Jag var bara 21 år. Det jag minns tydligast är känslan av att vara delad i två. Den lilla bebisen kändes fortfarande som en del av mig, fast hon samtidigt var en egen, helt oskyddad och värnlös individ. Hennes liv och hälsa var helt beroende av mig, av att jag gjorde rätt, bestämde rätt.  Så länge hon låg i min mage var allt enkelt och självklart. Nu ställdes plötsligt och överraskande massor av krav på mig, och ansvaret kändes överväldigande. Jag blev en ängslig hönsmamma, en kontrollmamma, en muminmamma med handväskan full av plåster, tänkbara mediciner och extra välling.

Oro, ängslan och ångest visste jag ingenting om innan jag blev mamma.

(Du som har barn idag, kan du t ex föreställa dig ett liv utan mobiltelefoner?)

Nu när jag läser igenom detta ser jag ju att det låter väldigt olikt mig – så negativt!!! Men så tänker jag en gång till. Den där naiva, egoistiska, tanklösa, självupptagna, optimistiska, hejdlösa stridsvagnen som var jag – det var tur att det kom en liten bebis och gjorde mig till en hel människa.

Egentligen är den här frågan lite fel ställd. Det jag tänkte fråga var: Vad kan du, som du sällan får tillfälle att göra?

Jag tror att det är ganska vanligt att man har talanger och kunskaper som aldrig får något utlopp.  Saker som man en gång tyckte var underbart roligt, men som med tiden inte hinns med. Ibland kanske det är viktiga delar av ens personlighet som vissnar bort av brist på uppmuntran.

Jag kan till exempel sko hästar. Jag kan ro. Jag kan sjunga efter noter. Jag kan spela dragspel.

Nu kan jag inte skylla på att tiden fattas. Däremot har jag inga hästar längre. Och jag tror det vore direkt dumt att ge sig på grannarnas 😉

Men mitt dragspel skulle jag kunna damma av. Det vore riktigt kul, faktiskt.

Vad är jag bra på som mamma? 

Nu när de är vuxna är jag väldigt bra på att avgå som kökschef. Vi firar jul och påsk och midsommar tillsammans, och det är INTE mamma som bestämmer och styr och ställer och lagar mat och passar upp. Mamma är nämligen livrädd för att bli martyr. Och jag har aldrig gillat husmorsrollen, tycker det är SÅ skönt att slippa den äntligen.

Vad jag var bra på som mamma när de var små, har jag svårt att avgöra. Det ligger så mycket dåligt samvete i vägen.

Dåligt samvete för brist på tid, brist på närvaro, brist på prioriterat mammaliv. Men jag tror att jag var en bra förebild ändå, på många sätt. Mina barn har vuxit upp till starka, empatiska och självständiga vuxna människor. Jag måste ha hunnit med att ge dem kärlek, trots allt.

Det finns djupa svar på den här frågan. Du som läser bloggen får gärna bidra med dem, jag blir så GLAD när någon skriver en kommentar! 🙂 Det är ändå flera hundra som tittar in här varje dag – tänk om några fler ville lämna ett litet avtryck!

Mitt svar är dessvärre väldigt ytligt: Om jag bara lyckas låta bli att äta julkakor och julgodis så kommer jag att vara fullkomligt nöjd med den här julen. Jag vill inte gå upp ett enda kg av de 11 jag lyckats bli av med!

Men min familj har tyvärr en rent oanständig tradition när det gäller julkakor. Det är rena kakporren.Vi börjar redan klockan 8 på julaftons morgon med brasa och julfrukost, då det endast bjuds kakor: saffransbullar, Kungens pepparkakor, bondkakor, mandelmusslor, chokladrutor, franska mandelflarn, Börstorps mjuka pepparkaka, korintkakor, klenäter och engelsk fruktkaka. Ingen sort kan utelämnas, då bryter någon av de 18 julgästerna ihop.

Mängden julgodis är inte lika hejdlös, men det måste finnas Morfars kola, knäck, tryffel, ischoklad samt hemgjord konfekt av chokladrullad mandelmassa. Samt Alladin och After Eight.

Jag känner mig som en nykter alkoholist som måste jobba i baren.

Idag skall jag inte mäta mig själv mot någon annan. Varken kroppsligen eller andligen.

Idag skall jag inte kräva någon sorts prestation av mig själv. Om jag får lust att promenera gör jag det. Annars ligger jag på soffan framför brasan hela dan. Jag mumsar pistagemandlar, inte för att dom är nyttiga och proteinrika, utan för att dom är väldigt goda.

Idag skall jag fundera över allt som har gått bra den senaste tiden. Jag ska följa Evas råd och verkligen fördjupa mig i känslan av hur nöjd och tacksam jag är över vad jag har åstadkommit. Saker som inte har berott på tur eller andra människor, utan som är ett resultat av min målmedvetna och ihärdiga strävan.

Tänk att jag har gått ner 11 kg på lika många veckor. Tänk att jag har byggt upp ett företag som växer och mår bra. Tänk att jag har delat ut så mycket ansvar till mina anställda att de nu klarar det mesta utan mig. Det blev inte katastrof när jag blev tvungen att några månader gå ner i arbetstid till 50%. Det blev tvärtom. Det är värt att fundera över.

