Om fyra månader har jag förhoppningsvis fått svar från de förlag jag skickat mitt manus till. Idag känner jag mig helt säker på att något av dem tackar ja och vill publicera boken.

Helt säker. Vad händer då? Hur ska jag hantera ett positivt svar?

Om fyra månader ligger ju båten vid bryggan på Ängön.

Om fyra månader är det bara två dagar tills vi ska segla söderut och stanna borta till midsommar.

Listan på allt som ska hinnas med innan dess är väldigt lång. En massa utrustning ska monteras och trimmas in. Böcker ska läsas och kunskaper inhämtas. Planer ska spikas. Alternativa rutter utvärderas och plottas.

Dessutom har jag ett jobb att sköta.

Hur ska jag hinna med ett positivt svar från ett förlag ovanpå detta? Med allt vad det innebär av möten, ändringar och korrektur.

Hakuna matata. Det löser sig nog.

Tack till Per som tog bilderna en mulen sommardag utanför Laesö.

Nu har det äntligen vänt. Nu är det närmare till nästa midsommar än till den som varit.

Hittade de här bilderna när jag botaniserade i min bildbank för att beställa kalendrar.

Kan man få beställa en specialkalender för 2014 med tre junimånader?

Äntligen har vi ätit klart för i år.

Den största skillnaden mellan Odd och mig är synen på julmat.

Jag skulle gladeligen kunna slopa den helt och hållet. Han vill helst att skinkan och sillen ska vara till påska.

Men nu är vi snart tillbaka till kesofrukost och salladslunch igen, hallelujah!

Igår ägnades dagen åt brasved. Amalia, Salma och Odd klöv, sågade och staplade ett helt års förråd av ved till Källans braskamin.

Idag har vi varit i båten på varvet i Munkeby och skruvat, dragit kabel och förberett friborden för vaxning. Riktigt mysigt att jobba där ensamma i båthavet av jättelika båtar. Vi hade med oss matsäck och hann massor, vilken skillnad att ha båten inomhus!

Nu har vi spikat datum för sjösättning. 14 april. Två veckor innan starten mot Medelhavet. Arbetslistan innan dess är nästan oändlig. Önskelistan ännu längre…

Men den 1 maj ger vi oss av, även om vi inte är helt klara med allt vi vill installera och fixa. Ska vi vänta tills dess kommer vi aldrig iväg.

Den 11 september 2011 träffades jag av flera sparkar i baken av en högre makt, och bestämde mig för att börja skriva en bok. (Det står här i bloggen så det måste vara sant.) Den där dagen i september för drygt två år sedan, när den definitiva gnistan tändes,  hade jag just kommit i kontakt med skrivcoachen Ann Ljungberg och anmält mig till en Skrivarhelg som hon arrangerade i Stockholm.

I blogginlägget Första Sidan klar! som jag skrev under den skrivarkursen finns en länk till romanens första sida, så som den såg ut då. Att den länken fortfarande finns kvar beror bara på mitt sjukliga behov att dokumentera Hur Det Verkligen Gick Till När Jag Skrev Min Första Roman. Det är intressant och samtidigt skrämmande att jag kunde vara så övertygad om hur bra det var. Idag ser jag ju alla bristerna. Hemska tanke;  tänk om det känns likadant om ett år, när jag ser tillbaka på dagens texter?

Den 3e januari 2013  berättade jag i bloggen att min roman var 558 sidor och ”bara” skulle redigeras. I april trodde jag att den var klar. Det var ett svårt misstag som jag insåg redan innan refuseringarna började komma. Det gick inte att sluta fundera på alternativ och förbättringar fast manuset var postat – dåliga tecken!

Jag tog hjälp av en oberoende litteraturkritiker som läste igenom de 50 första sidorna och gav mig ovärderliga råd. Sen skrev jag igenom hela romanen en gång till. Och en gång till. Strök ett antal stickspår, band ihop kapitlen, tog bort flera karaktärer, fördjupade dem som var kvar, la till fler konflikter.  558 sidor krympte till drygt 300.

Igår avslutade jag manuset på riktigt efter att ha tagit hänsyn till synpunkterna som kom från Ann Ljungberg sedan hon läst det omarbetade manuset.

Hon har gett grönt ljus och skriver till och med att hon tycker berättelsen har ”WOW-faktor”! Nu ligger allt utskrivet och prydligt paketerat, klart att posta till förlag imorgon. Och jag känner mig helt trygg med att släppa taget.

Nu är jag så nöjd med det jag har skrivit att jag till och med fastnar i min egen berättelse när jag börjar läsa på sidorna som skrivaren matar ut!

