Igår blåste det så hårt att vi inte kunde fortsätta från Wien. Vågorna gick höga på Donau, rena Islandsberg i västlig kuling. Det blev en fixardag med kylskåpsreparation (Odd), shopping (Katinka) och veterinärbesök för rabiesvaccination (Sigge).
I morse var vädret perfekt, och vi rutschade ännu en dagsetapp nerför en allt grundare Donau. Vi inser nu att strömmen inte nödvändigtvis saktar ner även om vattennivån sjunker. Djupfåran blir ju samtidigt smalare. Vid ett av dagens möten med en pråm hade vi ett vattendjup på 1.70 samtidigt som farten var uppe i tio knop.

Medan det pågår hinner man inte tänka så mycket, men på kvällen kommer katastroftänkandet. Vad händer om vi går på grund? Jag har just kollat upp pegeln, dvs vattenståndet vidare mot nästa hamn som är Komarno, och prognosen för imorgon är 174 cm… Det värsta är som sagt att det är så svårt att köra sakta. För att ha styrfart måste man åtminstone köra två knop fortare än strömmen. Det vill säga minst sex knop.
Natthamn i Bratislava är ”Dodo’s Marina”, en legendarisk kombinerad huspråm/restaurang längst in i en trång blindtarm en halvmil utanför centrum. Efter tilläggning cyklade vi in och tog en lemonad resp. öl på den hypermoderna och ändå mysiga strandpromenaden (tänk Lindholmen i Göteborg) och kände att vi inte behövde trava runt i ännu en medeltida stadskärna.
Morgondagens etapp är 100 km och en sluss, dags att släcka lampan.

Många bilder i kameran men inget wifi.

Alla donauseglare känner Ella på Dodo’s i Bratislava.

Till middag blev det stekt stör och langosh. Nattsömnen blev sådär.