Idag har det blåst så hårt inne i Amorgos hamn att vi inte vågat lämna båten. Skulle vårt ankare hålla? Vi hade fyrtio meter kätting ute, och det har aldrig släppt tidigare, men någon gång ska vara den första… Den ostliga vinden låg på rakt i sidan med över 15 m/sek i byarna. Ett spindelnät av springlinor löpte från olika hållpunkter i kajen ut till båtarna för att avlasta trycket på ankarkättingarna. Flera av våra båtgrannar blev tvungna att lämna kajen under mer eller mindre panik eftersom deras ankare släppte.

Det är oerhörda krafter som kommer i rörelse när båtar på 12 – 17 ton fångas av vinden och börjar driva okontrollerat i sidled. Ett par gånger var jag tvungen att gå ner och gömma mig i båten för att jag inte vågade titta. Det är om möjligt ännu värre att sitta hjälplös i sittbrunnen och titta på hur nyinkomna seglare lockas att försöka lägga till vid kajen när de upptäcker att det finns plats. Det är nästan omöjligt att ankra och fickparkera ett sånt vindfång som en stor segelbåt med femton sekundmeter i sidan. Ska de hinna avbryta, innan de brakar in i någon av oss som redan ligger där, eller kör rakt in i någons ankarkätting i försöket att komma ut igen?

Klockan 18 la sig vinden plötsligt, nästan samtidigt som färjan kom in och parkerade i lovart så att vi fick lite lä. Imorgon ska det inte blåsa alls, då blir det långpromenad upp i bergen för att besöka öns berömda kloster. Det har varit med i filmen Det Stora Blå som spelades in här.

Äntligen lugnt.

Ögongodis överallt. Och dofter.

Odd påstår att kilopriset på den fisk jag får upp är flera tusen kronor, med tanke på utrustningen som krävs. Fiskespöet sitter fast i en särskild hållare i aktern, draget släpar efter båten utan att jag behöver hålla i någon lina. När en fisk hugger, och linan löper ut, knattrar det i rullen så att jag kan rusa dit. Igår råkade jag få mig själv på kroken, just när vi närmade oss hamn och jag hade vevat upp fiskelinan.

Kroken gick in med hela hullingen i det rynkiga hänget vid armbågen som retar mig så mycket. En sladdrig skinnpåse som  uppstått efter viktnergången. Det gjorde inte så ont, men jag skrek ändå, av ilska mest. Försökte rycka ut kroken med våld, men det var omöjligt. Jag satt fast. Odd blev tvungen att nypa av kroken med avbitartången, ta tag i spetsen som stack ut genom skinnet, med en annan tång, och dra ut hela kroken b a k l ä n g e s … Han hällde på handsprit innan han drog. Jag var mest rädd att det skulle blöda väldigt mycket, pga min blodförtunnande medicin. Men jag har trappat ner på den, tar bara varannan dag. Det blödde bara lite, och kändes inte mycket heller. Idag känns det helt bra. I fortsättningen kopplar jag av dragen dirket, när jag har fiskat färdigt. Det satt korkploppar på krokarna, men de hade trillat av.

Det blåser som f…n idag, rakt i sidan, ostligt som omväxling. Två franska båtar har gett upp och under stor dramatik lämnat hamnen eftersom deras ankare inte hållit. Vårt ankare håller än så länge, ta i trä, men vi har spänt springlinor kors och tvärs och det känns oroligt, vi vågar inte lämna båten.

Innan vi lämnade hamnen i Skala på första maj tog jag trapporna upp till slottet, där slakteriet ligger, för att handla köttfärs och grönsaker. Alla gamla vägar genom byn är trappor, bilvägen är mycket längre och har kommit till i modern tid. Tyvärr ledde all trappmotion till ordentlig värk i vänster knä. Att man ska vara så ömtålig!

Med frys och kyl påfyllda flyttade vi oss ett snäpp österut till en enslig ankarvik för att få lite omväxling. Eller rättare sagt, för att båda ska få sina preferenser tillgodosedda. Jag gillar ställen där det finns folkliv, Odd föredrar öde vikar. Det var en vacker kväll, alldeles stilla, bara lite getklonk på avstånd. Vi rodde iland med gummibåten för en sen promenad runt udden in i nästa vik, där det fanns en taverna.  Första maj måste ju firas på något sätt.

Innan solen gick upp i morse lättade vi ankar. Två ankare, för att vara noga. Vi provade i natt för första gången att koppla på ett andra ankare på kättingen. Inte för att det blåste särskilt mycket, utan för att vi ville testa. Med två ankare ligger man förstås mycket säkrare än med ett, men det är lite pyssel både att lägga ut och att dra upp. Det gick i alla fall helt perfekt, och det känns skönt att ha förberett ett alternativ för extra blåsiga nätter.

De femtio sjömilen till Amorgos tog nästan tio timmar, vi hade kraftig motström men ingen segelvind, och fick gå för motor hela vägen. Om vi hade vänt fören åt andra hållet, hade vi kunnat vara på Kreta imorgon bitti. Bara 23 timmar söderut. Men Sigge klarar inte att vara i båten så många timmar i sträck. Han var väldigt glad att få hoppa iland på kajen i Amorgos.

Jag älskar redan Amorgos och vill stanna här flera dagar. Imorgon ska jag gå runt och fota. Det är pittoreskt, dekorerat och tillrättalagt som i en turistbroschyr, men ändå inte förstört. Inte riktigt genuint alltså, som Astipalia eller Lipsi. Men charmigt, vänligt och inbjudande. Vi hittade en bra plats vid stadskajen, och där stod Hubert och Christiane från Berlin och tog emot tamparna! Dem som vi hade sällskap med nedför Donau, och som vi har hållit kontakten med sedan dess. Nu låg de med sin Tara ett par båtar bort, och hade just kommit.

Skala, trappstaden på Astipalia.

När Odd får bestämma blir det ankringsvik.