Huset är tomt igen. Väldigt tomt. Jag kan göra vad som faller mig in igen. Men det enda jag kommer på är att bre ut ett lager dagstidningar som marktäckning under vinbärsbuskarna. Den här omställningen från mormor med alla sinnen på spänn till mitt vardagliga själviska jag, den känns verkligen.

Tänk om jag hade vetat för sådär trettio år sedan att det skulle komma en sån här period i livet, utan ansvar för någon mer än mig själv. Undrar om jag hade känt mig lite mindre rastlös då?

Det har varit en underbar helg med de två minsta barnbarnen med föräldrar på besök. Tiny är för första gången helt frimodig och trygg även när mamma inte är i närheten. Det känns nästan svindlande när hon säger ”handen!” och vill hålla mig i handen när vi går på promenad. Vi går med vagnen ända ner till bryggan och tittar på sjösättning medan mamma stannar hemma och vilar.  Sen är hon outtröttlig med den lilla gröna vattenkannan i växthuset. Allt ska vattnas. Hon kommer springande hela tiden för att få påfyllning ur vattentunnan, oftast med Sigge i hälarna.

Mini har aldrig varit lika mammig, henne har man alltid fått lyfta upp och bära iväg med och pussa på. Nu går hon helt obehindrat och sysselsätter sig själv med nästan vad som helst. Gärna stora legolådan som står i ett hörn i köket, med miljoner småbitar som bara väntar på att stoppas in i munnen och avsmakas. ”Äsch, hon har aldrig satt något i halsen”, säger 3-barnsmamman lugnt och då är det JAG som förvandlats till en ängslig hönsmormor, en sån jag aldrig skulle bli!

Veckans Fotosöndag höll jag på att ge upp, temat var ”Kryp”. Jag kände mig helt tom på idéer och tänkte att det här är kanske tillfället jag väntat på omedvetet. Dagen då det är dags att klippa bandet även till Fotosöndag  för att frigöra tid till författandet?

Men så hittade mamma L några flygfän i en oöppnad förpackning Mannagryn, säkert mer än ett år gammal. Med hjälp av lite trixande i Lightroom och Photoshop blev det en riktigt psykedelisk bild som jag kunde ladda upp till FLickr fem minuter efter 24.00 lördag natt. As usual. 🙂

Tiny och mamma L är på efterlängtat helgbesök. Detta innebär bl a  att såhär dags (23:03) är alla utom Tiny väldigt trötta. Jag vet inget barn som sover så lite som hon. Hon har t ex aldrig sovit på dagen, inte ens som spädbarn. Odd var likadan, min svärmor berättade att hon tog honom till doktorn för att han sov så lite. Men doktorn sa bara helt kallsinnigt: ”Napoleon sov inte heller.” När det gäller Odd har vi ju facit, han har som tur är ingenting annat gemensamt med Napoleon.

Det här med maten spårar alltid ur när barnbarnen kommer, av någon anledning. När de anländer efter en tröttsam bil- eller bussresa från stan är middan aldrig färdig och de måste snabbt, snabbt få nånting i magen. Tiny ville bara ha majs, och som tur var hade jag en liten burk majskorn som hon stoppade i sig. Sen skulle vi grilla lax, men då hade Tiny fått syn på de förkokta majskolvarna i skafferiet, den där nya sorten med två i varje påse, vakuumförpackade och med jättelång hållbarhet. Perfekt att ha med i båten. Hon ville grilla två genast.

Medan de låg på grillen fick hon en skål nykokt pasta, och en bit av min nybakade focaccia med Bregott, och sen ville hon smaka på chokladbollarna som jag gjort enligt recept i Åses blogg 56 kg.

Därefter orkade hon inte särskilt mycket grillad lax…

Nu är klockan alltså 23:15 och Odd ligger och läser ”Morfar är sjörövare” för Tiny, som inte visar några tecken på sömnighet.

