Åttonde dagen vid kajen i Galatas, granne med Poros, och jag börjar komma ikapp mig själv. Det har blåst ordentligt några dagar, stadigt över 10 m/sek och mer i byarna. Rakt i sidan, men Ellem ligger tryggt i vindlä bakom Catten och de andra storsvenskarna (som vanligt är vi minst). Med 45 meter kätting ute på knappt tre meters vattendjup och draggen begravd i leran har vi inte oroat oss. Men det har gungat rejält, ibland så mycket att jag hållit mig iland för att inte bli sjösjuk.

Dagen började med att Marie, vår närmaste båtgranne, tog oss med på en promenad upp i bergen ovanför Galatas. Odd som äntligen har piggnat till, följde också med. Och Sigge, förstås. Naturen här är så annorlunda mot det vi är vana vid från Dodekaneserna med sina getöknar. För att inte tala om de steniga Cykladerna. Här är det grönt och bördigt, bergstopparna på avstånd är skogklädda, kullarna som böljar bort mot bergen är täckta av olivlundar, och i alla trädgårdar, längs alla murkrön och i alla vägslänter, blommar det. Nerium, bougainvillea, pelargoner, kapris, mimosa. Innanför höga trädgårdsstaket dignar träden av citroner, aprikoser och mullbär, och granatäppleträden blommor och persikoträden är översållade av plommonstora, ludna kart. Vi passerar det ena Edens lustgård efter det andra. Oftast, tyvärr, vaktade av jättelika hundar som ilsket skällande kastar sig mot stängslet eller sliter i sin kedja.

Imorgon hoppas vi kunna segla iväg på några dagars utflykt norrut. Vi längtar båda efter en lugn naturhamn nu. Att kunna simma runt båten i klart vatten, fiska med kastspöet, duscha på akterdäck utan publik, somna utan stadsljud i öronen. Här är väldigt fint i Galatas, och vi kommer gärna tillbaka, men nu behöver vi vind i seglen.

Svenskkolonin vid kajen i Galatas. Från vänster: Lena och Gordon, Agneta och Runo, Marie och Pelle, och så vi.

Sundet mellan Poros och Galatas, sett uppifrån Poros klocktorn. 

Uppe vid klocktornet. Ellem ligger på andra sidan, till höger i bild.