Tack vare min vän konstnären, soloseglaren och livsförebilden Elizabeth Tyler kunde vi, efter åtta timmars segling från Kythnos, förtöja vid hennes röda boj mitt i kanalen mellan Poros och den lilla staden Galatas på fastlandet. Kanalen kan närmast jämföras med sundet mellan Marstrand och Koön, fast längre och med ännu intensivare trafik.

Snabbfärjor, taxibåtar och fritidsbåtar, de flesta modell jättestora, strömmar genom den trånga passagen som är mycket grund på fastlandssidan. Ellem ligger till höger i bilden, allt vatten hitom henne är grundområde. Den täta båttrafiken måste samsas i en smal passage som sniker kajen på Poros.

Själva Poros är vackert, pittoreskt och pulserande av turisternas lycka över att vara där. Det var söndag kväll och fullt av nykomlingar som firade första kvällen på charterveckan.  Vi lade till med Musslan (gummiflottens nya namn) vid den ganska höga kajen där restaurangerna har bord ända ut till kanten, och hjälptes genast upp på fast mark av en rusigt uppsluppen och vänlig ryss, som firade med sin charterbesättning. På deras bord stod en Magnum Magnum (5 liter?) Jack Daniels whisky. Alla chartersällskap är åtta personer, minst, så många kojplatser är det i de vanligaste hyrbåtarna.

Vi letade upp Elizabeths boj-hyresvärd, den glade taxibåtsägaren Mr Liakos, som vägrade ta betalt för bojen när han fick veta att vi var vänner till Elizabeth. Vi fortsatte längst bort på kajen med en hälsning till Cafe Fresko och Dimitri, som blev jätteglad över att Elizabeth snart skulle komma. Där delade vi på en portion ljuvliga vitlöksbröd och en stor skål yoghurt med honung, färsk frukt och valnötter.
Helt uttröttade av dagens långa etapp och det intensiva Porosbesöket, tog vi oss ändå över till Galatassidan också, för att rasta Sigge i lite lugnare omgivningar och spana in en svensk båt som vi visste låg här; Marie och Pelle i sin Nauticat Catten. De är längeseglare i Medelhavet sedan 2011 och våra inspiratörer att välja vägen utför Donau. Marie och jag har haft kontakt länge på Facebook, men aldrig träffats irl.

Vid en stillsam, kommunal kaj mitt i stan, granne med fiskeflottan, hittade vi dem. Och två svenska båtar till. Idel blågula flaggor vajade mot oss. Det fanns två lediga platser vid kajen. Måndag morgon flyttade vi Ellem till en av dem, och tillbringade en sen kväll med intensivt umgänge och tankeutbyte om livets väsentligheter, något som vi först då förstod att vi faktiskt saknat.

Idag tisdag har vi tagit det lugnt. Handlat, tvättat, pysslat och börjat bekanta oss närmare med våra grannar Marie och Pelle, Agneta och Runo, Lena och Gordon, och med Galatas förutsättningar. Här finns nästan inga turister, men en levande grekisk vardag och massor av små trevliga butiker  som säljer livets nödvändigheter, typ plastburkar, kökstillbehör och vaxduk på rulle. Samt såklart slaktare, bagerier, fiskaffär, järnaffär, blomsteraffär, grönsaksbutiker. Massa tavernor och cafeer, fullbesatta av greker. På en av dem lär det sitta gamla gubbar som brukar spelar bouzouki på kvällarna. Bara en sån sak!

Kanske förälskade jag mig i Galatas för att jag var så trött och oförberedd. Det finns nog inga rationella skäl. Det är visserligen en fin kaj med el och vatten och bara ett tiotal gästplatser, varav fem nu är svenskflaggade. Det är bra ankarbotten och ganska ostört, om man bortser från färjorna som går över till Poros varje halvtimme. Man måste också bortse från trafiken som går förbi ganska nära, på andra sidan hamnpromenaden. Det är en lång promenad till närmaste badstrand. Eller bara en kort cykeltur, om man vill vara positiv.

I morse snorklade jag för att kolla hur vårt ankare låg, och man kan inte påstå att vattnet är klart. Det är mycket långgrunt och lerbotten. Det var knappt jag kunde följa kättingen, fast vattendjupet inte är mer än drygt två meter, kanske tre. Ankare var helt försvunnet i leran.

Om några dagar hoppas jag kunna beskriva Galatas mer rättvisande. Vi har just bokat plats här för två veckor. Det känns som början på en fast förbindelse.

Svensk-kajen i Galatas. Till och med kajen är blågul.

Poros syns, men hörs inte. Skönt på natten.

Tisdagsmarknad, femtio meter från båten. Idag blir det Horta och ostfyllda friterade zucchiniblommor (för andra dagen i rad). Honungsmelon till dessert.

Kan någon begripa att jag håller vikten? Lyxmiddagar varje kväll. Frityrkokaren används dock sällan, det var premiär igår, om sanningen ska fram.

Vår rutt såhär långt.