Igår kom Odd hem med en present till mig. En ny vedkap! Tjohoo, äntligen slipper jag det gamla livsfarliga sågverket, det är rena turen att jag har alla fingrar i behåll. På ett litet kick sågade jag upp och körde in tre fulla skottkärror med brasved. När det inte fick plats mer i vedlåren kände jag en primitiv lycka som måste ligga väldigt djupt. Den lyckan kommer nog direkt ur stenålderssjälen.

Sitter med alla årets blogginlägg för att göra en bok av dem, och kan inte sluta. Så mycket roligt har hänt under året. Jag ska aldrig sluta blogga, den saken är säker. Skriver jag inte så finns jag inte. Hittade ett älsklingscitat igen, det passar perfekt för mitt romanprojekt:

”Det är omöjligt, sa Tvivlet. Det är farligt, sa Rädslan. Det är onödigt, sa Förnuftet. ..Prova ändå! sa Hjärtat... ”

Vi hann med en långpromenad i solen trots att det var första arbetsdagen.

Och titta vad jag hittade! En livs levande om än ganska stelbent groda, och nyutspruckna videkissar.

Inser att jag inte kommer att klara fotoutmaningen 365 foton 2011, det faller på mållinjen. Jag tappade fokus nånstans i mitten av november och sen var det kört, jag kom aldrig i kapp med en bild om dagen på något av listans tema. Dessutom är min lista bortstädad så jag vet inte vilka tema som är kvar.

Men det spelar inte så stor roll att det inte höll hela vägen, jag är väldigt nöjd med de bilder jag har tagit. Utan den där utmaningen jag hoppade på hade flera av mina bästa bilder inte funnits.

Så jag fortsätter och hoppar på nästa års utmaning 365 Foton 2012

Tänk att jag har en dotter som är 40 år. Det är svindlande. Hon är min julros. Blommorna till årets födelsedagsbukett kunde jag för första gången plocka i trädgården.

Sent på julaftons kväll, i vardagsrummet. Imorgon fyller stora A 40 år och uppvaktas traditionsenligt med varma scones och presenter på sängen. Vad tänkte jag på då, 1971? Det kostar att ligga på topp…;-)
I år hade vi i alla fall inga julklappar mellan dom vuxna. Vi hade köpt en billig klapp var och spelade julklappsspelet i stället, den där leken där man kan välja mellan att ta ett oöppnat paket eller välja något som någon annan redan har fått. Barnen tyckte vi var grymma som tog varandras julklappar utan att blinka, men vi hade jättekul.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Tiny vägrar sitta i tomtens knä. Alla andra vet vem som finns bakom skägget. Utom Mini som är trygg hos storasyster och struntar i tomten.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Mini har det bra med två storasystrar som dyrkar henne. Om en stund sitter alla tre hopslingrade i soffan framför Julkalendern.
Dan före dan. Idag finns en lång lista att pricka av. Odd är redan igång med första punkten. Elda i kakelugnen nere på Långesig så där är riktigt varmt och mysigt när resten av familjen anländer senare idag.

Idag skulle jag ha hämtat lille L i stan. Han skulle ha fått en extra jullovsdag hos farmor och farfar, och store L skulle ha fått en sista effektiv arbetsdag före ledigheten utan att behöva tänka på dagishämtning.  Men, men. Istället blev det frossa och feber och ont i halsen. Först lille L och sedan hans pappa. 🙁

Hoppas de kryar på sig till imorgon och kan ta sig hit. Annars får jag köra sjuktransport.  Bara lille L blir tillräckligt frisk för att umgås och fira jul så får väl hans pappa stoppas ner i någon säng och bli ompysslad.

Imorgon kommer Tiny med mamma och pappa från Göteborg också, och store J från Kalmar. Gamla sommarhuset är uppvärmt och väntar på dem. Här hemma är redan bäddat i varje vrå eftersom Stora A med familj kom idag på eftermiddagen. Vi har också hunnit köpa gran, bära in den och klä den.

Nu blir det full fart i tre dagar. Stoj och skratt, jage genom huset, upp och nerför trappor och ut på altanen och en överlycklig Sigge som trissar upp allting ännu mer. Mat och prat och spel och promenader. Diskmaskinens trevliga brummande utan avbrott. Barn överallt och hela tiden. Inget gräl och bråk, det är det märkvärdiga, kusinerna är aldrig osams. OM någon skriker ilsket är det Tiny som inte får sin vilja igenom.

Lika plötsligt som julkaoset drabbar huset, lika plötsligt upphör det. Inom loppet av ett par timmar på Juldagen förbyts den glada kakafonin mot ödslig tystnad. Då känns det riktigt tomt ett tag, innan man vänjer sig. Det är stor skillnad på att bara vara två personer och att vara en familj på tretton.

När jag började blogga sommaren 2009 var det med blandade känslor. Skulle jag orka hålla på? Skulle det kännas OK att skriva om mitt personliga liv och mina privata känslor? Skulle det accepteras av resten av familjen, och hur skulle jag göra med bilder och namn på barn och barnbarn? Och den viktigaste frågan: Varför skulle jag egentligen blogga? 

Efter två och ett halvt år vet jag att det är bland det bästa jag har gjort.  Hela livet har jag i djupet av min dokumenterande själ haft ett gnagande dåligt samvete för att jag inte skrivit dagbok. Bilder är nog bra, om man ordnar dem i album eller fotoböcker, men de har en tendens att hamna i byrålådor eller på CD-skivor som ingen tittar på. Och jag som har så dåligt minne. Bloggen passade perfekt som dagbok, jag har inget behov av att skriva djupare eller mer privata dagbokstexter än vad som kan skrivas i Farmorsbloggen. 

Nu blir bloggen en riktig bok, och det blir den roligaste, finaste årsbok man kan önska sig. Tack vare www.blurb.com är det hur enkelt som helst att bara importera hela bloggen till en bok. Slurp säger det så är alla bilder och alla inlägg på plats. Fantastiskt! 

Den jobbiga biten börjar när man ska redigera boken. Varje blogginlägg hamnar nämligen på en egen sida. Vilket betyder att enbart året 2011 fick 480 sidor i min bok. 

Hela kvällen har jag suttit och ”klippt och klistrat” för att sidorna i boken ska bli fulla. Ofta får det plats tre blogginlägg på en sida, med bilder och allt. Det kommer helt klart att ta sin tid. Idag hann jag till sidan 35, och jag är nånstans i mitten av februari 2011. Då har jag alltså inte ens börjat på 2010 och halva 2009… Det får bli separata årsböcker. 

Idag har vi också haft julbord på LifeStone, och jag provade att ändra på det gamla traditionella receptet lite grann: Äggost med saffran! Supergott! Tyvärr glömde jag ta en bild på den färdiga äggosten, men här är i alla fall en bild på den vackra formen. 🙂 

Eget beröm luktar illa, det vet alla i min generation. Kanske är det inte riktigt lika stadigt förankrat i själen på den som är född efter 80-talet? Förhoppningsvis inte.

Någon gång på 80-talet döptes nämligen det där fula berömmet till sig själv om till affirmationer. Affirmationer är inte fult, det är tvärtom ett väldigt bra sätt att peppa sig själv.

Skrivcoachen Ann Ljungberg har en SkrivAdventskalender med tävlingar och ibland presenter. I den här luckan har hon en riktigt trevlig present, en hel kortlek med affirmationer. Jag har skrivit ut och klistrat upp på kartong, och tittar på någon eller några varje dag.