Åh, jag har en skatt som jag inte kan visa!

Den allra första bilden på Irma, P:s och Mamma A:s tredje dotter som föddes för bara tre timmar sedan! 🙂

Mamma A mms:ade från BB, och jag vill förstås inte publicera bilden utan att ha fått OK från henne. Men jag ser det allra sötaste, runda lilla ansikte titta fram ur under en liten flanellmössa, och jag skymtar den där brickan med en flaggstång på i bakgrunden.

Vilken obeskrivlig lycka. Allt gick bra. Väldigt fort, men bra. Nu är allting förändrat igen, en ny människa har tagit plats.

I stället för en bebisbild på Irma kommer här en bild på Sylvia, en fin skulptur som mamma A har gjort.

Vad ger mig livslust?

Just nu finns det bara ett svar: SOMMAR! Med allt vad det innebär av båtliv, barnbarn, krabbfiske, ljusa kvällar, sol och värme, blommor, grillmiddagar, uteliv. Ja, alltså att vara utomhus. Jag lever utomhus på sommaren. I min trädgård bland pioner och rosor, i mitt fina växthus eller bara ute i största allmänhet.

Under förra året tog jag enligt mitt fotoprogram Lightroom 304 bilder av lille L. Det låter väldigt lite, men å andra sidan är jag rätt kritisk när det gäller fotografier, jag raderar säkert 75% av alla jag tar.

Den här bilden är inte riktigt skarp, så det förvånar mig att den finns kvar. Men jag kunde väl inte motstå den där blicken. Spelevinkblicken.

I lördags när vi träffades för att äta födelsedagslunch för hans pappa i Göteborg sa han:

”Fammor, jag har saknat dig!”

Är det konstigt att man blir svag i knäna och smälter?

Det är klart att man kan fira utan mat.

Det har jag gjort idag. Tvillingarna, dvs mamma L och pappa L firades på 33-årsdagen med familjelunch på Café Cava på Olivedalsgatan. Vi blev 9 vuxna och 5 barn, och vi hade en jättemysig timme tillsammans med presentuppackning och allmänt kaos, som vanligt.
Jag sörplade på min pulversoppa, persika dagen till ära. Jag tror inte jag hade haft ett dugg roligare med lasagne eller pasta istället.

Efter lunchen målade några av oss keramik på  Pick’nPaint, som är ett riktigt roligt ställe, verkligen värt ett besök! Det går till så att man väljer bland färdiga, oglaserade keramiksaker som man målar med porslinsfärger. Efter två veckor kan man hämta sin färdigbrända keramik som nu är vackert glaserad.
Lille L hittade genast en döskalle bland alla valmöjligheter, flickorna valde glassstrutar och små keramikdjur. Kanske var lille L, snart 4, i yngsta laget. Han tröttnade rätt fort och beordrade mig att måla klart hans döskalle. Sen ville han i alla fall måla en glass också, och den fick farfar avsluta.

Efter tre timmar hade vi målat tio saker som lämnades kvar för att brännas i ”den magiska ugnen”. Om två veckor ska jag hämta ut mästerverken. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad

Skridskor på Heden, hamburgare på stan, Sjöfartsmuseet med fika och sen pannkakor med Nutella på Creperiet – vi hade en heldag igår! Mamma L och Tiny, lilla S och lilla A, och så Sigge och jag.
Min uppgift var inte så svår, mest att hålla Tiny ibland, fotografera och så betala.
Åh vad jag älskar att aldrig behöva säga nej! Chokladboll javisst, glass javisst, crepes med Nutella, javisst! 🙂
Tjejerna klarade själva att ta på sig skridskor, det var inte alls som jag minns från när barnen var små, med hemska snören som skulle dras åt hårt, hårt.
Sjöfartsmuseet var en höjdare, spännande och barnvänligt med häftigt akvarium och många göra-själv saker. En riktig fartygssimulator till exempel, med olika svårighetsgrader. Dit var det kö av både barn och vuxna.
Här kommer ett litet urval av de 100+ bilder jag tog under dan. De flesta fick jag radera. Det är svårt att fotografera och samtidigt hålla reda på en ettåring och en liten hund…
Mamma L med Tiny i selen ser vådligt ut, men det var faktiskt väldigt stillsam åkning. Men visst, Tiny borde ha haft hjälm…

