Nu har vi redan förlorat fyra får, och sommaren har knappt börjat. Två dödfödda lamm, en huggormsbiten lammunge och nu en tacka som vi måste avliva efter en svårartad juverinflammation. 🙁  Fåren går på bete i en jättehage och kräver inte mer tillsyn än att vi räknar in dem dagligen. Om alla är på plats och ingen beter sig konstigt blir det ingen närmare inspektion. Hur länge den här tackan har gått med sin inflammation vet vi inte, för hon verkade inte sjuk alls. Fast halva juvret var sprängt och alla mjölkörtlar och diverse annat dökött hängde och slängde på utsidan.

Jag tog ingen bild, det såg för hemskt ut. Som om det hade exploderat. Två små 2-månaderslamm är nu moderlösa, men veterinären trodde inte de skulle ha några problem att klara sig på enbart gräs. Vi får hålla uppsikt på dem förstås. Veterinären tröstade mig med att det bara handlar om otur, det finns ingen anledning att tro att fler ska drabbas. Det är en streptokockinfektion som först har ätit sig inåt i juvret och sedan… nej, jag säger inte mer.

Nej, att ha sommarfår istället för gräsklippare och slyröjare, som en del sommargäster provar ibland, är ingenting jag vill rekommendera. Det kan verka ganska enkelt och problemfritt. Men man kan inte räkna med det. Och när det går på tok är det en stor fördel att ha rätt utrustning, tillgång till rätt veterinär och vana vid liv och död i fårflocken.

Det är alltid lika kul att hitta en ny bloggare som man fastnar för. Janina hittade jag genom en annan av de författarbloggar jag följer. Jag gillar hennes tonläge och hennes generösa inställning, hon delar gärna med sig av författartips och litteratur. I det här inlägget skriver hon t ex om manusbibeln A writer’s journey av Christopher Vogler. Det är en bok som jag hört talas om,l men sen glömt bort igen. Nu är den beställd på Adlibris!

Janina debuterar som författare på Bonniers nästa vår, men en ungdomsbok. Nej, jag är inte avundsjuk alls! 😉

Frågan jag ställde var denna: Vilken skam kan du släppa?

Det där med skam och skuld är så märkligt. Man får det med sig i en ryggsäck från barndomen, det verkar gälla alla och alltså måste det ingå i vår kultur. Sen ägnar man massor av energi och terapi under hela livet åt att identifiera och göra sig av med eländet.

Skammen att inte räcka till är en del av det där bagaget. Att inte vara tillräckligt duktig, populär, snygg eller snäll. För det finns ju inte en chans att klara av kraven för guldstjärna på alla de där områdena. Och guldstjärna är det enda som räknas.

Om man ändå lyckas framstå som rätt smart eller ganska snäll eller hyfsat lyckad inom något område, då lurar hela tiden rädslan för skammen när man blir avslöjad. Gud så skämmigt när dom fattar att jag egentligen inte alls är särskilt märkvärdig.

Från och med nu inser jag i djupet av mitt hjärta att det är helt OK att: inte nå ända fram,  inte leva upp till andras förväntningar, att hoppa av, börja om, glömma bort, ha valkar på magen, lägga ner, inte äta upp, inte tycka om, skratta åt fel saker, ljuga, tycka om fel böcker, vara ointellektuell, vara asocial, ha ett svart hål i hjärnan där andra har geografi.

Det duger bra att vara bäst på att vara mig själv.

Vila. Återhämtning. Paus.

Djupa klunkar av humlesurr och schersmindoft.

En sådan dag har det varit idag.

Hur det var igår, och i förrgår, ska jag kanske berätta en annan dag.

Enligt alla författarkurser och författarcoacher är adjektiv (och adverb) en styggelse. En god författare gestaltar så att inga adjektiv behövs. Man ska alltså inte skriva:  ”Du är dum”, fräste Lotta ilsket och blängde argt på sin mamma. Man ska istället gestalta Lottas ilska genom att låta repliken tala för sig själv och till exempel beskriva hur hon smäller i dörren eller kniper ihop ögonen.

