Säg Wien, och jag tänker på vals och finkultur. Inget som lockar mig. Så dumt. Varför har jag aldrig varit här förut? Varför har jag låtit förutfattade meningar hindra mig från att flyga hit över en helg när det kostar så lite?  Igår tog vi en hopon hopoff buss runt innerstan. Turen skulle ta en timme, men vi var tvungna att åka ett varv till. Vi steg aldrig av, ett varv räckte inte för att ta in alla vackra byggnader och lockande platser som rösten i hörlurarna berättade om.

Man blir glad av Wien. Det är rent, luftigt, grönt och framför allt vackert. Massor av turister förstås, fullt av mötesplatser, torg och cafeer.  Trafiken känns konstigt nog inte alls påfrestande fast spårvagnar, hästskjutsar och bilar trängs med varann. Här skulle man utan vidare kunna tillbringa en vecka och uppleva nya spännande saker varje dag.

Vi har hunnit med en guidad tur bakom kulisserna i Spanska Ridskolan (tyvärr fotoförbud) samt en konsert med Wien Royal Orchestra som vi blev shanghajade till när vi kom upp ur tunnelbanan framför Peterskyrkan. Försäljare klädda i tidstypiska dräkter sålde biljetter till kvällens föreställning som innehöll Mozart och Strauss och dessutom både balett och operettsång. Nu är jag ingen expert på klassisk musik, men jag tror ändå att vi fick uppleva någonting i absolut toppklass. Sådär som när håren reser sig på armarna och tårarna kommer. En ung pianist vid flygeln gjorde osannolika saker. Primadonnan sjöng så att det slog lock för öronen och man ville bara att hon skulle fortsätta, det var en sån där röst som man inte tror finns i verkligheten, live, utan en enda falsk svajning, njutbart och mjukstarkt ända upp till höga C. Hela publiken stod upp och stampade och hojtade sig till tre extranummer.

Imorgon fortsätter vi till Bratislava. Idag blåser det för mycket, och dessutom ska Sigge få en rabiesspruta på en kvällsöppen veterinärmottagning. En annan gång ska jag resa tillbaka till Wien, för jag känner mig långt ifrån mätt på den här stan.