Strålande sol men hård, kall vind. Odd borrar och skruvar för att få vår nya internetantenn Glomex Webb Boat på plats. Facit av förra årets komplicerade installation blev att det kostade massor av tid och pengar och aldrig fungerade. Nu tar vi nya tag. Fortsättning följer.
Jag har handlat mossdödande medel på byggvaruhuset och börjat skura överbyggnaden.
Vi besökte den lokala vinproducenten för provsmakning och bunkring och gick därifrån med tolv flaskor och akut magkatarr (jag). Man kan inte behandla en 5/2-mage hur som helst insåg jag när jag rekapitulerade dagens födointag. Förlåt. Fullkornsgröt, sparris, musslor, paté, en jättesallad och provsmakning av sju sorters vin är kanske lite hårdsmält efter en dag utan något alls?
Det blev att hålla sig till vatten och koltabletter (jag) hela kvällen i Henks och Marjoleins båt. (Konstigt, ändå gick det åt tre flaskor vin och en massa ost och baguetter.) Henk visade rutten för deras jordenruntseglingar, den förra och den kommande. Vi pratade sjösjuka och skräck. Marjolein berättade om sitt knep att kontrollera rädsla – då sjunger hon.
Imorgon ska vi ta det lugnt. Avfärd mot Lagarde är framflyttad till måndag.

”Aha, är det så champagnekorken kommer på plats!”

Henk visar förra  jordenruntrutten. Nästa år tar de av söderut från Brasilien.

Dagsregn och åska. Odd skruvar och fixar, jag handlar och flänger omkring. Sigge kryper längst in i förpiken, under vår säng, när det mullrar.
Fredag betyder grönsaksmarknad, här finns redan färsk sparris och en massa andra primörer. Hittade också en affär med ekologiska varor, bl a fullkornsflingor av havre och råg, omöjligt att köpa i vanliga supermarche. Nu är det bara min dagliga Keso jag måste avstå från när vi är i båten.
Goda nyheter hemifrån, mamma kommer in på ett äldreboende, en ängslan mindre för oss syskon och mycket bättre för henne. Och hon är helt med på det själv, vilken lättnad!
Jag längtar efter innehållet i de lådor vi skickat hit med posten. Trettio kg nödvändigheter. Bland annat en packe GI och LCHF receptbilagor från olika tidningar.
Nyss knackade det på utsidan, Henk och Marjolein har anlänt till sin båt och bjöd in oss på kvällsprat imorgon. De har bestämt sig för att segla till Patagonien efter Frankrikes kanaler. ”Undrar om vi skulle klara det?” sa Odd prövande till mig efteråt. (Du trodde kanske att det är jag som är båtlivshetsaren i familjen?) Jag svarade inte. Som tur är kommer vi aldrig att ha råd med båten som skulle krävas för ett sånt äventyr.

Det var nära att vi missade avresan. Tänk om inte. Om inte packningen hade blivit så omfattande att vi bestämde oss för att hyra bil på flygplatsen istället för att ta tåget. Om inte hyrbilsfirman frågat efter flightnumret när Odd bokade bilen någon vecka i förväg. Då hade han inte upptäckt att avresedatum var en dag tidigare än vi trott. Då hade vi stått där på Landvetter den 17e april, en dag för sent.
Men ödet ville oss väl. Nu sitter jag här i Ellems sittbrunn i fotogenlampans sken och dricker vitt vin och knaprar Camembert. Koltrasten har just slutat för dagen, göken gav upp samtidigt. Våren är minst tre veckor längre kommen än hemma, luften är tjock av pollen och vi går kvällspromenad i långärmad tröja.
Allting har flutit på helt utan motstånd sen vi vaknade hemma på Flatön kvart över tre i morse. Trots 45 kg bagage plus hundbur, blytunga ryggsäckar och ukulele. Hyrbilen stod där den skulle, vi körde inte vilse en enda gång, solen sken. När sömnigheten hann ikapp stannade vi och sov en stund på en rastplats. Klockan fem parkerade vi vid båten i Toul.
Den var väldigt smutsig på utsidan, men välbevarad och torr inuti och glad att se oss efter en lång vinter.
Ingen av våra vänner har synts till, Marjoleins och Henks röda stålbåt är mörk och tyst, Karin och Rasmus från Strömstad har inte heller kommit.
Men de sa kanske den 17e?

Packar och bockar av listor. Nu är det bara fåren och krukväxterna kvar att ta hand om. Och frysa surdegen och tömma kylskåpet. Fast vi inte behöver packa några kläder och tar all elektronik som handbagage blir det för tungt. Vad sjutton är det som väger så mycket? Tja, balansblock 3 kg. Propelleraxel, en hyllmeter sjökort och guideböcker. Oljefilter och diverse andra reservdelar. Kamera. Odds specialkonstruerade båtshake. Den får gå som specialbagage.