– Posted using BlogPress from my iPad

Pappa L skriver ett meddelande till mig på Facebook: Hej morsan, vill du resa?
Och bifogar en länk till Solresors tävling där de söker resereportrar. Mitt absoluta drömjobb. När jag blir deltidspensionär om några år tänker jag börja resa på allvar, med kamera och Ipad i ryggsäcken.
För att få delta i tävlingen ska man dels länka till tävlingssidan, vilket jag härmed gör om än högst motvilligt. Jag vill ju inte ha konkurrens! 😉 Dels ska man välja ett drömresmål från deras lista på olika resor.

Drömmen är utan tvekan en rundresa med proffsig guidning, och det finns massor av resor som lockar. Vietnam är svårt frestande, men sen fastnar jag ändå för en tvåveckors rundresa i Turkiet. Där har jag aldrig varit. Jag har varit i Syrien och Libanon, Italien och Grekland, men aldrig i Turkiet. Porten till Orienten.

En vacker dag ska jag verkligen resa runt med min kamera i Turkiet, men tills vidare nöjer jag mig förstås med den vecka på Cypern, som är tävlingens vinst. Det blir bra övning att skriva resdagbok därifrån. Massor av underbara fotoobjekt finns det säkert också. Dessutom kan jag ta med lilla S och lilla A, det verkar superbarnbarnvänligt.

– Posted using BlogPress from my iPad

Idag har jag suttit framför datorn med bilder och texkorr till nya broschyren heeeela dagen. Det börjar faktiskt göra lite ont i musaxeln, fast jag har en jättebra och ergonomisk Rollermouse.

Men fyra roliga saker har i alla fall lättat upp dagen.

1. Tanken på imorgon. Då ska jag åka skridskor på Heden med Lilla S och lilla A. Dvs jag ska inte åka skridskor, jag ska bara serva dem. Snöra skridskor, passa med varma kläder, köpa hamburgare och varm choklad. Och jag hoppas på massor av fina fototillfällen.

2. Min bild på solnedgången ute vid Stångehuvud har hamnat på Explore på Flickr. Det är väldigt fint, ett betyg på en riktigt bra bild. Människor från andra länder som Indien, Polen, Australien, Canada m fl har tittat på min bild och kommenterat den, som du kan se under själva bilden. Flickr är fantastiskt, roligare än Facebook nästan.

3. Tiny ringde upp på Skype! Ja, alltså hennes pappa N ringde upp, men Tiny var helt med på noterna och väldigt intresserad. Hon fattar förstås inte att hon ska titta i kameran och inte på skärmen.

4. Min bild på tulpanerna blev fin. Jag gillar särskilt kontrasten mellan det röda i bilden och den lilla biten blå himmel som jag lyckats få med, på precis rätt ställe. 🙂 Bilden ingår i fotoutmaningen 365 Foto 2011 som jag har antagit.

Har jag sagt att jag älskar Internet? Stackars alla i min ålder (och inte bara dom) som stoppar huvudet i busken och inte fattar vilken värld av sällskap och livskvalitet som finns i Facebook, Twitter och Flickr. Flickr får mig förresten att tänka på ”Vem ska trösta Knyttet?” av Tove Jansson. Där finns en diskussion om vad det är för mening att samla vackra stenar, om man inte får visa dom? Så är det med bilder också. Så många duktiga, äldre fotografer det säkert finns därute, som bara samlar bilder i byrålådan.   

Idag har jag haft en telefontimme på Skype med min coach Eva som bor i Chicago, och jag vet precis vem jag skulle vilja likna. Fast inte nu, utan om sådär 25 år.

Eva föreslog nämligen idag att vi skulle göra en visualisering, där jag skulle få träffa mig själv som gammal. Jag satte mig bekvämt tillrätta i stolen, Eva började med en avslappningsövning, och snart fick jag möta och prata med mig själv som 85-åring. Jag var inte hypnotiserad, men kanske i ett förstadium, djupt avslappnad.
Visualiseringen går till så att Eva frågar vad jag ser och vad jag hör, och jag svarar.

