Trädgården är just nu ett enda stort doftande rum. Flädern som vi planterade som en liten pinne för 20 (?) år sedan är nu lika bred och hög som hela huset. Den har aldrig blommat så rikligt som i år, det måste vara tiotusen blommor minst. Den tunga, lite sövande doften från flädern blandar sig med den söta Honungsrosen. Den planterade jag för 3 -4 år sedan för att den skulle få klättra i bigarråträdet. Men den har nu tagit över hela trädet, som nog inte klarar så många år till. Det gör i och för sig inget om det dör, för det syns inte längre under rosenbusken.

För första året blommar nu också minikiwin. Jag planterade en han och en hon. Den ena blommade för en månad sedan, den andra blommar nu. Verkar inte särskilt bra timing för befruktning? Blommorna är hur som helst väldigt speciella.

Varje dag tänker jag på hur bra jag har det och hur tacksam jag är för min ofattbara tur i livet. Idag blev det särskilt påtagligt när jag lyssnade på dagens Sommar med  AMIRZAI SANGIN, it-minister i Afghanistan.

Det var ett riktigt höjdarprogram. Mina förväntningar var noll, jag tänkte faktiskt: fy så trist med en politisk sommarpratare idag också! för jag tyckte inte gårdagens Sommar var så värst kul. Även om det också var en imponerande livsresa som beskrevs.

Men där ser man hur dumt det är att ha förutfattade meningar. Jag tog inte av mig mina hörlurar under hela tiden Amirzai pratade. Jag skrev till och med upp musiken ibland, måste t ex försöka hitta ”Marco Polo” med Lorena McKennett (?) på Itunes. Vilken otrolig historia Amirzai berättade. Jag blev  tårögd ibland, till exempel när han beskrev hur väl han som flykting utan uppehållstillstånd blev behandlad på sitt livs första och enda anställningsintervju på Telia. Därifrån gick spåret alltså ganska spikrakt uppåt här i Sverige innan han blev ombedd att bli it-minister i sitt gamla hemland Afghanistan.

Eller när han berättade om hur hans pappa tog med honom på en två dagars vandring över berg och floder för att han skulle få gå i skolan. Lyssna på hans Sommar om du inte gjorde det!

 Hallå där, det är ingen idé, hans ståndare har vissnat för länge sen!

Förra året reste jag bort hela våren och försommaren. Jag gjorde underbara, oförglömliga resor till Paris och Kroatien och Montreal.  Det var bara det att jag missade pionerna och honungsrosen och schersminen och … ja hela trädgården faktiskt. Dessutom vann ogräset i trädgården och ohyran i växthuset, det var ingen ide att försöka hinna ikapp.

Aldrig mer, sa jag då. Aldrig mer vill jag vara bortrest från min trädgård från slutet av april till mitten av augusti.

Nästan varje dag fotograferar jag blommor. I alla fall om det är soligt och vindstilla. Helst med macroobjektivet och stativ. Helst i tidigt morgonljus och motljus. De mest banala motiven av alla. På min första och enda fotokurs för två somrar sen sa en av deltagarna hotfullt när hon skulle presentera sig själv och sina förväntningar: ”Ja, jag hoppas verkligen att det inte är meningen att vi ska fotografera en massa blommor och sånt!”

Bilder på blommor är inte konstnärligt nog, bevars. Precis som det inte är riktigt fint att skriva deckare eller romance.

Men vem bryr sig?

Lilla S fyller tolv. Det är förstås helt obegripligt. Hon representerar den yngsta generationen i min familj, som just nu består av fyra släktled. Från min mamma 94 till minsta lilla Mini 1,5-

Mamma orkar inte med några kalas längre. Hon ramlade för ett par veckor sen och håller nu långsamt på att resa sig igen och återerövra rollatorn.  Ett steg i taget. Hemtjänsten kommer sex gånger om dagen och en gång på natten. Vi var hos henne idag och planterade blommor i en rabatt som hon ser från sitt fönster. Jag grälade på henne för att hon inte ville ha sin lunch, och sa:  ”Jag ska skriva en lapp till hemtjänsten att du måste äta ordentligt!”   ”Ha, dom bryr sig inte om dina lappar, dom gör som jag säger.” sa mamma.