Problemet är bara att denna regel inte gäller utan undantag. Gäller den kanske bara outgivna nybörjarförfattare?

För jag märker nu när jag läser Tove Janssons Sommarboken, att det absolut inte gäller henne. Inte över huvud taget. Det vimlar av adjektiv och adverb i texten och den är helt magisk, ljuvlig, genialisk. Jag vet ingen annan berättelse som fångar relationen mellan en egensinnig liten flicka och hennes lika obstinata farmor så på pricken. Jag har läst den massor av gånger.

Det lutar åt att jag struntar i såna där begränsande råd fortsättningsvis. Jag märker att de hindrar och stör. För att slippa stryka adjektiv i efterhand sitter jag nu och censurerar mina tankar redan innan de hamnat i datorn. Inte bra. Att skriva ska kännas som att dansa fritt på köksgolvet bara för att man har lust och radion spelar en så bra låt.

Nu har barn och barnbarn rest hem till stan igen.

Jag har hittat en ypperlig position för att fota Mini. Hon sitter i barnstolen vid köksbordet så att ljuset från fönstret faller in på hennes ansikte snett framifrån. Eftersom fönstret vetter mot uterummet är det ett alldeles lagom mjukt ljus som kommer in.

Om du undrar över alla kommentarer på engelska så beror de på att jag har lagt upp bilden på min Flickr-sida. Där är bilden synlig för ”hela världen”. 😉

Fundersam.

Imorse läste jag i tidningen om en kvinna som skulle fylla år och blev intervjuad om sitt liv. Hon var fotograferad också, tillsammans med en hisklig, obeskrivligt ful och smaklös tavla som hon hade målat själv. Min första impuls var att visa artikeln och bilden för Odd och mamma A, göra mig lustig över den – hur var det möjligt att ha så dålig självinsikt, att vara så stolt över något så uselt? Jag var helt säker på att båda skulle tycka som jag. Men jag hejdade mig.

Jag vill ju inte tänka sådana tankar. De är bästa gödningen för ogräs som dåligt självförtroende, tvivel och hopplöshet. De studsar omedelbart tillbaka mot mig själv, får mig att fortsätta tänka negativt och kritiskt. Det går att välja helt andra tankar när man tittar på den där bilden, läser den där artikeln:  så härligt att hon är lycklig och nöjd med sitt liv och det hon gör.

Råd till mig själv: Tänk inte dumma, låga tankar om andra människor, om du vill slippa tänka dumma, låga tankar om dig själv.

Därefter läste jag en lång intervju i GP med Cecilia Gyllenhammar om varför hon skrivit sin senaste bok Stäpplöperskan.  Och drabbades av svåra mindrevärdeskänslor och avundsjuka. Vad har jag att komma med egentligen? Inga familjekatastrofer, ingen olycklig eller fattig barndom, inga alkoholiserade föräldrar, ingen arbetarklass i släkten så långt ögat når. Hur ska jag kunna skriva något läsvärt? Lika bra att lägga ner författardrömmarna direkt.

Så kom jag ihåg de kloka råden i den där intervjun med Anne Germanacos  som Kajsa Ingemarsson tipsade om i sin blogg häromsistens. Om vikten av att vara snäll mot sig själv.   ”Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.”

Sen sprang jag en runda över ön och kom på en underbar idé till en novell som jag tänker skriva och skicka in till ICA-Kurirens novelltävling.

Nu har jag redan skrivit de första 1000 orden och jag tror att det kan bli riktigt bra.

Drömmen om många barn och ett liv vid havet. Den blev sann.

I en god spiral berikar den drömmen nästa generation, och nästa.

Det är svindlande. Lite hämmande också. Ingenting kan ju mäta sig med den guldpokalen i livet.

Jag måste verkligen sluta tänka på allting i termer av framgång och prestation. Vanliga dagar när inget särskilt händer är underskattade.

Idag till exempel har varit en helt underbar dag. Jag har joggat, skrivit på en novell jag plötsligt fick idén till och klippt gräset. Samt umgåtts med mamma A och lilla Mini som är hos oss medan Pappahelg pågår i sommarhuset. Nio barn och fyra pappor samt en morfar har idag fiskat 14 makrillar.

