Jag skriver detta torsdag kväll i den lugna marinan i Krems und Stein, dit vi kom efter en cirka tre timmar lång forsränning från Melk.
Fem knop medström är riktigt häftigt. Vi forsade fram i tio knop på låga varv, det gungade och krängde och varje möte med en pråm eller hotellkryssare i de smalaste passagerna fick det att pirra i magen. Fast det var gott om plats, det såg bara inte så ut på håll. När man väl möttes var det ändå med femtio meters marginal mellan skeppen. Men svallvågorna efter jättarna ställde till oreda ombord när saker flög omkring och bytte plats, det blir konstiga svall när det är grunt och smalt. Två och åttio var det minsta vattendjupet jag såg, då hade Donau bråttom.
Dagen började med en guidad tur i klostret Melk. Vi hade förtöjt på anvisad gästplats vid en ponton alldeles nedanför staden Melk, som är vacker och pittoresk men helt ockuperad av turister. Klostret är fortfarande i full gång, med bland annat en klosterskola med 900 elever. Guiden talade bara tyska, men det var tur att vi inte försökte oss på att vandra runt på egen hand. Vi skulle gått vilse. Dessutom förstod vi ändå en del av vad hon sa. Till exempel att barocken ville ta ner himlen på jorden, och att illusioner var viktigt.
Överdådet var absurt, på alla sätt. Kilovis med bladguld överallt. Relikskrin täckta av juveler, en underkäke från ett helgon infogad i en hisklig guldkonstruktion, översållad med diamanter. Enorma, överlastade salar och hundrasextio meter långa pelargångar.
I kyrkan blev det definitivt för mycket. Frid och kontemplation var det inte tal om i den makabra, helförgyllda helgedomen, jag kände mig bara beklämd. En sådan förkrossande manifestation av makt och förtryck. Där fanns bland annat två glassarkofager innehållande påklädda skelett, så kallade ”catacomb saints” som skänkts till klostret av den kejserliga familjen. Det ena okända liket hade fått namnet Friedrich, det andra var namnlöst.
Nu får det räcka med kyrkor ett bra tag framåt. Bilder kommer när det finns wifi.

När vi kom tillbaka till båten hade hotellskeppet Viking Prestige lagt till utanför oss. Strömmen framifrån var stark. Otänkbart att försöka vända. För att komma ut på ett kontrollerat sätt måste jag köra långsamt framåt, precis så sakta att strömmen ändå pressade oss bakåt. En utmaning inte bara på grund av stenskravlet mot land, dessutom var stålvajrar spända från pontonen bakom i vattnet akter om Viking. Det gällde att i rätt ögonblick dra på gasen och kasta sig ut åt höger direkt bakom hotellskeppets akter innan den starka strömmen längre ut tog tag, och utan att smälla i vår mast som sticker ut en bit.
Det gick vägen, tack vare bra teamwork och ordentligt taktiksnack innan. Jo, jag känner mig rätt stolt över den manövern.