Hon har blivit så stor och förståndig sen vi sågs senast. Och gosig. Plötsligt får jag både kramar och pussar och vi sitter en lång stund bara hon och jag framför brasan och spelar Fruit Ninjas på min Ipad. Jag får säja: ”Mormors älskling!” utan att hon protesterar vilt, och det är en mycket stor ärebetygelse säger mamma L. Det brukar bara vara mamma som får säga så.

Saker jag vill hinna med varje dag mellan klockan 19 och 22: Laga och äta middag. Ringa mamma (nä, inte varje dag, men helst varannan). Gå en promenad till nybygget och fota. Vattna krukorna i uterummet och på altanen . Gå en snigelrunda med snigelspray och snigelkorn. Inspektera och pyssla lite med clematis som behöver bindas upp, pioner som behöver stöd, klängrosor som behöver ledas, fröplantor av helleborus och pelargoner i växthuset som behöver vattnas. Pallkragarna med sallad och luktärter behöver kanske också lite vatten.

Runt klockan 22 jagar mörkret och myggorna in mig. Då är det dags för bilder, Facebook och bloggen.

Den bästa tiden att skriva på romanen är tidigt på morgonen har jag märkt. Helst redan klockan 6. Det betyder att de morgnar jag joggar hinner jag alltså inte skriva. Klockan 9 vill jag vara igång på jobbet.

Igår hittade jag en rolig blogg skriven av Sven Bjerde. Han har fyra barn, odlar gurkor och tomater, bloggar om det kreativa växthuset och är dessutom författare. Han har ordnat en skrivplats i sitt växthus. Det ska jag också göra!

Finns det något skämmigare än att ta sig själv på stort allvar? För stort allvar, är underförstått.

”Hon/han tar sig själv på så stort allvar”  är inte roligt att höra om det handlar om en själv. Det betyder att man anses vara ego, humorbefriad, distanslös, okritisk, självgod och omdömeslös.

Motsatsen är en person som är självironisk och anspråkslös. Det mest beundransvärda är att kunna uppträda som standup komiker och berätta om sitt misslyckade sexliv/föräldraskap/yrkesliv så att alla skrattar sig till magont. Då äger man, som alla under 50 säger.

Allvar är alltså fult. Eller åtminstone tillåtet att kritisera. Varför gör hon/han sig märkvärdig?

Eller beror det skamliga i att ta sig själv på allvar på att det kan vara farligt? Tänk om man avslöjar att man verkligen tror och vill någonting, och sen misslyckas…? Kan det finnas något värre än att åka ut i första omgången av Let´s Dance, om man har sagt att man tänker vinna?

Själv har jag ju som tur är gått in i den tredje åldern och vågar äntligen ta mitt liv, min kropp och mina drömmar på allra största allvar. Inte ber jag om ursäkt för det heller. Vill du håna, kritisera eller nedvärdera mig så varsågod. Det har jag glömt i nästa minut. Men det har inte du.

Idag förstod jag plötsligt varför den här våren och försommaren känns så mycket lättare och ljusare än förra året. Trädgården är till exempel rolig igen, den som förföll så till den grad förra året att jag blev tvungen att anlita hjälp…

För ett år sedan hade jag inte börjat skriva på min bok. Jag visste inte vad jag ville med resten av mitt liv.

Jag måste ha ett mål att se fram emot. Något uppslukande, som tar hela min förmåga i anspråk och dessutom kräver att jag utvecklas och lär mig nya saker.

Annars tappar jag lusten. Och utan den kan det mesta kvitta.

Maskrosbollen är mitt bidrag till veckans FotoSöndag som har temat Tillsammans. Eftersom huset har varit fullt av barnbarn i två dagar har jag massor av tillsammans-bilder att välja mellan, men jag tar ändå maskrosen, den är så vansinnigt vacker. Den är tagen med handhållen kamera på platsen där den växte i dikeskanten på väg ner till bryggan. Jag hade tur att vinden hunnit mojna sent på kvällen. Tänk om man skulle försöka plocka bort några frön till, med en pincett till exempel, och få fram konturen av ett hjärta i mitten?

