Sitter vid datorn och sorterar bilder. Inte det lättaste när man har över 350 foton med sig hem. Ni kommer att få se en hel del av dem i serien 365 foto 2011.

Den här bilden tycker jag har en alldeles speciell stämning. Mormor passade sitt lilla barnbarn hela dagarna. Mamma arbetade i receptionen på Bulone Resort där vi bodde. Det lilla barnet är 11 månader, bara en månad yngre än Tiny.

Mormor är 65, bara 5 år äldre än jag. Är jag verkligen så gammal? När hände det?

Blomma i rabatten utanför vårt hotell Cheong Fatt Tze Mansion i Georgetown.

Ännu en bild från templet i Kuala Lumpur.

När blev jag senast riktigt glad och stolt? Det första jag kommer att tänka på är berömmet jag fick av DN-fotografen Robert Henriksson på bloggen Fotosöndag. Av de fyra bilder han valde ut bland alla hundratals inskickade bilder, var två mina!

Jag kan återkalla känslan när som helst. Jag var inte alls förberedd, läste bara den där artikeln lite halvt engagerad,  det var ändå spännande att läsa hur en yrkesfotograf ser på sitt arbete. Och så på slutet  fanns plötsligt mina bilder där, med hans kommentarer och beröm. Det var en glädjechock jag inte glömmer i första taget!

Jag kan känna den där varma, glada, starka känslan igen så fort jag tänker på artikeln. Det kallas för ankring, och Susanne Pettersson har skrivit om det i sin bok ”Ta fram kraften inom dig.”  Tanken på artikeln kopplas ihop med (ankras) med känslan av glädje och stolthet. På idrottsspråk kallas det också för ”triggers”. Om jag nu vill framkalla ett positivt tillstånd inombords  i någon helt annan situation, behöver jag bara tänka på fotoartikeln. Kanske ska jag tala inför många människor, eller göra en viktig presentation. Ankring är ett väldigt användbart verktyg  för att peppa sig själv.

Tänk efter när det kändes härligt att vara du, och lagra de minnena extra noga!

Munken i det vackra indiska templet mitt i Kuala Lumpur hade varit strängt upptagen med att välsigna besökare och utföra olika ceremonier inne i templets allra heligaste.

Så fick han avlösning och kunde ta en välförtjänt paus. Han satte sig på det blanka marmorgolvet mitt inne i templet och satt en lång stund försjunken i djupa tankar. Jag tror inte han märkte att jag fotograferade.

När var du senast riktigt glad och stolt?

Incheckningshallen på Kuala Lumpur International Airport.

Sex timmar på flygplatsen i Kuala Lumpur? Knappast. Vi tar snabbtåget in till stan, till Pasar Seni och letar oss fram till det indiska templet i kvarteret bakom den ganska hemska basargatan. Vi har varit här en gång förut och känner oss övermodiga, här hittar vi! 😉
Bland alla snidade skulpturer finns flera sådana här superkvinnor. Vackra, gudomliga och med fantastisk kapacitet och simultanförmåga. Precis som i det verkliga livet!

Hemma hos Shy Ming Tee, Hoc och Bing Shen i Georgetown. En liten lillebror föddes för bara fem dagar sen, och vi blir hembjudna för att titta på underverket. Medan vi äter hembakade kinesiska nyårskakor och beundrar bebisen ringer det på dörren, och en sjuksköterska från BVC kommer på hembesök. Precis som hemma i Sverige!
Bing Shen 3 år är väldigt mammig, han som alltid brukar somna med mamma har nu fått somna ensam med Ammi, farmor, i flera nätter när mamma var på sjukhuset.
Lillebror snusar och sover och är väldigt vacker och dessutom unik, han har inte mindre än FYRA hårvirvlar på huvudet! 😉

Gränsen mellan Malaysia och Thailand. Alla blir ganska bryskt utkörda ur tåget, med allt bagage, konduktören skriker otåligt på trögfattade och långsamma resenärer men ler vänligt mot oss, som han kallar ”mama and papa”.
Sen står vi länge i kö för att få våra stämplar i passet och visa upp väskorna för Immigration. Alla utom munken i saffransgula skynken och diverse knyten. Han går bara självklart förbi hela kön och ställer sig vänligt leende längst fram. Varje gång. Det finns munkprivilegier alltså. Men han måste visa passet som alla andra.