4 maj. Glädjechock och besvikelse på klosterberget.
Idag visar stegräknaren på 21723 steg. Fast vi har varit på cykelutflykt i sju timmar. Jag är väldigt trött när jag skriver detta, det kommer nog att märkas. Våra hopfällbara cyklar är ovärderliga, tack vare dem kommer vi till platser vi aldrig skulle upptäcka annars. Visst kan man hyra bil, men det är inte alls samma sak. Med cyklarna stannar vi ofta, beundrar utsikten, pratar med folk vi möter, fotograferar. Det blir alldeles för mycket bilder, det tar en massa tid att välja och radera nu på kvällen, men jag kan inte låta bli.
De första två timmarna fick vi leda cyklarna på serpentinvägen som gick upp till choran, den ursprungliga bergsbyn på 300 meters höjd. Där finns öns enda apotek, med obligatorisk våg. Det var inte anledningen till utfykten, men jag vägde mig naturligtvis.
Den urmodiga pjäsen visade på 64 kg. Ett kilo under min målvikt! Det är för bra för att vara sant, men jag blev glad ändå och firade med ett glas färskpressad apelsinjuice. Sen låste vi fast cyklarna vid ett träd och fortsatte till fots mot det berömda klostret en bra bit bort från choran.
När vi hade klättrat först nerför stigen på bergssidan, och sedan uppför alla trappsteg nästan ända fram till klostrets fot, mötte vi en man på väg ner, som talade om att klostret hade stängt för idag.
Efter att ha tagit oss tillbaka till choran och tröstat oss med en sen långlunch och en massa vatten och cola light med is, susade vi nerför berget igen till båten. Sen gick vi ut och åt middag med våra tyska vänner. Den här dagen glömmer jag aldrig, så det känns inte som om jag behöver skriva ner så värst mycket mer.
På väg till klostret. Ingen cykelväg precis.
Sophämtning med åsnekraft.
Kommentarer
Härligt att följa din blogg igen och att ni redan är igång i Cykladerna! Lite oroande bara med all blåsten. Själv är jag nu tillbaks Sozopol för vårrustning och har jättebra hjälp av killarna på marinan och chefsmekanikern Kasimir Peef, som ni väl känner. 10 maj bär det av till Istanbul tillsammans med alla mina tre ”barn”, 44 – 51, som jag började mina seglingar med på 80-talet men inte seglat med sedan 1987! De kunde inte motstå en nattsegling över Svarta Havet till Bosporen och Miklagård.
Så härligt det låter Nils, det blir säkert oförglömligt, är riktigt avundsjuk och skulle gärna göra om det. Vad beträffar vinden så oroa dig inte, det enda som gäller är Planering och framförhållning samt för vår del försiktighetsprincipen. Samt ingen tidspress. ????????⛵️
Kommenteringen är stängd.