Måndag trodde vi skulle betyda mer pråmtrafik. Men på hela dagen idag har vi bara mött tre pråmar och ett hotellfartyg. Medströmmen är ett par, tre knop som mest, farleden är oftast bred. Men den upptar bara en liten del av hela Donaus bredd, och djupfåran byter sida ideligen. Kommer man utanför blir det snabbt grunt. (Du som inte är intresserad av navigation kan sluta läsa nu. Vi hörs morgon, då har vi klarerat ut ur Ungern och befinner oss i Serbien.)

Navigationen på Donau bygger på att man vet vid vilken kilometerposition man befinner sig. (Den traditionella navigationen på sjön med sjömil, latitud och longitud fungerar inte alls här.) Donau är uppmätt i meter med början 0,0 i Sulina i Rumänien, Svarta Havet, och 2411 km i Kelheim, Tyskland. Vid varje hel kilometer står i bästa fall en liten skylt på stranden. I Tyskland och Österrike fanns dessutom skyltar för var 100e meter, och särskilda 500-metersskyltar.

I Slovakien och Ungern blev skyltningen plötsligt nyckfull. Ibland fanns de, ibland inte. Samtidigt hände underliga saker med kartan i Navionicsappen på Ipad, som är vår ”sjökortsplotter” på Donau och där jag lägger in dagsrutterna med waypoints osv på vanligt sätt. (Garminplottern är visserligen också påslagen, men den visar bara AIS-information.) Det som hände var att kilometersiffrorna försvann även i Navionics, samtidigt med djupkurvorna. Det här upptäckte jag redan hemma, och kontaktade Navionics support. De svarade med att beklaga att de inte visste när dessa brister skulle vara avhjälpta…

Hur ska man alltså kunna vara säker på var man är? Jo, man har för en mindre förmögenhet köpt belgaren Pierre Verberghts handritade kartor över Donau. PV är en legendarisk kartograf som varje år i oktober reser utmed hela Donau och uppdaterar sina tio kartböcker. Där står allt. När man måste rapportera sin position till donaupolisen, var det är extra strömt, vilken VHF kanal man ropar upp slussarna på osv osv. Pierre och jag har blivit riktiga kompisar sedan jag mailade en fråga till honom, nu har vi nästan daglig kommunikation, han skickar rapporter om aktuellt vattenstånd och nyttiga kontakter och frågar faktiskt också efter en del information för egen räkning. Jättekul!

MEN – för att veta var man är på kartan måste man ju veta var man är i verkligheten. Och det är svårt ibland när kilometersiffrorna saknas både på stranden och i Navionicsappen och när det dessutom hela tiden saknas utprickning eller tvärtom. Man måste vara helkoncentrerad bakom ratten och använda kikaren ofta, ofta. Vi turas om, kör 8 km var och vilar där emellan.

Idag orkade vi inte hela vägen till Mohacs utan la oss för ankar klockan fem, efter 88 km. Ankarplatsen har jag markerat med rosa på kartan. Man blir trött av solen och värmen, och så var det förstås måndag idag, alltså matvila. Det tär också på orken.