Efter ytterligare en rastlös regndag med båttvätt och motormekande i Schlögen startade vi redan halv sju i morse mot Linz. Dimmorna hängde på tork i de höga, vilda, skogsklädda bergsmassiven där Donau slingrar sig fram i dalgångarna. Visst var det vackert, men vi är bortskämda bohusläningar och hisnade inte precis.
Två stora slussar svalde oss utan sällskap och spottade ut oss 16 meter längre ner, lugnt och beskedligt. Strömmen skjutsade på med ett par, tre knop, trafiken var nästan obefintlig i början.
Det enda upphetsande som hände var att Navioncs navigationsprogram plötsligt bestämde sig för att sluta visa både djupkurvor och kilometersiffror. Tur att vi har investerat i donaukartor från Pierre Verberght också. På Garminplottern syns ingenting alls utom AIS-fartygen. Men det är ändå en bra hjälp i kurvorna.
Det var alltså meningen att Hitlers älsklingsställe Lintz skulle bli natthamn. Men den fula och bullriga gästhamnen var så deprimerande att vi bestämde oss för att fortsätta även om det skulle bli sent. Först gjorde vi bara en snabb cykelfärd genom ett larmande industriområde till ett jättelikt Bauhaus för diverse skruvar, och till den osannolikt sunkiga och röriga mataffären Norma. Båda ställena lika hemska.
Men tretton distans senare gled vi in i vackra och idylliska Yachthafen Au på km 2207, där vi blev varmt välkomnade av hamnvärdinnan som vinkade in oss till en rymlig och djup plats mitt framför klubbhuset med duschar och restaurang. Small is beautiful

Ellem ligger allra längst in, man ser bara masten som ett horisontellt vitt streck.