Idag har jag köpt och laddat hem ett nytt program som ska hjälpa mig med skrivandet. Hittills har jag skrivit scener i Pages på min Ipad och efter hand fört över till ett Worddokument i PC-n. Men Word gör mig galen, antagligen därför att jag inte kan det ens på nybörjarnivå.

Programmet Scrivener har jag stött på lite då och då i författarbloggar. Tidningen Skriva har haft en genomgång av alla olika skrivprogram som finns och rekommenderade då Scrivener.

Det jag gillar med programmet är att det ger suverän överblick. Det rymmer alla mina postitlappar och mindmaps och kartor och bilder och släktträd utan att det blir rörigt. Istället för att bläddra i min allt tjockare pärm kan jag klicka på en flik och hitta informationen om vem som är släkt med vem.

Det var inte svårt att importera heller. Jag känner mig faktiskt riktigt förälskad i Scrivener. Och det kostade bara 40 USD.

När det var klart med importen av alla mina nu nästan 200 sidor kom jag på en så rolig idé till en novell. Den tänker jag ha som ett litet vänsterprassel de närmaste veckorna. 🙂

Författaren Kajsa Ingemarsson tipsade om den här författarintervjun med Anne Germanacos på sin blogg. Det är nästan så jag tänker skriva ut den och sätta upp citatet på väggen. Jo, det ska jag!

5.  What would you say in a short letter to an aspiring writer?

Minimize doubt. Find a way—a method, a trick, a psychological tic to dissolve doubt’s potency. You will most likely always be working alongside it, so best to have some useful way of repelling it. I write against it, a little like diving into a cold pool of water—scary but invigorating. Generally, it does the trick. But if that doesn’t work, get up and do something else. Forget about it for a while.

Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself (I’m not saying self-indulgence) that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.

I can’t speak to a practice that is anything less than daily. It’s the only one I know, so it’s the one I peddle.

By writing daily, you make it your life.

And one more thing: publication is the icing on the cake. The act of writing itself gives you a way to be in the world and is its own reward. Publication just makes it okay, finally, to actually mention that you’re a writer.

Igår läste jag något riktigt trösterikt på författaren Kajsa Ingemarssons blogg. Det var ett citat från Bodil Malmsten:

”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”

Va, tänkte jag, till och med hon? Kan det vara möjligt? Sen tänkte jag att även om hon kanske stryker och kasserar medan hon skriver så är nog innehållet i hennes papperskorg ändå i en högre klass än mina ratade skapelser. Ungefär som de där hyllorna med sekunda kristallglas i glasbrukens shopar. En liten bubbla här eller där som man måste leta efter för att upptäcka.

Men det hindrar ju inte att tanken är lugnande. Jag måste alltså tillåta mig att skriva dåligt emellanåt för att komma framåt och bli färdig med första utkastet. Jag har skrivit 200 sidor och tror att jag nog är halvvägs.

Men just nu tar det emot att skriva. Idag när jag hade kunnat sitta vid mitt vackra skrivbord hela dagen har jag gjort allt möjligt annat istället.  Arbetat i trädgården. Läst Maj-Gull Axelssons Moderspassion. Fotograferat blommor.  Karaktärerna i min roman finns hela tiden i tankarna. Kapitlet jag just nu skriver är riktigt svårt, det känns nästan omöjligt att gå in i den situation som min huvudperson befinner sig i. Jag måste ju tänka och känna som hon för att kunna berätta ur hennes perspektiv.  Sådär som Maj-Gull Axelsson gör så otroligt bra.

Bodil Malmsten har skrivit ett fint inlägg om Livet på sin blogg Finistere.

Jag fastnar för sista raden och tänker: Inte jag. Jag njuter. Det är kanske därför det går så långsamt med romanen just nu, i gullregnets månad. Det må vara hänt.

”Vi sörjer våra liv medan de pågår.
Så dumt.
Vi är idioter, Tjechovs Masja och jag.”