Att kasta loss är fantastiskt. Styra ut ur hamnen och vara på vattnet igen. Men dagen innan är svår. Jag kommer på hundra anledningar att vänta en dag till, drabbas av svårmod och grälsjuka, känner mig oförberedd och jagad. Det är komfortzonen som påminner om sin existens.
Imorgon går vi mot Linz, som planerat, men det var osäkert ända tills för några timmar sedan.
Odds installation av dubbla oljefilter hade strulat, vi trodde det skulle bli nödvändigt att skicka efter en volvopentamekaniker med reservdelar. Som tur var räckte det med ett telefonsamtal.
Sen upptäckte jag att det internationella certifikatet för fritidsfartyg, som man måste ha, gick ut i våras. Utan det kommer vi inte vidare efter Ungern, därefter granskar gränspolis och tull alla handlingar vid varje in- och utklarering.
”Vi kanske kan få det skickat poste restante till Budapest?” föreslog Odd. Positiva jag stirrade mållös och misstrogen på honom. Poste restante. Finns det ens? Utom i gamla deckare?
Vi enades till slut om att be Kryssarklubben skicka certifikatet till marinan i Wien, dit vi kommer om fyra dagar ungefär.
Idag har det ösregnat, och regnet ska fortsätta. Synd för naturupplevelsen, den kommande sträckan lär vara Donaus vackraste parti. Men bra för vattendjupet.
Ellem är städad och trivsam igen, alla verktyg är borta från sittbrunnen, morgondagens rutt är inlagd i plottern, jag har läst på i bibeln Die Donau och lagt fram Perre Verberghts kartbok Donau 2. . Imorgon hänger vi på låset när hamnkontoret öppnar för att betala och tacka för oss.

Min blogg- och läshörna.