Jag fick beskriva hur 85-åringen som är jag ser ut, vad hon svarar på mina frågor, hur hennes hem ser ut osv. Det är alltså mina egna inre bilder och önskningar om framtiden som blir tydliga, tankar jag har tänkt men inte uppmärksammat själv. Jag kommer ihåg precis allt som hände under den här visualiseringen. Det konstiga är att det kändes precis som om jag var därinne i mitt framtida hem, det kändes inte alls som min egen fantasi fast det naturligtvis var just det.

I mitt nu, idag, vill jag verkligen inte likna någon annan. Jag försöker aktivt låta bli. Pressen finns överallt, att jämföra sig med andras kroppar, framgång och lycka. Eller med andra bloggare för den delen.Det spelar ingen roll om jag har 100 eller 1000 besökare på Farmorsbloggen, den är lika värdefull för mig vilket som. Och det är det viktiga.
På Lyckobloggen kan du läsa om ny forskning som visar att barn blir olyckliga av reklam, just för att de jämför sig med omöjliga förebilder.

Efter tre dagar med penicillin är Tiny feberfri och piggare, även om hon matvägrar eftersom hon tror att all mat innehåller penicillin. Inte ens glass eller choklad funkar. Hennes pappa har nu uppfunnit ett smart sätt att peta i henne medicinen medan hon sover.

Den som upptäckte penicillin måste väl ändå ha fått Nobelpriset? Jag kollar Wikipedia… och JA!

Såhär står det:  Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928. Detta skedde genom en slump eftersom han lämnade en odiskad bakterieodling när han åkte på semester. Svampen i bakterieodlingen, vilken egentligen var penicillin (Penicillium notatum), dödade bakterierna och kvar blev en kal fläck i burken. Fleming förstod, när han kommit tillbaka från sin semester, att han upptäckt något intressant. Han forskade vidare och uppfann således penicillinet. Först 1941 började dock penicillinet att användas på människor.Fleming blev en mycket hyllad och känd person. 1945, bara fyra år efter att penicillinet börjat användas på människor tilldelades han Nobelpriset tillsammans med Florey och Chain.

Hoppas att Tiny har fått sova skönt i natt och slipper vakna gråtande med ont i örat.  Tänker på henne hela tiden men vill inte ringa och störa. Mamma L får ringa mig när hon vill ha råd eller pepp. Det är i alla fall skönt att de har så nära till doktorn där i stan, inte riktigt lika nervöst som här på landet med flera mil till en akutmottagning på natten.

Här är en fin bild på Odd och Tiny från tidigare i år. Hon tycker det är konstigt att morfar är så vass på hakan. Pappa har ju mjukt, långt, lockigt skägg som man kan leka med och dra i!

Tiny är hostig, snorig och ledsen och hänger på mammas axel som ett litet våtvarmt plåster. Bara mammas axel duger, fast hon har världens bästa och snällaste hemmapappa. 

Igårkväll åkte mamma L och N till jourcentralen med henne och fick Kåvepenin. Kåvepenin!! Det vet ju varenda förälder att Kåvepenin går inte att få i en bebis. Jag minns hur mamma L spydde reflexmässigt så fort hon såg flaskan. Har det inte hänt något på 30 år med penicillin för barn? 

Idag blev det Östra sjukhuset och en barnläkare. Tiny hade kräkts varenda gång de försökte ge henne medicinen och mådde jättedåligt. Vilken tur att mamma L inte slutat amma helt, så att hon åtminstone får i sig lite bröstmjölk! 

Nu fick de i alla fall ny medicin, tror att den kanske hette Amicillin (?) som smakar lite som smält jordgubbsglass. Nyss ringde A och talade om att Tiny fått två doser och nog har lite mindre feber.  I sådana här lägen känns det som om det är alldeles för långt mellan Flatön och Göteborg. Jag vill ju vara där och hjälpa till! Men det förutsätter förstås att jag inte måste övernatta där. För vem vill ha svärmor/mamma som inneboende när man har sjuka småbarn? 

Usch, det är ett olösligt problem, jag får stanna här och bara tycka synd om dem och få telefonrapporter då och då. 🙁