Just när jag behövde det som bäst kom ett mail med ett oemotståndligt erbjudande. Ett sent återbud. Kunde jag? Två veckor helt för mig själv i ”mitt” gamla hus alldeles vid strandpromenaden i Las Palmas. Apollo hade en restresa till priset av en vinterjacka. Odd nästan sparkade iväg mig (vilket inte är så storsint som det låter, om man vet vad han har fått utstå från mig den senaste månaden).

Här har jag skrivit det mesta av min första roman Marvatten. Den som ligger i byrålådan nu, tillsammans med ett antal skriftliga omdömen från förlag som inte vill publicera den. Redaktörsutlåtanden som berömmer men avråder. Utskrivna mail från förlagsredaktörer som tackar nej men gärna ser att jag återkommer med något annat.

Egentligen hade jag tänkt strunta i det där med ”något annat”. Jag har redan kommit en bit på väg med en uppföljare till Marvatten. En spänningsroman där intrigen har sina rötter några generationer bakåt. Precis som i Marvatten. Karaktärerna är på plats,  tidsplanen skissad, intrigen nästan klar, åtminstone så långt som behövs för att börja nysta i berättelsen. Men där har jag fastnat. Knappt ett ord har blivit skrivet sen vi kom hem från båten. Inte så konstigt  med tanke på hur livet sett ut i november. Men orsaken ligger inte bara där.

Vill jag göra om samma sak en gång till? Med samma resultat? Eller ska jag försöka tänka lite smartare och anpassa mig lite mer efter det som säljer, det som förlagen vill ha. Det verkar stavas Feelgood och Deckare. Det närmaste feelgood jag har åstadkommit är novellen Harry Boy som publicerades i en veckotidning och vann pris. Tveksamt om jag klarar att hålla den tonen under trehundra sidor, utan att bli ytlig och ointressant. Det måste dessutom finnas en mening med romanen. Jag vill skriva om ensamhet och underkastelse, om att hitta styrkan att resa sig upp och gå, om att det aldrig är för sent att följa en dröm. Kan det bli spännande feelgood av det, tro?

De närmaste två veckorna ska jag försöka.