Hemtjänsten i Örgryte/Härlanda ska förresten ha en guldstjärna för att dom är livs levande änglar. Mamma gjorde helt rätt som vägrade låta sig läggas in på sjukhus. ”Jag känner mig så sjuk på sjukhus”, sa hon. Hon kan faktiskt inte ha det bättre än hemma i sitt lilla radhus, med hjälp av Hemtjänsten och Hemsjukvården och Trygghetsservice.

Dagen efter vi kom hem från sjukhuset efter hennes olycka fanns alla hjälpmedel på plats. Sängförhöjare, toastol, ny rollator. Dagen efter jag efterlyste en ramp till yttertrappan var den på plats. En praktisk hopfällbar sak, så att vi kan ta ut mamma på promenad i rullstolen som också dök upp efter bara några dagar.

Jag vet inte vad det beror på att hemtjänsten just i mammas stadsdel fungerar så fantastiskt. Det kanske är regel, och inget undantag? Men efter att ha träffat ganska många av dem som jobbar i de där olika funktionerna tror jag nog ändå att det beror på just dem. Personalen.

Efter besöket hos mamma var det alltså kalas. Odd gav lilla S en fin isntruktionsbok i segling. Han hoppas på att hon blir biten så att han får sällskap i 606:an i sommar.

Jag gav henne ett etui färgpennor.

På det trettonde…

Istället för en egen ponny

Imorgon är en ny dag

Yngsta kalasdeltagaren:

För en timme sedan låg jag helt utslagen på soffan efter en tupplur efter en göteborgsresa och tänkte ut ursäkter för att slippa resten av dagen.

Nej, det var orättvist. Det behövs inga ursäkter här i huset. 🙂

En timme senare har jag hursomhelst ryckt upp mig och har:

• Gjort en stor sats fläderblomssaft
• Bakat mandelskorpor, inspirerad av ett recept från Må Bra.  Det var redan GI, men inte tillräckligt tyckte jag, så jag bytte ut och la till.

Detta kan verka vara världens mest komplicerade recept. Det är det inte. Byt ut det som inte passar.

Ingredienser:

1. 2 dl Pauluns musli blåbär/vanilj (byt ut till annan musli om du vill)
2. 1 dl kokosmjöl + 1 dl mandelmjöl (Köpes bäst här, på BodyStore, jättebra nätbutik med större förpackningar än på ICA)
3. 2-3 msk sesamfrön
4. 20 mandlar + 20 pistaschmandlar, grovhackade
5. 1 tsk bakpulver
6. 4 msk Sukrin ( köper jag också i större förpackningar på Bodystore)
7. 1 msk hela korianderfrön mortlade med en urskrapad vaniljstång (överkurs, går nästan lika bra med kardemumma och vaniljsocker)
8. 1 nypa salt.
9. 1,5 msk rapsola
10. 1 ägg
11. 1 dl matlagningsgrädde + ev någon matsked gräddfil (ta fil eller yoghurt istället om du vill).

Gör såhär:

Blanda allt, det torra först. Klicka ut på bakplåtspapper och forma 3 längder med fingrarna. Baka i mitten av ugnen ca 200C i ca 12 minuter. (Passa noga, mandelmjöl bränns fort!) Skär 2 cm bitar. Flytta isär bitarna lite, ställ tillbaka plåten i ugnen men stäng av värmen och öppna luckan. Låt skorporna torka tills ugnen kallnat, då bör de vara torra och knapriga!

Vad beträffar fläderblomssaften så är den också ett experiment. Jag bytte ut halva mängden socker i receptet mot Sukrin. Dessutom la jag i resterna av vaniljstången som jag skrapat till skorporna. Kan inte uttala mig om resultatet förrän om 3 -4 dagar när blommorna ska silas ifrån. Men den skeden jag sörplade i mig nyss var underbar.

