Att bry sig på rätt sätt är varje förälders svåraste utmaning. Det finns alltid så många experter, men när man till sist förstår vad som verkligen var det rätta sättet är experterna försvunna och kan inte ställas till svars. För det dröjer så länge innan man har facit. 

Själv jag har mutat, hotat, belönat, tvingat, förbjudit, kramat, tröstat, flyttat, bytt skola.

En del av det där har varit helt rätt, tycker både mina fyra barn och även jag själv fortfarande. Men en del har vi helt olika åsikt om. ”Hur kunde ni? Förstod ni inte vad ni ställde till? Det har påverkat hela mitt liv!”

Såna saker måste man som förälder helt enkelt vara beredd på, 20 år senare. Bara hacka i sig.

Den enda trösten är att man i alla fall gjorde sitt bästa, efter omständigheter och eget omdöme. Det finns inga perfekta föräldrar.

Det måste väl ändå vara en ganska värdefull insikt för barnen, när det är deras egen tur att försöka bry sig på det rätta sättet?

Detta eviga problem med att få tiden att räcka till. Eller rättare sagt – att välja rätt saker att göra med den tid man har.

För det är ju så att alla faktiskt har exakt lika mycket tid. Vissa saker kan man kanske inte välja. Men mycket mer än man tror. Man måste inte fortsätta leva med en man som begränsar en. Man måste inte vara kvar i ett yrke som känns fel. Jag har lämnat både man och jobb i mitt liv fast jag absolut inte visste vad som skulle komma istället. Det enda jag visste var att det jag hade var fel, och att det måste bort om det skulle bli plats för något annat och bättre.

Så vad kan man välja bort i vardagen om man vill ha en timme till av nånting annat och bättre? För min egen del ville jag ha mer tid för att jogga och mer tid för att läsa och skriva.

Först slutade jag med Twitter. Där fick jag minst 30 minuter över per dag.

Sen sa jag upp mina prenumerationer på M-Magasin, Må Bra och två fototidningar. Där tjänade jag både pengar och tid. För även om jag verkligen gillar de där tidningarna så blir de oftast liggande på köksbordet som dåliga samveten, jag läser dem att det är slöseri om jag inte gör det. Nu köper jag dem i affären när och om jag verkligen får lust att läsa.

Sen slutade jag läsa morgontidningen och började lyssna medvetet på radion istället för att den stod på jämt. Nu hör jag samma nyheter två gånger om dagen istället för tio. Istället för att slölyssna på radion och slöläsa tidningen när jag vill koppla av på lunchen eller efter jobbet, gör jag det där andra som jag verkligen vill. Oftast blir det att läsa en bok. Den senaste månaden har jag lånat fler böcker på biblioteket i Henån än jag gjort på 30 år.
TV har ingen plats alls i min vardag. Den slurpar ju tid lika glupskt som det värsta 400-hästarsmonstret i Gullholmens gästhamn slurpar bensin. Ibland, kanske en gång i månaden, får jag lust att kolla något roligt, som Starke Man eller en speciell gäst hos Skavlan. Då finns ju Play.

Det finns en sak till jag skulle kunna göra för att få ännu mer tid över. Gå och lägga mig tidigare. Varje kväll kastar jag bort minst en timme helt i onödan. Om jag bara kunde få mig själv att krypa ner mellan lakanen klockan 22.00 istället för 23.30, skulle jag orka gå upp kl 06.00 . Jag är ju morgonmänniska egentligen. Men på kvällen är jag för trött för att gå och lägga mig…

Det här svaret har jag funderat på ett par dagar. Vänt och vridit på det som kommit upp i huvudet. Synat mina tankar och känslor kritiskt. Är det verkligen sant? Kan jag stå för det? Låter det inte väl hårt?

För svaret jag kommit fram till är nämligen: Det blir mindre och mindre viktigt att vara omtyckt av många.

Det räcker att mina barn och barnbarn älskar mig för den jag är, trots att de inte har valt mig. Och att min man fortsätter att välja mig, varje dag.

Det finns förstås fler familjemedlemmar och vänner som jag älskar och vill vara älskad tillbaka av. Men det där ”ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli” det gäller inte för mig. Kvinnotidningarnas reportage om hur viktigt nätverket och vännerna är för hälsan stressar mig oerhört ibland.

Mina nära vänner kan räknas på ena handens två fingrar. Jag tror det beror på att jag har så svårt för att kompromissa.

Men det vore fel att säga att jag struntar helt i vad alla andra tycker. Det vore att ljuga för sig själv. Det märkte jag inte minst på skrivarkursen i helgen, där en yngre författarinna hade bestämt sig för att jag var en ytterst odräglig person. Så fort jag yttrade mig himlade hon med ögonen och sökte samförstånd med sitt lilla hov som satt bredvid henne. (Men ååååh – vem tror hon att hon ääär?) Förmodligen hade jag provocerat henne med något jag sagt om mig själv när alla deltagare skulle presentera sig för varann. När jag ville diskutera grammatiken i en väldigt populär bok måste hon påpeka att den var helt ointressant, men att hennes mamma nog hade läst den. Vad jag än sa invände hon.