307 sidor roman får stå på egna ben från och med nu. Det känns skönt att den flyttar hemifrån. Om det blir förlagskontrakt blir jag tvungen att ta hand om den igen, och säkert ändra på både det ena och det andra.

Men den dagen den sorgen, nu ska jag först säga hej till: 1. min ukulele, 2. min franskakurs, 3. min kamera, 4. mitt nya roliga jobbprojekt samt inte minst 5. planeringen inför kanalresan till Medelhavet.

I år fattas det tre barnbarn i huset på Flatön. Två är i Canada och ett är i Tranemo. Han som firar julafton i Tranemo i år hade jag en heldag med på Liseberg igår.

Jag älskar faktiskt Liseberg. Tycker inte ens att det är dyrt. 90 kronor i inträde och 180:- för ett åkband till Leon. Vi kom klockan ett när parken öppnar, och efter köerna in till själva parken var det helt köfritt till attraktionerna. Leon åkte vissa av dem tre gånger i sträck, sprang direkt från utgången tillbaka till insläppet.

Liseberg är omtänksamt och barnvänligt, in i minsta detalj. Tänk bara när maskinisten till Berg- och Dalbanan frågar i högtalaren när tåget kommer in efter första varvet: ”En gång till?” Varpå alla barn tjuter: ”JAA! EN GÅNG TILL!”  Och så släpper hon iväg tåget på varv nr 2, vilket såklart är meningen ändå. Men det är så smart uttänkt, alla blir glada.

Jag åkte med på allt (utom den där läskiga fritt fall som Leon kunde åkt hela kvällen), och vi hade hur mysigt som helst i tre timmar. Leon skrev önskelista till Tomten i hans verkstad, även det en kanonfin upplevelse i en slags grotta, där alla fick plats och där det fanns massor av roliga detaljer att titta på.

Numera kan man inte klaga på maten heller, vi åt gräddstuvad renskav med kantareller, potatismos och lingon inne i en riktig kåta med brasa i mitten. Jättegott, tyckte Leon också. Sen drack vi varm belgisk choklad med vispgrädde och åt grekiska våfflor med kanelsocker och chokladtopping.

Dessutom är Liseberg vackert och stämningsfullt och kulturellt också.

Sen kom Leons mamma, jag körde hem och de fortsatte roa sig. Det åkbandet var en bra investering.

Men stort minus till alla försäljare i olika stånd som inte accepterar kortbetalning! Varför skaffar de inte Izettle?  ”Har jag aldrig hört talas om”,  sa kvinnan som stekte våfflor surt och misstänksamt.  Nähä. Det kanske är enklare att sälja lite mindre och sälja svart, än att sälja mer och vara tvungen att redovisa? Dålig service är det hur som helst. Och kvitto var det inte tal om. Liseberg borde kräva att handlarna accepterar kort av besökarna!

Idag har det varit julförberedelser hela dagen. Med ett pyntproffs till dotter kan man vara säker på att inget lämnas åt slumpen.

I år har vi till och med en julkrubba och ett pepparkakshus i fri stil.

Inte spelar det nån roll då att det blåser och regnar och är sex plusgrader ute. Noah borta i Montreal tycker vi ska vara tacksamma. Där är det -17C och så mycket snö att alla stannar inomhus.

När de kommer hem i januari firar vi jul en gång till, och plundrar granen samtidigt. Då, men inte förr, slaktas kusingrisarna.

När man är sex år är det fortfarande OK att bli kramad av en Lisebergskanin.

Sitter som alla andra begravd upp till hårfästet i julförpliktelser. Uppräkning överflödig, det är ju samma för alla.

Så kom ett stort spännande brev på posten och all stress bara rann av mig när jag öppnade.

Jaa, jag är ju rik! Dessutom på livstid! Den här förstoringen ska upp på väggen där jag kan se den varje dag och påminna mig själv om vad som egentligen är viktigt här i världen.

Inte är det julmat i alla fall.

Bilden tog jag en dag i oktober när alla var hemma. Har du försökt fotografera sex barn samtidigt? Efter mer än 50 exponeringar gav jag upp och hoppades att det fanns någon bild som skulle duga.  Och det gjorde det ju. Bilderna framkallar jag på Crimson som är ursnabba och jättebra.

Vågorna vräkte in från den där gamla stormen i Atlanten idag också, gul flagg på stranden. Men på klippstranden norr om Las Canteras bildas små laguner mellan lavablocken när det blir ebb. Alldeles  utanför dundrar havet medan man ligger som i en lugn pool av havsvatten. Hit är det flera kilometer att gå, så här är nästan alltid  folktomt utom på helgerna.