Klart för smakprov

Klart för ugnen

favoritmandlar

Fläderblomssaft med vaniljstång – kan de va nåt kanske?

Nu vet jag precis hur min roman skall börja. Jag skrev ner de första raderna i min anteckningsbok i morse på promenaden runt Kattemyra.

Just början, det viktigaste av allt,  har varit ett problem ganska länge, de första scenerna jag skrivit är egentligen ingen bra introduktion alls. Men jag har struntat i det tills vidare, tänkt att det löser sig säkert. Imorse visste jag allt jag behövde veta för att de första raderna skulle skriva sig själva i mitt huvud.

Inspirationen berodde på flera saker. Den viktigaste är boken ”The writer´s Journey” av Christopher Vogler.  Sidan 89.

En annan pusselbit var romanen ”Moderspassion” av Maj-Gull Axelsson. (Länken går till en fantastisk DN-recension) Hennes sätt att blanda olika tidsperspektiv och berättarperspektiv i den historien fascinerade mig så till den grad att jag satte mig med penna och papper och analyserade scen för scen. Hur tänkte hon? Hur bär hon sig åt för att hoppa fram och tillbaka mellan nu och då utan att det blir rörigt?

Redan igår kväll visste jag vad början måste innehålla, även om själva orden inte infann sig förrän efter en natts sömn. Nu ska jag snart öppna Scrivener och skriva ner orden i en ny scen, öppningsscenen. Jag har sett fram emot det hela dan, ända sedan jag stod  på stigen i den ångande morgonskogen och plitade ner de där raderna i min anteckningsbok.

För övrigt är jag lycklig över att pionerna inte regnar sönder längre och att kvällen nu är så lugn och stilla att jag kan ha fönstret öppet och fylla rummet med schersmindoft.

Clematis

Idag tog vi båten till Lysekil för att titta på raggarbilar. Midsommardagens Cruising lockar ekipage från hela västsverige och Norge. Stan kokar av upphetsning och kajerna är fulla av folk som kommit hit för att handla reservdelar till amerikanare och skinnkläder och polkagrisar och tights med döskallar. Avgaserna flyter i illaluktande moln över hela centrum, gatorna är  igenkorkade av vrålåk som kryper fram. Alla är pimpade på sitt sätt. Många tas kanske ut ur garaget bara denna enda gång på året, de är blanka och nypolerade, utan en enda fläck eller skråma. Andra är rostiga rishögar som verkar drivas av decibel istället för bensin, de är nedlastade med skrålande ungdomar (?) som sticker ut genom alla fönster och gärna bankar med ölburkar på biltaket.

Jag är inte speciellt intresserad av bilar, men människorna fascinerar mig så till den milda grad. Här vimlar av karaktärer jag aldrig har sett förut, människor med egna utseenden och stilar, klädda helt utanför normerna för vad som anses snyggt i medelsvenssons vanliga tidningar och TV-kanaler.  En kvinna står böjd bakom en gammal Chevrolet, hon är halvvägs inne i bakluckan som är fullastad med öl. Hon är mycket fet, kanske i 40-årsåldern, klädd i skarpt turkosa tights och en kort klänning med tyllkjol och volanger med mönster av döskallar i rött, svart och grönt. På fötterna har hon högklackade remsandaletter. Hennes hår svallar långt och rödlockigt nedför ryggen, uppsatt på ena sidan med hjälp av en stor röd tygros ovanför örat. Hon är inte utklädd, hon är finklädd.  Jag kommer att tänka på filmen ”Den sista färden”. Filmen med världens bästa banjoduell och en av de hemskaste berättelser jag sett.

Om det bara inte hade regnat så kallt.

Nästa midsommardag tänker jag stanna hela dagen med kameran i Lysekil. Vilken guldgruva för den som letar efter udda karaktärer och uppslag till historier!

