren Åke Edwardson uttalade sig i GP: ”Valet är förolämpande förutsägbart och trist. Har man läst en novell av Alice Munro har man läst alla, från alla decennier.”

Har man läst en enda novell av Alice Munro förstår man att detta uttalande säger väldigt mycket om Åke Edwardson och ingenting alls om Alice Munro.