Just när jag behövde det som bäst kom ett mail med ett oemotståndligt erbjudande. Ett sent återbud. Kunde jag? Två veckor helt för mig själv i ”mitt” gamla hus alldeles vid strandpromenaden i Las Palmas. Apollo hade en restresa till priset av en vinterjacka. Odd nästan sparkade iväg mig (vilket inte är så storsint som det låter, om man vet vad han har fått utstå från mig den senaste månaden).

Här har jag skrivit det mesta av min första roman Marvatten. Den som ligger i byrålådan nu, tillsammans med ett antal skriftliga omdömen från förlag som inte vill publicera den. Redaktörsutlåtanden som berömmer men avråder. Utskrivna mail från förlagsredaktörer som tackar nej men gärna ser att jag återkommer med något annat.

Egentligen hade jag tänkt strunta i det där med ”något annat”. Jag har redan kommit en bit på väg med en uppföljare till Marvatten. En spänningsroman där intrigen har sina rötter några generationer bakåt. Precis som i Marvatten. Karaktärerna är på plats,  tidsplanen skissad, intrigen nästan klar, åtminstone så långt som behövs för att börja nysta i berättelsen. Men där har jag fastnat. Knappt ett ord har blivit skrivet sen vi kom hem från båten. Inte så konstigt  med tanke på hur livet sett ut i november. Men orsaken ligger inte bara där.

Vill jag göra om samma sak en gång till? Med samma resultat? Eller ska jag försöka tänka lite smartare och anpassa mig lite mer efter det som säljer, det som förlagen vill ha. Det verkar stavas Feelgood och Deckare. Det närmaste feelgood jag har åstadkommit är novellen Harry Boy som publicerades i en veckotidning och vann pris. Tveksamt om jag klarar att hålla den tonen under trehundra sidor, utan att bli ytlig och ointressant. Det måste dessutom finnas en mening med romanen. Jag vill skriva om ensamhet och underkastelse, om att hitta styrkan att resa sig upp och gå, om att det aldrig är för sent att följa en dröm. Kan det bli spännande feelgood av det, tro?

De närmaste två veckorna ska jag försöka.

Det här är privat. Så privat någonting kan bli som drabbar alla förr eller senare.

Vi kom hem från Istanbul fredagen den 16 oktober. Dagen efter hälsade jag på mamma på äldreboendet.  Hon hade åldrats mycket mer än de två månader jag varit borta. Satt i rullstol, svarade med korta meningar, verkade nedstämd. Sen blev jag förkyld och vågade inte gå dit, för att inte smitta ner henne.

Två veckor senare dog hon, den 30 oktober. Jag satt på en stol bredvid hennes säng medan hon försvann, hennes varma och lite svettiga nacke vilade på min arm. Den var fortfarande varm när jag drog undan armen, efter hennes sista andetag. Tio minuter efter att jag kommit in i rummet. Jag hann tala om för henne att jag var där, hon hörde mig säkert, jag sa tätt intill hennes öra att hon kunde släppa taget nu, att allt var bra. Jag sa till och med att pappa väntade på henne, fast jag inte alls tror det.

Varför sjöng vi inte för henne, mina systrar och jag, medan hon låg där och andetagen fladdrade? Tryggare kan ingen vara och Det går en ängel kring vårt hus. Som hon alltid satt på sängkanten och sjöng med oss. Vi kom oss inte för, det gick så fort, inte trodde jag att min mamma skulle dö på tio minuter, även om hon var mycket gammal. Nog hade jag föreställt mig några dagars väntan och några nätters vaka. Tid att ta adjö ordentligt. Dagen innan hade hon ju ätit och varit uppe, sa personalen. Fast den här dagen ville hon inte äta, bara ligga kvar i sängen och sova. Hade hon bestämt sig? Väntade hon på mig? Om jag inte hade kört direkt när min syster ringde. Om jag hade missat färjan. Hade hon kunnat vänta lite till då?

Sen har livet konstigt nog bara rusat vidare, hetsat av åtaganden, plikter och oro. Långsamt drar sig lusten och orken undan, det går mot ebb inombords, snart går mitt skepp på grund och blir stående. Tiden mellan död och begravning fulltecknas av allt möjligt och omöjligt. Tanken stilla står. Inte skriver jag. Inte promenerar jag. Allt går tungt och i moll, men inte som i sorg, mera som i surkärring. Radion är på i femminuterspass, bara så att man får reda på det senaste terroristläget. Läsa går inte, jag tappar koncentrationen efter en kvart. Skönlitteratur alltså. Turkish waters and Cyprus Pilots kan hålla mig vaken till efter midnatt.

Idag har jag haft ett samtal med prästen som ska hålla begravningsgudstjänsten i Fiskebäckskils kyrka. Han envisades med att jag nog har en starkare tro än jag tror själv, bara för att jag sa att det enda jag tror på är kärleken. Han var ung och stark i sin övertygelse, jag ville inte göra honom ledsen utan sa till slut att vi kommer nog inte längre i den här diskussionen.

Flykt är min enda väg mot ytan igen.