I torsdags var det en sån där kväll igen med mycket av allt. Hämta lille L på dagis, vara med på lilla A:s dansavslutning, äta middag hemma hos mamma A, natta lille L hemma hos honom. Och sen väldigt sent tassa in och sova över hos min egen lilla mamma. ”Oj vad du är lik mig!” sa hon när hon fick se mitt nytagna självporträtt i mobilen.

Vår familjetradition när det gäller julkakor är hysterisk. Min barndoms julaftonsmorgnar började med att vi drack varm choklad och åt  nio sorters kakor framför brasan. Pepparkakor, saffranskusar, bondkakor, nötchokladrutor, mandelflarn, fruktkaka, korintkakor, mandelmusslor och mjuk pepparkaka. Jag tog med mig traditionen när jag bildade familj, fast då var vi tvungna att lägga till klenäter och madeleinekakor för det kunde min man inte vara utan.

I flera år har jag verkligen hatat den här traditionen, även om vi faktiskt har minskat antalet sorter. Min kropp mår inte bra av allt socker, men om kakburkarna är fulla klarar jag inte att avstå. Och jag vill inte förstöra julen för alla andra i familjen som inte alls har ett så komplicerat förhållande till kakor.  

Vi två som numera bor ensamma hemma har aldrig en kaksmula i skåpen i vardagslag, inte ens kex eller skorpor. Jag är en nykter kakoholist.

Helst vill jag alltså inte äta en enda en, fast jag vet att jag inte kommer att kunna avstå. Men när barnen reser hem igen på juldagen tar de med sig allt som är kvar och jag kan pusta ut. Kakfritt till nästa jul!

I flera veckor har vi samlat röster. Tina vann förstås och blev den finaste Lucian. Det visste jag. Men jag var inte beredd på att hela gänget skulle väcka mig med ljus och glitter och sång. Vilken överraskning, mysigaste luciamorgonen på många år! 🙂

Läkare Utan Gränser är vår tids stora hjältar. De kommer först till länder som drabbas av krig och katastrofer, och de lämnar sist när marken börjar brännas och andra hjälporganisationer redan har flytt. År 2010 vaccinerade en svensk sjuksköterska och hennes arbetsgrupp en kvarts miljon barn mot mässling i Malawi!

I Afrika dör barnen av mässlingen, en sjukdom som nästan är utrotad hos oss. En spruta vaccin kostar 1,60. Här kan du läsa mer om deras kampanj Hjälp oss plåstra om en sjuk värld. 

Själv är jag en sån som fort blir trött på alla välgörenhetsprojekt som poppar upp såhär i jul. Tyvärr och skam till sägandes. Fast jag vet att behovet är så stort. Och fast jag vet att det är lättare att få folk att skänka pengar just nu för att alla behöver döva sitt frossarsamvete. 

Men nu har jag i alla fall gått in och köpt ett par mässlingsplåster hos Läkare Utan Gränser. Gör det du också!

Konserten Jul i Folkton med Ale Möller, Sofia Karlsson med flera går in på sitt sjätte år. Vi upplevde den förra året. Vi kommer att vara på plats i Konserthuset nästa år också. Längtar redan till dess. Upplevelsen går inte att beskriva och bilderna gör den inte rättvisa. Jag tog med mig 60mm objektivet eftersom det är hyggligt ljusskarpt, använde stativ och pressade ISO så mycket jag vågade. Jag stod längst framme vid scenen hela tiden och tog över 200 bilder. Men nöjd är jag inte ens med de här tre.  Pressfotografen som stannade tio minuter och plåtade hade ett monsterobjektiv som han dessutom handhöll. Förmodligen kostar det sådär 30 – 40 000:- Man kan inte önska sig allt…

Stora salen var helt fullsatt. När vi satte oss på våra platser hojtade någon glatt åt oss från bänken bakom. Vännerna Anders och Anette från Flatön!

Vi vacklade ut från konserten mjuka i hjärtat och åtminstone jag med tårdränkta kinder. Det finns inget så välgörande för själen som bra musik.

Trollkarlen med sin mandola – ett av de +20 instrument han spelar.

Sofia Karlsson. Alltid på topp.

Riktigt härligt irländskt tunggung. Förresten – om man skriver Jul i Folkton i Google translate så översätts det med Christmas Heavy Metal!! 🙂

Tomas från Brömssen var gästartist. Göteborgs mest älskade?

I min mormors finrum stod en chiffonjé som var specialbeställd för just det rummet. Den tillverkades i morfars möbelfabrik, det mesta gjordes för hand eller med enkla verktyg. När jag var liten var den vår finaste möbel. Den hade mahognyfanér, ett lönnfack, en massa smålådor och vackra handsmidda beslag. Varje låda gick att låsa med sin egen speciella nyckel. I lådorna förvarades klenoder som hårlockar, tappade mjölktänder, bröllopstelegram, skolbetyg och familjebilder.
Jag fick den där chiffonjén på 80-talet när föräldrarna flyttade till ett litet radhus och inte hade plats för den. Sen dess har den förvarat våra skatter och minnen. Och varit hopplöst i vägen och opraktisk. Minst 100 kg tung, för skamfilad att säljas, för vördnadsvärd att göra sig av med. Till slut blev jag arg och ledsen så fort jag såg den. Och det gjorde jag varje dag eftersom den stod i mitt arbetsrum.
Men nu är jag befriad, morfars chiffonjé har fått en värdig död och blivit till prima tändved till vinterns brasor i kaminen. Alla små fina beslag och nycklar har tagits tillvara av stora A, familjens Riktiga Konstnär.

Och i mitt arbetsrum står nu två stycken vita Billy 80 x 202 som inte ens är halvfulla.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Mitt bidrag till veckans Fotosöndag. Temat var ”Glitter”.

Nu har jag en egen författarlya också. En plats där jag bara skriver på min roman. Inte jobbar, inte bloggar, inte pular med bilder och Photoshop. Det gör jag i andra änden av rummet, i Kontoret, där jag har min laptop, skrivare och alla jobbprylar.

Det är överdådigt att ha både en egen atelje att måla i och en lya att skriva i, jag vet. Ett problem också. Hur ska man lyckas som författare om man inte är tillräckligt frustrerad och olycklig? Fast jag har inget behov av att lyckas faktiskt, bara jag får hålla på och skriva är jag nöjd.

Skrivbordet är min morfars gesällprov. Det är så vackert och jag älskar det, men det har lite fel arbetshöjd, därför får en utdragen låda fungera som förlängd och sänkt bordsyta. Ipaden med externt tangentbord är min kanal mellan fantasi och formulering. Bakom ipaden står min talisman, en Remington nr 10. Den har jag en gång bytt till mig från grannen när vi bodde  i Fiskebäckskil, farbror Olle, som då fortfarande skrev på den. Han fick min lilla vita Facit istället.

På väggen bakom skrivbordet har jag tavellister för att kunna sätta upp mindmaps, karaktärslinjer och tidslinjer med postitlappar, kartor och annat som behövs för att få översikt och inspiration. Stolen är en röd värstingstol i skinn som jag övertog från store J när han flyttade hemifrån. Den är tippbar som en vilstol och otroligt skön att sitta i. Men alldeles för stor för en studentlägenhet. Tur för mig! 😉