Inser att vi måste skicka 24 kg som paket med posten till varvet i Lagarde där båten ska lyftas upp på land för reparation av propelleraxeln. Kollar vädret där. Arton grader varmt och sol. Försvinner bort i dagdrömmar.

Vi har bokat en hyrbil på flygplatsen. Orkar inte släpa all packning plus hundbur plus blytungt handbagage in till Paris och sedan till tåget. Jag har redan lagt in rutten till Toul på GPSen. Inte för att jag måste veta varenda krök i förväg, men jag vill ha koll på att linjen mellan flyget och båten är dragen.

När vi kommer till Toul behöver jag en startsträcka på ett par dagar innan vi kan släppa förtöjningarna. Vill bekanta mig med rutten på kanalkortet, köra båten bara några meter till en annan bryggplats, påminna hjärnan om handgreppen och instrumentens placering, känna efter hur allting fungerar.

Förra gången vi kom tillbaka till båten efter ett långt uppehåll, i Charleville-Mezieres, drabbades Odd av en allergisk chock och fick åka ambulans till sjukhuset. Det betydde flera dagars försening och därmed andrum. Den här gången hoppar vi över dramatiken och tar det lugnt ändå. Flera kanalbekanta kommer samtidigt till sina båtar i Toul. Henk och Marjolein från Holland och Karin och Rasmus från Strömstad. Behövs nog minst ett par kvällar för att prata ihop oss om färdplaner och båtfix.

Vår trekant TekLitt valde en storsäljande deckare som senaste analysobjekt. Vi lovade varann att försöka uppmärksamma bra grepp, inte leta efter fel. Inte klaga så mycket som vi tyvärr gjort på de två tidigare böckerna av kända svenska spänningsförfattare. 
Idag var det dags för redovisning och diskussion.
Min förklaring till vad som gör detta till en storsäljare är att den liknar en stor påse Gott & Blandat. Innehåller något för alla i små, lättuggade bitar.
Otrohet och försoning, svärmorsproblem, syskonsvartsjuka, tortyr, svartkonster, hästflickor, lesbisk kärlek, bortbytingar, livspussel, äktenskaplig idyll, ensamstående mödrar, farligt sex, pedofili, familjehemligheter, graviditetsproblem, ondskefulla barn, hustrumisshandel, dumma chefer, psykopater, tappra poliser, oskyldigt dömda, kärlekslösa mödrar, brutala mord osv.
Alla kan även hitta sin favorit i persongalleriet, perspektiven fladdrar förbi som ett oändligt streck av tranor, det tar aldrig slut. Jag orkar inte räkna och blandar till slut ihop namnen. Till och med ett djur får ett eget perspektiv, om så bara på två sidor.
På slutet reds de flesta mysterierna ut i rasande fart. Då blir boken också originell i sin avsaknad av happy end. Antagonisterna klarar sig, hjältarna står där med lång näsa och läsaren stannar i osäkerhet ovanför stupet. Hur ska det gå?
Det är omväxlande och listigt blandat, men skapar inget sug efter mer. I alla fall inte hos mig. Snarare känner jag mig övermätt. Snudd på lätt illamående. Diskussionen runt bordet är livlig. Mina vänner fyller på med fler invändningar. Dialogen är ofta klumpig och full av överflödig information. Gestaltningen är torftig, dvs författaren skriver ut personernas känslor i stället för att visa hur de uttrycks och lita på läsaren. Till exempel: ”NN sa sorgset och medlidsamt”  En del karaktärer går inte att tro på, fast de ska föreställa vanliga människor. Här och där finns små miniföreläsningar där författaren inte kan låta bli att redovisa sin gedigna research.
Men, vi skulle ju inte gnälla. Varför säljer det så bra utomlands? Svar: Skildringen av det exotiska svenska vardagslivet. Vad var bra? Inledningen. Idén bakom en del av intrigen.   Det hjälps inte, nu längtar vi alla efter ett reningsbad. Flera av mina absoluta favoritböcker är deckare eller spänningsromaner, men just nu orkar ingen av oss mer av denna genre.
Nästa bok blir Torgny Lindgrens ”Till sanningens lov”. Jag har läst den innan, i ett enda långt läsrus utan en nykter tanke. Nu ska jag unna mig att läsa om, läsa sakta, tänka efter. Men inte förrän efter midsommar. Innan dess blir det franska kanaler, till båten får bara läsplattans e-böcker följa med.

