Igår flydde vi nymålade sovrumsfönster och bodde i båten över natt. Vi har ett fint litet favoritskär bakom Björnholmen.

Vi pratade om rundvandringen tidigare på dagen på Hallberg Rassy varvet i Ellös, där vi bl a såg segelbåtar för 20 mkr under tillverkning.  Vad är det för människor som har så mycket pengar? Är de lyckligare än vi? Skulle vi vara lyckligare än vi är nu, om vi kunde köpa en båt för mer blygsamma 2 miljoner? Om vi kunde kasta loss från vardag och besparingskrav och göra precis vad vi ville?

Såna där diskussioner är intressanta. Det finns ju undersökningar som visar att folk blir lite lyckligare ett slag om de får en massa pengar. Lottomiljonärer till exempel. Men efter ett tag är de tillbaka på sin normala lyckonivå.

Det är varmt i havet igen, nästan 19 C. Vi simmade en lång stund och sen lagade vi mat på spritköket och softade i sittbrunnen medan regnet smattrade på kapellet, var och en med sin favoritlektyr. Dvs jag med Digital Foto och Odd med en vetenskaplig rapport som måste bli klar. Vi kanske skulle ha varit något lyckligare i en lite större båt där man sitter lite bekvämare, men säker är jag inte.

Bilderna är från imorse, strax innan vi lämnade skäret. Paret i tvåmastaren som mötte sälen såg den inte.  Om man har en sån där stor båt att hålla reda på hinner man kanske inte lägga märke till sådana små detaljer?

Så länge barnen var små avskydde jag verkligen att resa. Både med och utan barn. Det kändes som ett omöjligt ansvar att beskydda dem från allt som skulle kunna hända på en utlandsresa. Och tanken på hur de skulle klara sig utan mig, om något hände mig, var lika illa. Vi gjorde ändå flera fina resor hela familjen. Vi bilade till Danmark och England och vi båtluffade i Grekland. Vi reste till Thailand med sladdisen också och upplevde en verklig mardröm med sjukt barn i djungeln. Men det är en annan historia…  

Men när barnen blev vuxna och jag mer obehövlig började jag älska att resa. Numera finns det ingen bättre frihetskänsla än när planet lyfter och jag är på väg…  

Av alla resor jag har gjort hittills, ensam eller med Odd, är nog vår resa till Kina 2008 den som gjort allra störst intryck. Kanske för att jag drömt om att få se Kejsarens armé på riktigt ända sedan den första gången var på världsturné och ställdes ut  i Stockholm 1984.  Ingen utställning har någonsin gjort ett sådant intryck på mig som krigarna i terrakotta, alla med individuella utseenden. Jag måste faktiskt tillbaka till Kina bara för att se mig mätt på Kejsaren Shihuangdi av Qins 8000 soldater i lera, i naturlig storlek. Plus hästar. Vi hade bara en dag på oss när vi var där, det räcker inte.  

Men resan till Vietnam kommer inte långt efter. Eller resan till Prince Edward Island i Canada. Eller när vi bilade ner till Louisiana året efter Katrina. Eller när vi åkte buss tvärs över Malaysia. Eller när vi reste runt i Thailand bara några veckor efter tsunamin. Eller när vi cyklade i Montreal i somras.   

Jag samlar på mina resor och njuter av att titta på bilder och minnas. Det är med reseminnen som med kunskap. Man kan aldrig få för mycket, och ingen kan ta dem ifrån en.  

Nästa resa går till Rügen om några veckor. Nästa igen till Turkiet eller Sicilien senare i höst. Och jag längtar verkligen efter New York, det var länge sen nu.  

Vilken resa minns du som den bästa?

Tänk att man kan bli så glad av ett MMS mitt under ett arbetsmöte! 🙂

Posted using BlogPress from my iPhone

Hur beskriver jag mitt liv om någon frågar? 

En person talade om för mig att han/hon inte längre läste min blogg, bland annat eftersom jag satte alldeles för höga och orealistiska mål.  Till exempel hade jag i våras skrivit en lista som var höjden av orealisiska förväntningar. Listan beskrev allt jag ville hinna med i sommar. 

”Livet är ju faktiskt mest en massa ärenden,” sa den här personen till mig. 