På hemvägen genom Nordre Strömmar var det vi som blev studerade. Av koflocken på Kärlingesunds Gård.

Jag hinner inte med, dagarna går för fort. Känner mig stressad för att jag inte får tillfälle att skriva, samtidigt som det känns förbjudet att tänka så. Huset är ju fullt av barn och barnbarn att ägna sig åt.

Igår hos mamma med räkmacka och en prinsesstårta som hon kan bjuda hemtjänsten på eftersom hon måste vara ensam med dem den här midsommarhelgen.  Vi smaskade i oss varsin bakelse och kollade en stund på ett frågeprogram på TV. Imbecillt. ”Vilken dag infaller midsommarafton på varje år?”

”Det är bra med sådana här program för man kan kolla hur allmänbildad man är”, sa mamma.

När jag ser på bilden tänker jag mest på att hennes larm inte syns, det hänger noga instoppat under den knäppta klänningen. Mamma är fåfäng och tycker larmhalsbandet är fult.  Att hon inte kommer åt att trycka på knappen är inte så viktigt.

Idag när jag ringde var hon så tacksam mot hemtjänsten som kommit med en stor räksmörgås till henne… Ja ja, kanske lika bra att hon får tro det? Det är konstigt hur min relation till henne förändras i takt med att hon förändras och blir allt mer glömsk. Jag känner mig mer och mer som en sorts förälder som vet hennes bästa bättre än hon själv. Jag reagerar mindre och mindre när hemtjänstpersonalen kramar och klappar henne och pratar och gullar med henne som ett barn. Hon som aldrig tidigare i sitt liv har varit kramig eller särskilt sentimental verkar ju gilla det.

Igår tror jag att jag kom fram till något väldigt viktigt vad beträffar mitt skrivande. Det började med att jag såg en intervju på nätet med författaren Kajsa Ingemarsson (hon har skrivit flera romaner bl a Små citroner gula och Någonstans inom oss). Hon beskriver hur hon ser varje roman som ett kontrakt, ett heligt åtagande som hon måste slutföra när hon en gång har börjat.  Det gjorde mig lite, lite illamående att höra henne. Det rörde vid något viktigt hos mig själv, något jag har vuxit upp med och nu absolut vill komma bort ifrån.

Driften att vara duktig, göra rätt, få beröm. Att anpassa mina prestationer efter vissa måttstockar för att bli belönad av någon annan. ”Du är så duktig!”

Hur många gånger har jag hört det? Hur många gånger har jag därför ängsligt jämfört mig med andra, som verkar vara mycket duktigare, och känt mig misslyckad? Hur många gånger har jag förgäves väntat på de där orden och därmed dragit slutsatsen att det jag själv var så nöjd med egentligen inte alls var särskilt lyckat?

Är det något jag inte vill vara längre så är det duktig. Kom alltså inte och säg att jag är duktig, då fräser jag.

Däremot vill jag vara nöjd själv. Och jag vill känna lust. Antingen jag springer, skriver eller målar.

Därför har jag nu börjat på två olika noveller jämsides med min roman! 🙂 Jag har hittat en väldigt inspirerande hemsida som egentligen handlar om hur man skriver dramaturgiskt för film och teater. Men tekniken som beskrivs, den välkända Heroes Journey, går lika bra att använda när man skriver skönlitterärt.

Med hjälp av The Heroe´s Journey ser jag nu tydligt en del brister i min roman som jag ska rätta till. Det betyder att jag får rumstera om en del i synopsis och persongalleri. Men bättre att göra det nu än senare. Jag ska alltså inte redigera texten, det vill jag spara tills hela utkastet är genomskrivet. Men jag ska möblera om lite här och där.

Novellerna skapade sig själva medan jag joggade. Saker jag just upplevt i min familj och i min närhet skakades ihop med rena fantasier och la sig på plats i receptet enligt Hjältens Resa på svenska, som jag hittade på den här intressanta bloggen http://carolisabella.wordpress.com