Nej, inte just nu. Måste prioritera att skriva färdigt kapitlet där en av mina huvudkaraktärer får veta någonting omskakande om sina föräldrar. Det är så svårskrivet, förstår inte varför. Tragglar mig fram mening för mening, stycke för stycke fast jag hela tiden tänker att det får bli halvdant och tillochmed dåligt nu. Det är ju bara första genomskrivningen.

Det enda sättet att hitta fram till sin egen författarröst är att skriva mycket. Det står i alla författarhandböcker. Skriv! Ingen blir bra på löpning eller fotboll eller skidskytte utan att träna.

Mitt problem är att jag redan har skrivit hela livet utan att för den skull hitta fram till något personligt uttryck. Jag har ju sålt min skrivtalang, försörjt mig på den. Formulerat säljande rubriker och pedagogiska, korta, övertygande texter som konstruerats efter avsändarens positioneringspolicy och varumärkesstrategi. Jag har varit jättebra på att skriva annonser.

Nu sitter jag här och läser självkritiskt mina försök till skönlitterära texter. Den inre domaren är skoningslös: För naivt, för ytligt, låter som en skoluppsats, schablonmässig gestaltning, ointressant, inget flyt osv osv.

Samtidigt läser jag massor av etablerade nutida svenska författare och känner mig oftast grinig och kritisk under läsningen. Jag vågar inte nämna några namn.

Men den kända, bästsäljande författaren A:s språk tycker jag är hemskt. Raljerande, ironiskt och elakt rakt igenom. Den flerfaldigt prisbelönade författaren B:s ton finner jag långrandig, tjatig, deprimerande och gnällig, jag orkar inte läsa hennes böcker till slutet. Den berömda  författaren C skriver så dålig svenska att jag lägger alla de fyra böcker jag köpt som pocket i loppislådan utan att ha läst klart en enda av dem. Nu när jag har läst flera av kultförfattaren Elizabeth Georges böcker på raken har jag till och med kritiska synpunkter på intrigen och gestaltningen i dem. Hur inbilsk får man bli?

”Gör det bättre själv då!” viskar min inre kritiker hånfullt.

Åh vad jag vill kunna skriva som Steinbeck i Missnöjets vinter, Vredens druvor, Månen har gått ned. Jag vet, det är lika barnsligt som att sitta med ett nybörjarset  akrylfärger från Panduro och drömma om att bli en ny Monet.

Men om jag läser ett kapitel Steinbeck varje kväll innan jag somnar kanske det färgar av sig lite grann i mitt undermedvetna?

En svag nyans, av ljus nånstans…

Igår läste jag i Kajsa Ingemarssons författarblogg att pocketversionen av hennes senaste bok  ”Någonstans inom oss”  gått upp på första plats i pockettoppen. Hon var förstås jätteglad. När jag sedan susade in på ICA (för att handla allt som behövs för att fylla på båtens sommarskafferi – härligt! ) hittade jag det här stället med pocketböcker. Alldeles intill glassfrysen och lösgodiset. Pocketgrossisten som säljer böckerna har satsat stenhårt på Kajsa. Det förvånar mig inte alls att boken gått upp på första plats, särskilt inte med den exponeringen. Kul för henne, grattis, grattis! 🙂

Jag insåg att jag hittat min Målbild. Jag säger ju alltid att jag struntar i om min roman blir tryckt ens, huvudsaken är att jag har skrivit den. Men det är inte riktigt sant. Innerst inne är det klart att jag vill lyckas bättre än så.

Ett av min pappas favorituttryck var några rader ur en dikt av Verner von Heidenstam:  ”Bättre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge.”

Han skulle ha gillat min målbild, och han skulle ha trott bergfast på mig.