Torgny ska sparas, så att jag har något att längta hem till utom barnbarnen.

Idag har jag postat och mailat iväg mitt manus Marvatten till sju förlag. Fyra av dem har redan innan sagt att de vill läsa. Igen. Ett par av de stora har refuserat tidigare, men vill ändå läsa igen. Ett skickar tackmail när jag har mailat dokumentet, säger att de kan ordna med utskrift själva och lovar att skicka Marvatten till en ny redaktör som ska läsa med fräscha ögon. Det måste man väl tolka positivt?

Återstår att posta manus till tre förlag ytterligare, men det får vänta ett par dagar. Hinner inte skriva ut mer nu. Varje manusbunt blir på nästan fyrahundra sidor med de marginaler och det radavstånd som krävs. Det här betyder att jag har satt punkt. Jag är fri, åtminstone tills alla förlag har svarat. Nästa vecka är vi i Toul, i båten. Härmed meddelas alla med eventuella inbrottsplaner att vårt hus är bebott under tiden vi är borta. C vaktar både huset och trädgården.

Nu måste jag fira. Jag är så dålig på det. Kastar mig helst över nästa projekt och glömmer att dröja kvar i glädjen över det som är. Just nu finns faktiskt bara glädje. Glädje över påsken som var så lyckad, över våren som är så tidig, över ukulelespelandet som går så bra. Alla är friska och framtiden är full av planer och förhoppningar.

Mormors sminkväska rymmer många skatter.

Tre systrar i solen.

Koden är knäckt!

Igår, den 1 april 2015 blev mitt manus färdigt. Nu ska jag bara skriva ut allt på papper och läsa rakt igenom en sista gång innan det skickas iväg till förlag. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag skrivit om slutscenerna. Efter Sören Bondesson genomgång av texten har jag strukit och lagt till så mycket att jag har fått tunnelseende. Om jag ska ge mig på någon ytterligare redigering måste det till en rejäl vilopaus först.

Som vanligt tycker jag självbelåtet att de nyskrivna scenerna är väldigt bra,  men helheten kan jag inte bedöma alls längre. Eller rättare sagt, jag har börjat tröttna, tycka att texten stapplar fram, torftig och färglös.  Sidantalet är nere i 300, och det känns tunnt. Jag skulle vilja breda ut mig mycket mer, både när det gäller miljöbeskrivning och fördjupning av de olika karaktärerna. Men nu har jag fått på moppe så mycket för att berättelsen har ”spretat” så jag vågar inte ta ut svängarna i bakåtblickar och utvikningar längre. Det känns verkligen som om jag är färdig med den här berättelsen. OM Marvatten blir utgiven så har jag hur mycket extramaterial som helst att lägga ut på bloggen. Hundratals sidor av sidospår, bakgrund, karaktärer som inte fick plats.

Idag är det skärtorsdag och vi har haft traditionell personallunch här hemma. Någon sa idag: Det här kanske blir din sista påsklunch med LifeStone. Det måste kännas konstigt att lämna det här som du har byggt upp och lagt ner hela din själ i under arton år.  Men så tänker jag aldrig.

För mig är den här förändringen början på något nytt. Ännu en gång i livet får jag uppleva äventyret att sätta upp nya mål, starta en ny resa. Lifestone finns ju dessutom kvar, och seglar vidare med en ny, entusiastisk kapten. Jag byter bara skepp.

Om två veckor är vi ombord på Ellem igen. Vid midsommar hoppas vi vara ute på Donau och framme i Wien.  Där lämnar vi båten över sommaren, jag måste ju hem och skriva på kontrakt och redigera. Så ser mitt långsiktiga målut. 🙂

Det kortsiktiga målet just nu är att fira påskafton utan stress. Den närmaste familjen uppgår till 2o personer i år, plus en gäst från asylboendet i Ellös. Han kommer att få en något snedvriden bild av svenskt påskfirande. Som alltid är det knytis, det var många år sedan jag abdikerade som kalaskock och husmor. Buffén består av lax i alla former, pajer, etiopisk mat, veganmat och vegetariskt. Samt Baklava och äggost.

Jag har förresten inte tid att stressa över påsklunchen. Har fullt upp med min nya kompis, en Garmin Montana 620t. När vi skaffade GPS i båten försvann min rädsla för att vara på sjön. Jag har inget lokalsinne och är kartblind. Äntligen har jag begripit att jag behöver en bra gps på land också, för att våga ge mig iväg ensam på längre promenader i främmande länder.

Sågtandskaktusen bestämde sig i år för att blomma innan vi ger oss av. 

Julrosorna är mina favoriter på våren. De blommar så rikligt att jag kan plocka in och sätta i vas.