Halvåtta plöjde vi ut genom leran i marinan i Budapest. Det krävde full gas under fem minuter att komma loss, och rasslade vasst i hela båten. Tidig söndag morgon alltså, vi var ensamma på Donau genom hela stan och flera timmar framåt.
Ännu varmare idag, över 34 grader, jag vet inte hur vi skulle stått ut om vi inte varit på vattnet och om vi inte ordnat så bra skugga på båten. Vid lunchtid la vi oss för ankar på ett ställe där floden var bred och djup och strömmen beskedlig. Badade och fixade lite mackor. Vattnet kändes alldeles rent och friskt, och var 25 grader varmt. Tänk att man inte orkar simma ikapp en halv knop? Vi badade en i taget med en säkerhetslina runt bröstkorgen. Utan den hade man drivit iväg från båten direkt, en ganska kuslig insikt.
Resten av dagen svalkade vi oss med jämna mellanrum genom att hinka upp vatten och hälla över våra varma kroppar. Kläder har varit helt onödigt.
Donau efter Budapest är ganska bred, inte så strömmande och lite enformig. Man färdas genom trädridåer som för tankarna till mangroveträsk, omväxlande med breda sandstränder. Långa sträckor ren vildmark, men så plötsligt områden med ett intensivt badliv, vattenskidåkare, vattenskotrar, snabba styrpulpetbåtar.
Klockan 17 hade vi satt som gräns för dagens etapp, innan dess var det för varmt att stanna. Att hitta en ankarvik var enda alternativet för natthamn, någon marina verkar inte finnas innan Serbien, vart vi än ringer får vi beskedet att det är för grunt för oss.
Vilken tur då, att en helt perfekt ankarplats presenterade sig på högra stranden precis mitt emot kilometermärke 1553.
Om ni på danska finnsailern Munin läser detta (småbarnsfamilj vi träffade i Wien, som går samma väg som vi) så är det tre meter djupt nästan ända in till udden med stenmuren, och man ligger helt lugnt utanför strömfåran, långt från farleden.
Odd grävde fram dingen ur Ellems innersta skrymslen och vi pumpade upp den med gemensamma svordomar. Två år sen sist! Sen packade vi ryggsäcken med vin och salta pinnar och rodde in till stranden. Badade, filosoferade och såg fullmånen gå upp bakom vår fina båt som gungade en bit ut. Sigge var salig över att få komma iland och sprätte sand över allt och alla.

Dagens etapp blev 54 distans. Just nu är klockan 22.02. Det knakar i buskarna – ett törstigt vildsvin? En uggla hoar. En monstergädda plaskar till. Och syrsorna, här hör man dem även i min ålder. För övrigt råder tystnad.