Dagen efter flow.
Inatt satt jag uppe framför brasan i uterummet och skrev till klockan två. Det gick inte att sluta, fast det kändes väldigt konstigt den sista timmen. Som att skriva automatiskt, utan att tänka. Egentligen var jag ju dödstrött. Emil rev och slet i ekarna utanför och soptunnorna blåste skramlande omkring på gårdsplanen. Men har man flow kan man inte sluta surfa på vågen av inspiration, man måste bara fortsätta. Men idag känner jag att det behövs återhämtning och påfyllning.
Nu är jag alltså färdig med en synopsis som känns väldigt bra, jag är nöjd med den. Den är skelettet som nu ska kläs på. Eller snöflingan som ska byggas ut i allt mer komplicerade kristaller. Intrigen, karaktärerna och miljön finns beskrivna, tidslinjer är uppdragna, 37 kapitel med innehåll är skisserade. Det kommer säkert att krävas en massa förändringar innan det här är ett färdigt manus på sådär 500 000 tecken.
Men det skrämmer mig inte. Inte just nu i alla fall. Just nu känner jag att jag har full koll.
Den senaste tiden har jag också surfat runt och hittat en massa roliga ställen på nätet för författare och blivande författare. Kajsa Ingemarsson till exempel bloggade under hela tiden hon skrev sin senaste bok ”Någonstans inom oss”, och där finns väldigt mycket spännande att läsa om inspiration, kritik, skrivångest, tvivel, redigering osv.
Hon höll på med själva skrivarbetet med sin bok, alltså från första skissen fram till tryckfärdigt manus, från början av april och fram till början av augusti. 5 månader. Då ska man komma ihåg att hon är författare på heltid. Det är hennes försörjning och hon har skrivit en hel rad böcker tidigare, hon har rutin på hantverket.
Jag hittade också till författarsiten 1av3.se där ordfantaster av olika slag delar med sig av erfarenheter och peppar varann. Få se vad det ger. Egentligen har jag inte alls tid att vara social, inte ens nätsocial. Jag har ju en bok att skriva.
Dagens ödikt.
(Januari) Bakåt – glädje, segrar, kärlek, en och annan tår framåt – lust och hopp och vår kallt och lerigt där jag går
Den första ödikten dedikerar jag till författarcoachen Ann Ljungberg som blivit min dörr in till en ny värld. Nej visst nej, inga klyschor… Ann har visat mig hur jag kan hitta där tråden börjar, i det stora trassliga garnnystan som min roman just nu kan liknas vid.
Svar på Farmorsfrågan 204.
Ja, hur vill jag leva under året som ligger framför mig?
Igår gick jag igenom alla blogginlägg från det första året jag bloggade, hösten 2009. Den hösten jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Gick i väggen som det heter. Flera månader låg jag i soffan framför brasan i uterummet.
Från ett inlägg i september 2009 hittar jag några ledord som passar väldigt bra för mina nyårslöften inför 2012. Först hade jag tänkt formulera mål för vad jag vill göra. Så och så många ord ska jag skriva varje vecka. Så och så många mil ska jag jogga.
Men det här målet är mycket bättre:
Under 2012 vill jag vara: Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.
Det här är inte jag. Det är en glad kvinna på en liten ö i Kroatien som jag reste runt på i april förra året. Fast jag inte förstår kroatiska vet jag precis vad hon ville säga.
Svar på Farmorsfrågan nr 203.
Hur börjar ett gott nytt år? Idag är det tyst och stillsamt här i huset. Vi kom hem från nyårsfirandet hos Anders och Anette på Ängön vid halvtvåtiden. Väldigt mätta och glada och lite lagom lulliga. Det sitter i huvudet idag. Idag tänkte jag bara göra det jag har lovat mig själv i några nyårslöften. Ordna med bilder och blogg, skriva på min bok, motionera och läsa. Återgå till min vardagsmat.
Just nu läser jag Kerstin Ekmans senaste Grand Final i skojarbranschen. Hennes språk är ofta så bra att jag tappar andan och blir grön av beundran och mindrevärdeskänslor, hon är en ordkonstnär, särskilt när det handlar om naturbeskrivningar. Men själva intrigen har jag ibland svårt för, jag kommer på mig själv med att skumläsa.