Först och främst kommer jag nog att minnas den här julen för att alla väntade på att Tiny skulle titta ut!

Vårt 4e barnbarn är beräknat till 30e december. Lilla S och lilla A är otåliga att få träffa sin nya kusin. Lille L är för liten för att fatta.

Den här julen är vi också ovanligt många i huset hemma på Flatön. Vi blir 18 stycken. (Då har jag inte räknat hunden, fast han märks mer än de flesta ! :-)) Min syster med familj och min mamma kommer också. Vi brukar förstås vara lika många – eller ännu fler – på midsommar och påsk. Så jag oroar mig inte, jag är bara förväntansfull och längtar efter att njuta av att ha hela min underbara familj hemma samtidigt. Det är härligt att höra sina barn umgås med varann som vuxna!

Eftersom mamma är mycket gammal, kan man aldrig veta om vi kommer att minnas den här julen som den sista med mamma…

Det blir också den första julen med en helt ny tomte. Store L har deklarerat att han i fortsättningen vill vara tomte. Farfar/morfar O är alltså avsatt. Store L har investerat i skägg och tomtekläder som inte luktar så illa (!) och tänker inte stånka och stöna så mycket som den gamla tomten, har han sagt. Det blir spännande att se om lille L känner igen sin pappa, eller om han kallar tomten för ”faffa” i år också! 🙂

Om jag hade fötts till pojke hade jag blivit jägmästare. Det är jag absolut övertygad om.

Fast när jag var liten hette det skogvaktare. I min klass gick tvillingarna Per och Pål. De bodde i ett rosa slott i Delsjöskogen som deras pappa var skogvaktare för. I min fantasi var skogvaktaren en slags Hjortfot, eller Robin Hood. Men skogvaktaryrket gick bort om man var flicka på 50-talet. Hur mycket jag än älskade att jaga med pappa.

Idag skulle jag inte välja ett jobb med så mycket kontorsarbete som jägmästare. Nej, jag skulle bli Arborist. Tänk att få klättra i träd som jobb! Pojken i trädet på bilden ville först bli sjöman, men hoppade av den utbildningen och började i stället på en 2-årig yrkesutbildning till arborist. Han har hur mycket jobb som helst och älskar sitt liv i trädkronorna.

Jag hoppade av mitt yrke när jag var 47. Då var jag visserligen för gammal för att klättra i träd hela dagarna. Men inte för gammal för att satsa på en annan dröm.

Du hinner kanske inte till himlen om du satsar på en dröm sent i livet. Men vägen dit kan vara nog så underbar.

Daniel skickade en rolig kommentar på den här frågan tycker jag.  ”Om ett år kan jag baka Ambrosiakaka utan recept!”

Ska jag tolka hans svar som ironi? Tycker han att Farmorsfrågan är för allvarlig och märkvärdig? Isåfall är jag väldigt glad att han ändå gjorde sig besväret att kommentera! 🙂 Jag tycker förresten att det är ett underbart mål. Jag knycker det till och med! Om ett år kan jag baka surdegsbröd utan att läsa i receptet!

Dessutom har jag hållit min nya, 22 kg lägre vikt hela året. Jag har slutat med min blodtrycksmedicin och gått ner till halvtid på jobbet. Där jobbar jag bara med utveckling av nya, fantastiska produkter som gör människor lyckliga.

På min fritid pysslar jag bl a med Farmorsbloggen och har hunnit till fråga nr 160. Jag vet redan nu vilken det blir! 😉

Drömde du om att hitta kärleken och bilda familj?

Drömde du om att få ett eget hem?

Drömde du om att utbilda dig till ett särskilt yrke, och sedan jobba i det yrket?

Hände det av sig självt att det blev som du drömde?

Nej, såklart inte. Du strävade och stressade och kämpade och misslyckades och försökte igen.

Utan en tanke på att ditt slit handlade om att förverkliga drömmar.

Ibland behöver man titta bakåt för att förstå vilka drömmar man har uppnått. Och för att få syn på vilka drömmar man faktiskt är på väg mot.

Själv är jag på väg mot ett underbart liv 60+ där jag bara vill skapa, älska och upptäcka.

Det borde inte vara svårt att räkna upp tre saker som man är riktigt bra på. Ändå kan det kännas motigt, eftersom det är så tabu i Sverige att skryta. Eget beröm luktar illa. I andra länder, USA till exempel, får man lära sig i skolan hur man framhäver sig själv. Ja, alltså det vi kallar skryt 🙂

Jag hoppas i alla fall att du försökte. Även om du inte vill skryta inför andra, så är det nyttigt att skryta inför sig själv.

Farmorsbloggen rekommenderar: 3 skryt om dagen innan lunch! 😉

Själv är jag väldigt bra på att starta nya projekt. Jag är bra på att vara snäll. Jag är också bra på att komma på smarta lösningar och ideer.

Eftersom jag har övat många år på att skryta, kan jag lista många fler saker jag är bra på. Men nu var det ju frågan om tre, så jag slutar här.