Tack Las Palmas för en underbar tid. Nu är mina batterier fulladdade. Boken är färdigskriven. Jag åker till och med tillbaka med huvudet fullt av nya ideer för jobbet, vilket verkligen inte ingick i mina förväntningar.

Vågorna kastade sig som rytande monster in över Las Canteras, det har varit gul flagg hela dagen. Surfskolan flyttade sina lektioner till ett mindre utsatt ställe men jag ska erkänna att jag ändå hade hjärtat i halsgropen. Det var MYCKET svårare än första gången jag provade förra veckan.

Även när jag bara stod i vatten till knappt över knäna var det omöjligt att hålla balansen stående när suget ut mot en jättevåg drog igång. En märklig känsla att försöka hålla emot genom att sätta sig på rumpan och ta spjärn med händerna mot sandbotten och den fanns inte, hade förvandlats till en jetström som rusade under handflatorna och kändes lika blank som metallen på en rutschbana.

Vi höll på i två timmar. Två timmar! Det var det roligaste jag gjort på åratal. Sista halvtimmen tänkte jag hela tiden: Bara en gång till, sen orkar jag inte mer.

Imorgon ska vi i alla fall sola på klippstranden hela dan, ta med oss picknick och bara softa. I övermorgon åker vi hem.

Och tidigare idag skrev jag klart följebrevet som ska skickas tillsammans med manuset till förlagen som jag hoppas ska vilja publicera min bok.

Ann Ljungberg ska bara ge mig klartecken först.

Nu måste jag bara orka ta mig från soffan till sängen. Odd sover redan. 🙂

Min egen badpojke mot kvällshimlen!  Surfpasset är mellan 16.30 – 18.30, en halvtimme senare är det mörkt.

Jo, det är faktiskt jag! 🙂 Både här ovan och här nedan.

Som barn var Odd hyperallergisk mot allt med päls.

Som tur är har det gått över, nu är det bara katter han inte klarar. Hundar klarar han sig inte utan, och de dras till honom som kackerlackor till ett restaurangkök.

Idag gjorde vi en utflykt med lokalbuss till en nationalpark för att gå en vandringsled. Regn och åska överföll oss och vi sökte skydd i en raststuga. Där fanns en parkvakt som skulle hem och som erbjöd skjuts. Han hade en jättedogg i baksätet som genast blev förälskad i … gissa vem?

Innan bussen gick tillbaka till Las Palmas såg vi på TV i den lokala baren hur ovädret svepte fram över Teneriffa och La Gomera och även Las Palmas. Palmer vräktes omkull, båtar hamnade på land, bilar dränktes i viadukter.

Vi borde ha kunnat förutse regnet och åskan som drabbade oss – men vi tänkte inte på den mörka himlen även om det förefaller otroligt när man ser bilderna efteråt…

Sedan Odd kom hit i lördags går tiden dubbelt så fort, minst. Tur att jag hann färdigt med mitt manus, det sista skrevs bara en timme innan det var dags att gå och möta honom vid bussen.

Idag är det redan tisdag, hjälp, vad har vi gjort? Inte har jag hunnit med yogan och inte har vi surfat heller.

I söndags var det heldag med sol och bad och picknick på klippstranden.

Igår var det heldag i gästhamnen med full social utdelning. Vi lyckades på olika sätt komma i kontakt med fyra långseglande besättningar. Ett par hade hund ombord – självklar öppning till långt intressant samtal. Ett par avrådde bestämt när vi höll på att beställa fish & chips på Sailors Bar – visade sig vara medelhavsseglare i tolv år. Ett par unga killar hade en intressant utrustad Vega och pratade gärna hur länge som helst om den och sin förestående resa till Karibien. Ett par kom seglande och behövde lite assistans när de skulle lägga till vid hamnkontorets brygga – gav också anledning till spännande samtal.

Idag tog vi bussen ner till Puerto Rico för att hälsa på digitala nomaden Ann Ljungberg och hennes Mats i segelbåten Olivia, en Oversea 40 som just nu rycker i förtöjningarna och väntar på att få ge sig av över Atlanten. För oss, som håller på och utrustar vår LM32 för kanalfärden genom Europa, fanns det hur mycket som helst ombord på Olivia att ta intryck av.

Drömmer vi också om att segla över Atlanten? Njae. Men gärna övervintra med båten i Las Palmas eller på Madeira.