I de små smala gränderna i Penangs äldsta stadsdel får bilar knappt plats. Cykelrickshan är vanlig och anlitas inte bara av turister. Idag fotade jag ett malaysiskt brudpar i ricksha!

Det är varmt och jag måste ha något svalare än min fina röda Gudrun Sjödenklänning. Efter en svettig timme i Little Indias smala gränder fulla av affärer med vackra saris i pygmestorlek hittar jag äntligen detta. ”Beautiful big size!” strålar den pyttelilla docksöta indiska expediten.

Hur viktig är min fritid? Mycket, mycket viktigare än jag trott hittills i mitt liv. För bara ett år sedan hade jag problem att svara på vad jag hade för fritidsintressen.  Vem behöver en hobby när man har ett underbart roligt jobb?

Om jag måste skulle jag ha svarat att jag gillade att cykla och vara ute i naturen. Men att  jobbet är ändå var roligast av allt, och det jag helst ägnade mig åt, även när jag är ledig.

Nu vet jag att jag hade väldigt fel. Människor utan fritidsintressen lurar sig själva . Dessutom är de ofta olidliga för sin omgivning. 

För 11 år sedan skulle jag aldrig ha drömt om att våga äta mat som tillagades på ett gasolkök på trottoaren, praktiskt taget under bar himmel, och där man först fick peka ut råvarorna i en isad plastlåda på en flakmoped. Men 1999 reste vi till Vietnam, och sedan dess äter vi alltid ”på gatan” när vi kan. Då har man faktiskt bäst koll på hur maten lagas och på råvarornas kvalité. Man kan vara säker på att maten är helt nylagad, och tillräckligt upphettad. Det kan man inte veta i en restaurangmatsal, hur lyxigt det än är upplagt.
”Peel it, cook it or forget it” är regeln. Aldrig buffet, aldrig sallader, aldrig is i drycker. (Jag tänkte skriva aldrig glass, men det vore lögn. Det har gått bra.) Att avstå från sallad betyder ju inte att avstå från tex tomater. Man måste bara skölja dem i vatten på flaska först.
Jag glömde ju nästan priset, en annan stor fördel. Ikväll åt vi en härlig middag med 4-5 rätter på en enkel utomhusmarknad för ca 200 :-, inkl Odds öl och min färskpressade ananasjuice.
En iskall kokosnöt med sugrör kostar 6 kr.

Kommentarer överflödiga. Lilla A strålar. Vilken tur att man inte tappar mjölktänderna i 15-årsåldern…;-)

Så här se flygvärdinnorna på Malaysian Airlines ut. Jag tänker på uniformen, inte på kvinnan. Männen har djungelgröna kostymer med stora blanka guldknappar här och där. Jag vill bara glo, och fotografera, men nöjer mig med att slänga upp Iphonen och ta en snabb bild i flykten.
Kinesiska kvinnor tycker förresten att de är så fula jämfört med oss, säger vår vän Shy Ming. De anser att våra långa näsor är så mycket vackrare än deras!

Två timmar kvar till landning. I lurarna har jag Keith Jarrett och makalösa, underbara Köln Concert. Tidigare har jag lyssnat till flera avslappningsövningar samt sett en värdelös film på stolsryggens lilla skärm. ”Life as we know it”. Harmlöst skräp, som ändå konstigt nog får mig att gråta av rörelse precis där det är tänkt. Det vi ser och det vi hör påverkar våra sinnen lika direkt och självklart som skräpmaten påverkar våra kroppar.
Därför känns Köln Concert nu som en skön själslig dusch.
Malaysia Airlines är ett under av service och omtanke, men flygmaten är fruktansvärd. Snabba kolhydrater? Nej nej, här snackar vi redan halvsmält speedad kolhydratsoppa som lika gärna kunde slangas ner i magen. Jag besparar er detaljerna.
Tänk så fantastiskt att kunna sitta här på planet och skriva ett blogginlägg på min IPad. Förra gången jag flög såhär långt hade jag mycket mer övervikt, och kroppen gillade inte alls 12 timmar i en trång flygstol. Nu känns allt annorlunda.
Note to self: Fortsätta träna och inte slarva med maten. Kom ihåg att jag tävlar med Twitter vännen Stellan: Försten till 75! 🙂

Hur viktig är din fritid för dig?

Min mamma är 92 år. Hon har 4 barn, 13 barnbarn och 4 barnbarnsbarn. Hon har alltid älskat dockor och samlat på dem i hela sitt liv. Favoriten just nu heter Barack och är specialbeställd från USA.

Häng inte upp er på numreringen, jag kan helt enkelt inte vänta med att lägga ut den här bilden, fast den egentligen är tänkt för fredag. Alltså bild nr 7 i min årsserie.

Tack vare en vän på Twitter som uppmanade mig att gå ut med kameran och titta på solförmörkelsen kom jag upp ur sängvärmen. Det var mulet och blåsigt, men ibland öppnade sig revor i molnen. Solen syntes för det mesta inte alls. Jag tog över 40 bilder, bara den här blev OK. Och det räcker ju.