Här kommer den första bilden i fotoutmaningen 365+1 foton 2012 som jag har gått med i, precis som förra året. Fast jag inte riktigt kom i mål utan tappade farten i mitten av november hoppar jag på igen. En bild om dagen kan kännas krävande. Men många av mina bästa bilder har kommit till därför att jag behövt ett motiv till dagens tema.
Den här bilden från fyrverkeriet i Lysekil igår såg jag inte ordentligt förrän idag när jag tog upp den på skärmen. Den är helt fantastisk när man tittar närmare. Har jag tagit den?
Nyårsfyrverkeriet i Lysekil!
Titta så fantastiskt vackert! Bilderna av årets fyrverkeri i Lysekil är tagna från fiskhamnen nu ikväll klockan 17.00 På kameran satt mitt 18 – 200 objektiv. Bländare 11, slutaren stod på bulb så tiden varierar, ca 5 sekunder på varje tror jag. Jag hade förstås stativ och fjärrutlösare. Allt detta hade jag inte listat ut av mig själv, jag hade fått exakta instruktioner från Carlboms Fotoblogg, en fotokompis från Twitter.
Nästa år ska vi vara ute i bättre tid, nu blev det panik, fyrverkeriet startade innan jag haft tid att justera stativet så kameran blev inte riktigt rak och jag blev tvungen att beskära fyrverkeriet för att itne horisonten skulle luta. Om ni förstår vad jag menar.
Men jag är grymt nöjd med mina första fyrverkerifoton. Och med vår nya nyårstradition. Nästa år tar vi med oss fika. Hela Lysekils befolkning var på plats, det kryllade av folk överallt i mörkret och trafiken ut ur stan efteråt var lika tät som när Rocktåget var i stan. Det är tydligen bara vi som inte fattat förrän i år vilken stor attraktion nyårsfyrverkeriet i Lysekil är.
Nej!! Ajja bajja!
Vi har varit i stan och ätit middag i Majorna. N hade lagat en fantastisk kulturkrock mellan lamm från Flatön och kryddor från Etiopien.
Mamma L berättade om dagens besök på Systemet. Tiny på sitt allra värsta humör skriker och hötter med näven åt hela kön med överlastade nyårsfirare: ”Nej! Ajja baja! Ajja baja!”
Vi får gott om trotsdemonstrationer under middagen. Efter flera dagars pärs med förkylning, hög feber och krupp och två akuta läkarbesök är alla medel tillåtna för att truga i sjuklingen mat. Hon äter pasta och kexchoklad framför Pingu och mamma L har till och med tillfälligt gett upp kampen om att avsluta amningen innan 2-årsdagen. Det blir för stora strider, för mycket gråt och hostattacker. Inget hjälper, inte ens aloe eller senap, Tiny stryker bara bort det med handen, säger ”Äckligt!” och snuttar i alla fall.
Middagsfrid råder. Sigge väntar under bordet på att något ska trilla ner från tallriken.
Gott slut med Leif G W.
Vad är det med Leif G W Persson som är så oemotståndligt? Nu har jag lyssnat på hans vintervärdsprogram både klockan 13 och på reprisen kl 22. Och han är lika fantastisk andra gången, jag kan inte slita mig från radion. Hans vemod, hans vinterångest, hans eftertänksamma och självironiska muttrande, hans musiksmak, hans humor, allt tilltalar mig. Jag har inte läst en enda bok som han har skrivit. Måste nog göra det.
Farmorsfrågan 203. Hur börjar ett gott nytt år?
Jag – en brasknarkare.
Utan braskaminen överlever jag inte. Varje kväll, nästan, tänder jag en eld i kaminen och sitter sen i soffan med en bok och ipaden. Det går så bra att tänka framför en eld, på något sätt ger den både värme och kreativ energi. Om jag skriver 2000 ord i veckan på min roman blir den färdig på ett halvår. Jag kan säkert skriva mer, periodvis.
Sigge trivs på baggfällen framför brasan, husse trivs i Ikeastolen under kaktusen.
– Posted using BlogPress from my iPhone