Nej, hennes ogillande kan inte skada mig eller ens göra mig ledsen. Men att helt skaka av sig går inte, om inte annat blir jag nyfiken. Varför tyckte hon så illa om mig? Vad var det jag sa som var så hemskt?  Att jag drömmer om att bli författare? Att  jag har ett företag?

Igår var det min kväll med lille L igen. När mamma K gick till sitt lärarjobb åkte vi till mamma L med familj och fick världens godaste middag och en massa goa kramar.

Vid läggdags åkte vi hem till lille L, och jag läste saga medan han drack choklad i nappflaska och åt kanelbulle i sängen. När mamma K kom hem hade vi båda somnat. Hon hade köpt handgjorda konfektkulor från Bräutigams som tack för hjälpen. Men de här kvällarna varannan vecka med lille L är verkligen ingen uppoffring, de är en ren förmån.

 Tiny ääälskar att prata i telefon. Hon är en dröm för en frånvarande mormor. Hon kan springa omkring och pladdra i mobilen hur länge som helst, peka och skratta och prata långa obegripliga haranger. Här är det farbror M som har varit hos tandläkaren och behöver lite tröst och förståelse.

Hur många snälla tankar tänker jag en vanlig dag?

Jag önskar att det vore fler. Särskilt när jag är stressad är det lätt att negativa och kritiska tankar tar över. Det känns som om det är dags att läsa om den där boken av Kay Pollack: Att välja Glädje. För det är ju så att ju svartare tankar man har om andra, desto mörkare blir det egna livet.

Just nu packar jag för tre dagar i Stockholm, det blir en bra övning i att tänka snälla tankar.  Först tågresan, sen tunnelbana, sen butiksbesök hos återförsäljare mitt i city, mitt i värsta fredagsrusningen… Stockholm är knappast min favoritstad.

Men SEN – skrivarkurs med författarcoachen Ann Ljungberg i två hela dagar! 🙂  Det ska bli riktigt spännande och kul.

Ja, vem tror jag att jag är?

I författarkursen med Ann Ljungdahl på OrdenRunt som jag har börjat på ingår att inventera vilka resurser och kunskaper man har. När man ska börja skriva är det viktigt att börja gräva där man står och analysera hur mycket man kan och vet om olika saker. Man gör det onödigt komplicerat för sig om man t ex bestämmer sig för att skriva en sjukhusroman utan att ha några fackkunskaper alls.

Så jag har börjat tänka efter. Vem är jag? Vad vet jag någonting om? Vad har jag inombords så att säga ”gratis”?

Här är början till en lista på vad jag är: Företagare, fru, dotter, mamma, tvillingförälder, farmor, mormor, syster, moster, faster, kusin, granne, f.d. frånskild, f.d. tjockis, joggare, villaägare, båtägare, fotograf, konstnär, trädgårdsmästare, copywriter, chef, utbränd, ryttare, f.d. hästägare, hundägare, fårfarmare, f.d. höns och kaninägare, jordgubbsodlare, bloggare, twittrare, resenär, uppfinnare, motionär...fortsättning följer men det får räcka just nu.

Men listan kan bli väldigt mycket längre om jag tar med min familj och mitt nätverk: Taxichaufför, forskare, sjöman, professor, lärare, specialpedagog, it-specialist, fritidspedagog, fiskare, advokat, guldsmed, glasblåsare, arkitekt, journalist, bonde, politiker, miljonär, ensamstående mamma, klädskapare, änka, diabetessjuk, student, cancerpatient, homosexuell, byggjobbare, invandrare, läkare, musselodlare, fabrikör, reggaeartist, datatekniker, tryckare, möbeldesigner, annonssäljare, mediadirektör, flyktinggömmare, trubadur, bilbyggare, televerkare, vegetarian, medium, kändis, främlingshatare, rörläggare, socialbidragstagare mm mm

Tänk vilken kunskapsbank! Och hela tiden blir det bara mer och mer och mer…:-)

När och hur började jag senast ett nytt kapitel i mitt liv? Det hände nyss. Det syns i spegeln, i huset, trädgården, växthuset. Kroppen tar mycket mindre plats men desto mera tid. Trädgården växer igen, tomaterna torkar bort. Tankebruset i mitt huvud har ändrat karaktär. Det är en ny röst som mumlar och diskuterar med sig själv i min hjärna.

Det är lätt att i efterhand se vad som föregick det nya kapitlet. Mitt sista barn flyttade hemifrån. Jobbet fick växa in i tomrummet som uppstod. Det hände av sig självt, det var bara att starta nya projekt och ständigt höja tempot. Hälsan och tillvaron kraschade, men vad var alternativet?

Att leta efter svaret på den frågan har tagit nästan två år. Men nu skriver jag äntligen själv mitt livs nya kapitel, nu styr jag igen.

