Tack underbara Ewa Evers som löste knuten när det gäller min hatkärlek till tatueringar! Tänk kroppsmålning istället för tatuering! Jag älskar ju tanken att dekorera kroppen, men hatar tanken på att det är permanent. Svaret är naturligtvis Temporary Tattoos. Finns hur mycket som helst att söka på nätet! För att inte tala om Body Art!

Nu ska jag bara övertala Ewa att starta en kurs i kroppsmålning med någon färgteknik som är lite mer beständig än bara över en dag. Någon månad eller mer vill jag gärna att mina framtida kroppsmålningar ska hålla. Motiven skulle jag hämta i min trädgård!

Vilken tatuering skulle du kunna tänka dig (om du vågade)?

Lille L har fått en hel bok med tatueringar av pappa L i belöning för att han varit duktig. Ungefär en gång i timmen idag har han kommit och bett om hjälp att klippa ut och limma fast något nytt konstverk. Men vi har hunnit spela kubb och plocka svarta vinbär också, innan det var dags för dem att resa hem till stan igen.

Den här helgen har gått så fort. Underbart är alldeles för kort. 

Minstingen som läser i Kalmar och som vi träffar så sällan har också varit hemma och hälsat på med sin flickvän J. Nu är de på väg tillbaka hem till sig tvärs över landet i en liten plåtlåda, han ringde nyss och berättade att det var stopp i trafiken pga en älgolycka. Usch! Jag försöker mota bort söndagsvemod och svart oro genom att titta igenom alla glada bilder från helgen.

 Bara 4 år, och kan redan skriva FARMOR och rita ett hjärta. Samt en båt med fyra stora motorer.

Vilken talang har jag som jag har glömt bort?

Man hinner börja med många olika saker under ett liv om man är nyfiken. Länge hade jag lite dåligt samvete över alla påbörjade aktiviteter och passioner som låg avlagda längs min väg. Jag har provat på väääldigt många saker. Jag är halvduktig på att spela piano, mörkrumsarbete, akvariefiskar, sko hästar, tala franska, odla jordgubbar, paddla kajak och fotografera. Med mera…
En sak jag var riktigt bra på som yngre var att skriva dikter. Jag tror i alla fall att jag var bra på det. Det finns en enda dikt bevarad som jag skrev till Odd när vi just hade träffats. (Ha, ha, tur att jag inte visste hur bortkastat det var att skriva en dikt till honom, han som saknar en gen när det gäller dikter och sångtexter.)
Sedan dess har jag skrivit så mycket i jobbet att det känns som om mitt eget uttryck är förstört, utsuddat. Som om jag inte förmår skriva i en annan stil än korta reklammeningar.
Kanske är det dags att prova på lite poesi igen?

Lille L och store L är hemma på besök över helgen. Liksom store J från skolan i Kalmar. Njuter av att vara mamma och farmor och …ja, vad är man till sonens flickvän egentligen? Inte svärmor ännu. Men nånting ditåt ändå. Det är mysigt att se sina barn kela med sina kärlekar. Lika mysigt som känslan när små barnbarn kryper upp i knät och vill kramas.

Tre veckor utan träning nu. Förkylningen som Lille L hade med sig däckade mig helt med hosta och melonhuvud. Men nu är jag frisk och måste hitta min rörelseglädje igen. Fast tanken på att springa 7 km är helt omöjlig.

Odd låg med huvudet nere i båtmotorn igen vid Ängö brygga, så jag tog Sigge med mig dit på en kvällspromenad. Det är lättare att komma iväg om man har ett ärende. Ett kvällsdopp i Nordströmmarna får man inte missa när sommaren är såhär underbar och vattnet +21 C. Kvällssolens sista strålar når precis till bryggan där vi har vår båt.

På vägen gick vi förbi kossorna som ska bli Kaprifolkött så småningom. Kameran var förstås med, den går jag nästan aldrig utan.

Här är i två riktigt fina bilder från Krokstrandsfestivalen. Gruppen heter Swing Tarturo och var höjdpunkten, i alla fall enligt oss. Elin med cellon (eller är det en kontrabas?) vår absoluta favorit. Deras sida på Mypace hittar du här. De spelar på två ställen i Göteborg i augusti, se dem om du kan!

Nu har jag över 9000 bilder i min Bildbank. Och den bildbanken rymmer bara 2 års fotograferande. Jag skulle kunna sluta jobba och bara sitta med mina bilder på heltid. Göra fotoböcker till barn och barnbarn, fördjupa mig i alla dvdskivor från Moderskeppet, fylla väggarna med förstoringar.

Eftersom jag har ett jobb att sköta och ett liv som mamma, mormor, farmor och fru också, så hinner jag knappt titta ordentligt på alla bilder. Det viktiga är ju trots allt att leva det riktiga livet. Hur ska det annars kunna bli några bilder? 😉

Vad var du bra på en gång, som du har glömt bort?

Odd håller seminarium om musslor på briggen Tre Kronor som gästar Lysekil. Vi tog båten hit, nu fungerar den igen, oh lycka!
Jag flanerar längs kajen medan Odd föreläser. Det är folkfest i stan med Womens Match Race och massor av aktiviteter överallt. Jag har fotat, köpt jordgubbar, handlat varmrökt lax på Bengts Fisk nere i Fiskhamnen. Nu sitter jag ensam i båten och tänker tacksamma tankar om livet för närvarande.

Utsikten från piren vid Fiskhamnen i Lysekil. Bästa gästhamnen i Lysekil tycker jag. Bilden nedan är tagen med min Iphone som jag lutade mot en sten. Visst liknar den en oljemålning?

Nr 212/365 foton 2011. Tema: På andra sidan.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Vi letade efter kantareller i närheten av Krokstrand. Körde planlöst på småvägar, gick en liten bit på Bohusleden och njöt av att vara lediga och på upptäcktsfärd. Skylten med ”Hällristning” gick förstås inte att motstå.

Jag har sett hällristningar förut, förstås. De världsberömda ristningarna på Vitlycke i Tanum. Där kan man gå en snitslad bana mellan fantastiska hällristningar som är ifyllda med röd färg, så att man tydligt ser minsta lilla skålgrop. Det finns informationsskyltar och man kan låna headset med olika språk. Det finns broschyrer och souvenirer och café och toaletter och det är fullt möjligt att gå rundan även med högklackade skor.

Men den här hällristningen var helt omålad. Vi fick klättra genom skogen uppför en tallbevuxen backe innan vi upptäckte den. Det var som om någon nyss hade grävt fram den, gömd under ett tretusenårigt lager av barr och mossa. Solen silade ner genom tallstammarna på den sidensläta hällen och det var helt tyst omkring oss.

Vi satte oss i mossan och åt våra medhavda libanesiska wraps med hummus och aubergineröra som vi köpt med oss från Krokstrandsfestivalen. Det kändes högtidligt, som i en kyrka. Så kort tid lever vi. Så liten chans att det vi uträttar i vår livstid kommer att sätta några positiva avtryck i framtiden.  Så viktigt att ändå försöka göra sitt bästa.