Först blev jag väldigt häpen och tyst. Det här var ju sanning för den här personen. Sen började jag fundera.  Är jag en sämre människa som inte tycker att livets huvudsakliga innehåll och mening är ärenden,  plikter, strävanden och måsten? Är det egoistiskt och omoraliskt att sträva efter personlig lycka och självförverkligande,  istället för att i första hand försöka leva upp till omgivningens förväntningar? 

Som så många gånger förr tar jag hjälp av LyckoBloggen, som drivs av några lyckoforskare vid Lunds Universitet, för att se om jag kan hitta svar.  

Jag hittar en recension av boken Lyckans verktyg , skriven av psykologiprofessor Sonja Lyubomirsky, en av världens ledande lyckoforskare. Boken är strikt baserad på forskning om vad som fungerar och vad som inte gör det, när det gäller vad du kan göra för att bli lyckligare. Den kostar 44:- i pocket på Adlibris! Jag har just klickat hem den. Kanske ska jag köpa en var till alla på jobbet? 

Här är en sammanfattning av de viktigaste knepen: 

Lyckostrategierna
1. Uttryck tacksamhet.
2. Tänk positivt.
3. Jämför dig inte med andra.
4. Var snäll.
5. Vårda sociala relationer.
6. Lär dig härda ut.
7. Lär dig förlåta.
8. Sträva efter flow.
9. Njut av livets glädjeämnen.
10. Sätt upp mål och sträva dit.
11. Utöva religion eller andlighet.
12. Ta hand om din kropp 

När jag tänker igenom den här listan blir det lätt att svara på frågan om det är fel att söka lyckan istället för att uppfylla livets plikter och ärenden? 

Nej. 

Mitt liv är ett äventyr, fullt av möjligheter till underbara upplevelser som jag vill hinna med.  Det gör mig inte till en sämre människa. 🙂 

Hur beskriver du ditt liv om någon frågar dig?

Idag lyssnar jag på minnesgudstjänsten i radion för alla offren på Utøya, och får samma klump i halsen som den hemska dagen 22/7 när det hände. Samtidigt sitter jag framför datorn och bläddrar bland de glada bilderna jag tog igår på lilla A:s 8-årskalas. ”Ta vare på varandre” säger rösten i radion och mer finns inte att tillägga. Jag är så lycklig över min fina familj och tacksam över att alla är något sånär lyckliga och friska.

Höstens första brasa sprakar i kaminen och jag sitter med Ipaden i knät bland lammskinnen och funderar på frågan: Vilket nytt liv kan jag tänka mig?
Egentligen kan jag inte tänka mig något nytt liv alls, och det skrämmer mig lite. Förändring får inte vara en fiende, jag vill inte vara en trygghetsnarkoman.
Människor omkring mig startar om, av lust eller nödvändighet och jag ser att det fungerar alltid. Livet går vidare även om man blir bedragen, eller förlorar sitt jobb, eller måste sälja huset. Ofta leder krisen till något som är bättre, om än annorlunda.
Men om jag fick styra själv mot ett nytt liv, utan att vänta på en kris som tvingar mig?
Drömmen vore att bo på en båt halva året. En stor båt. Där skulle finnas plats för min älskling och mig, och några gästande barn och barnbarn ibland. Där skulle också finnas plats för målargrejor och fotoutrustning och datorer. Sen skulle vi segla omkring halva året på ett varmare ställe än här. Kanske ligga ett par månader i en liten turkisk hamn? Eller på Kanarieöarna? Jobbet skulle vi sköta på distans. I maj skulle vi nog komma tillbaka till Flatön och stanna till september.
Jag vet faktiskt någon som lever ett sådant båtliv. Hon heter Ann Ljungberg och är författarcoach. Innan hon och hennes man kastade loss från Sverige 2003 var hon it-konsult. Nu har hon författarskola bl a  på Kanarieöarna. Klicka på länken och läs hur hon gjorde, hennes resa är både inspirerande och tankeväckande.

Och utmanande. 😉

– Posted using BlogPress from my iPad

Vilket nytt liv kan du tänka dig?

Lantcafeet i Ör. Precis som det var förr i tiden. En pärla i Småland, någons livsprojekt.
– Posted using BlogPress from my iPhone