Efter Bratislava är Donau uppdämd till en enorm sjö som mynnar i en 34 km lång och mycket bred kanal fram till slussen Gabcikovo. Kanalen är ökänd eftersom det bildas otäcka vågor även vid måttliga vindar och det finns ingenstans att söka skydd. Fritidsbåtar varnas för att det kan vara farligt att gå här om det blåser åtta meter per sekund eller mer.
Men idag blåste det nästan ingenting, solen strålade och värmen steg till över trettio grader. Vi gled fram över ett glittrande Donauhav där Bratislava hägrade akterut och horisonten dallrade föröver. Slussningen tjugoen meter ner gick helt utan problem i sällskap med ett pråmförband (fyra lastpråmar i dubbla led som puttas fram av en pusher) och en ordinär 145-metare.
Ute ur slussen fångades vi av strömmen igen och det blev krokigt, grunt och smalt. Här upplevde vi någonting nytt. I VHFens trafikkanal rapporterade yrkestrafiken med jämna mellanrum var någonstans de befann sig och om de gick medströms eller motströms. ”Artemis zum Tal am kilometer 1799” och ”River Crown zum Berg am kilometer 1775” till exempel. Mycket praktiskt, gav bättre framförhållning än AIS. ”Meldepflicht” stod det i kartan på flera ställen, fast vi struntade i det. Som fritidsbåt måste vi helt enkelt bara se till att hålla oss undan och vara ur vägen. På ett ställe, när vi mötte tre stora fartyg på rad, valde vi att göra helt om och vända tillbaka till en passage med mera plats mellan de röda och gröna bojarna. Vågorna blir hejdlösa vid sådana möten, vattnet har ingenstans att ta vägen och båten kastas omkring hur som helst.
På hela dagen har vi mött ca tjugo fartyg av olika slag, inga andra fritidsbåtar utom ett par små snabba motorbåtar. Långa sträckor har vi glidit fram längs öde sandstränder kantade av cypresser (?) och helt utan tecken på mänsklig aktivitet. Inga vägar, inga kraftstolpar, inga hus, ren vildmark. På ena sidan Ungern, på andra sidan Slovakien. Den slovakiska gästflaggan är nedtagen och ersatt med en EU-flagga. Det stod också i kartboken.
Vi slog av motorn och guppade långsamt framåt i solglittret, klädde av oss nakna och duschade kallt i sittbrunnen.
Gästhamnen i Komarno är nog den fulaste och mest charmlösa hittills, men skyddad och inte minst djup nog. Vårt djupgående på 1.50 är inte idealiskt för Donau, ofta är marinorna för grunda. Många av de stora pråmarna och passagerarfartygen är mer grundgående. En pråm på över hundra meter kanske bara sticker 1.40 under vattenytan. Att de inte välter?
Vi hann med en cykeltur in till centrum innan det blev mörkt. Satte oss på en uteservering på ett litet trångt torg som hette”Europaplatsen”. Bilfritt. Omgivet av gamla stenhus, vaktat av en gotisk (?) kyrka och med pampig religiös skulptur i mitten. Fullt av familjer och lekande, hojtande barn. Här tar man med sig småbarnen när man går ut och fikar eller äter, nästan alla restauranger har en minilekplats fylld med leksaker bredvid uteserveringen. Vi beställde vin, ost, sallad, scones och bönsoppa. Häpnade över priset, det kostade nästan ingenting. Två dagar från Wien och vi är i en annan värld. Husen ser annorlunda ut, maten känns exotisk, språket begriper vi inte en stavelse av.

”Är ni från Tyskland?” frågade glassgubben på torget lite surt. ”Nej, Sverige.” sa jag. Hela hans ansikte lyste upp. ”Aah – Zlatan Ibrahimovic!”

Bästa köpet: USB fläktarna från Clas Ohlsson. Paddan gillar inte värmen.

Miro har kanske inte mysigaste marinan men servicen är det inget fel på. På morgonen överraskade han oss med två stora persikor. Två decimeter rökt korv fick vi också med oss från hans kylskåp. Han fick såklart en svensk medalj.