Det nya kapitlet handlar om att värdera och ta vara på min livstid. Vad betyder det, rent konkret? Jag upptäcker hela tiden vanemässiga beteenden som stjäl dyrbar tid.  Som att läsa tidningar, lyssna på radio, twittra, oroa mig, stressa.

Jag räknade till exempel ut att en kvarts twittrande morgon och kväll betyder 20 timmar på en månad. Jag lade märke till att jag hörde samma nyheter på radion 6 -8 gånger per dag. Dessutom märkte jag att jag blev beroende av nyheterna på ett destruktivt och obehagligt sätt. Istället för att tänka själv eller göra något kreativt fördrev jag alldeles för mycket passiv tid med att höra på rafflande reportage om svälten i Afrika, kriget i Afghanistan, massmördaren i Norge. Det gjorde mig inte mer medveten eller empatisk, det bidrog inte till att jag gjorde något för att förbättra världen, det tog bara min tid. Säkert minst ytterligare 20 timmar i månaden, förutom twittrandet. På liknande sätt ältade och oroade jag mig också för ekonomin, för barnen, för framtiden. Utan att det gjorde den minsta skillnad.

Nu hör jag på radionyheterna en gång om dagen, ibland inte alls. Jag hoppar över Bohusläningen och GP till frukosten. Det räcker faktiskt att se löpsedlarna utanför Statoil när jag tankar. Prenumerationerna på M-Magasin, Hälsa, IForm och Foto är uppsagda. Jag betalar duktiga Ulrika på Trädgårdsmakeriet för att sköta trädgården. Förhoppningsvis kommer trädgårdslusten tillbaka igen, men just nu är den helt borta. Bara att acceptera. Man är inte en sämre människa för att det växer ogräs i rabatterna och för att fåglarna får äta upp vinbären.

Vad gör jag då med all tid som har blivit frigjord? Istället för nyheter läser jag romaner. Det ligger böcker på köksbordet, bredvis sängen, i bilen. Istället för twitter fördjupar jag mig i mitt författarprojekt. Istället för att älta problem ägnar jag mer och mer tid åt fotograferandet och att hålla min kropp i form. Istället för att arbeta över lägger jag tid på barn, barnbarn och min gamla mamma.

Ibland är det lite trist att inte hänga med i fikapausernas diskussioner om Skavlan och Idol. Men det är överkomligt.

 Världens knasigaste leksak? En bankomat… Tiny tycker den är oerhört fascinerande. 🙂

 Halva dagen med barnbarnen på Vattenpalatset, halva dagen med mamma och gamla bilder. Vilken underbar lördag! 🙂

Här kan du göra ett roligt test och få veta mer om din personlighet!  

Jag tänker verkligen inte avslöja vad testet sa om mig, mer än att jag kanske borde jobba lite på min sociala förmåga. Men det visste jag ju innan. 😉

Nu ska du få tips om en annan mysig blogg som jag hittade tack vare LyckoBloggen som jag ju ofta länkar till.

Den heter Psycoach och skrivs av Linnea Molander. Under hela september ”lyckoboostar” hon genom att varje dag publicera en teknik eller övning som man kan göra för att uppnå lycka. Lyckoboost nr 9 handlar till exempel om att man mår bra av att göra saker med Mening. Som att engagera oss i andras välbefinnande, arbeta politiskt eller fackligt, sjunga i en kör… Inte någon direkt nyhet kanske, men ändå värt att fundera en stund på.

Vad gör jag för att hjälpa andra och inte bara mig själv? Barnvaktar ibland?

Om en liten stund ska jag dra iväg på Zumba, men jag vet inte om det räknas…

Min käraste ägodel kan jag inte lägga upp någon bild på just nu, av tekniska orsaker.

Och det är ju ändå inte speciellt spännande med en bild på en Iphone.

För min mobil är utan tvekan den ägodel jag värderar högst av allt. Jag valde länge mellan kameran och mobilen. Men mobilen vann eftersom den är tvåvägs. Kommunikation är det viktigaste i mitt liv. Om jag inte kan kommunicera med min flock har livet ingen mening.

Vad vet jag om min mammas drömmar? För ett år sedan visste jag faktiskt nästan ingenting, eftersom jag aldrig hade frågat henne. Trots att hon har varit min mamma i 61 år nu!

Men så började Johanna Widstrand och jag med intervjuerna för mammas memoarbok, Boken om Mamma, förra hösten.  Jag har skrivit om det i bloggen då och då. Till exempel om breven vi hittade.

Och plötsligt fick jag reda på helt nya saker om min mamma, som hon aldrig berättat förut.

Till exempel om hur hon alltid älskade att vara i lagården och drömde om att få läsa till agronom när hon tagit studenten. Det var inte så vanligt att barnen i den lilla skånska byn där hon växte upp fick fortsätta läsa efter folkskolan. Men hon var duktig i skolan och hade höga krav på sig hemifrån, så hon tog studenten med fina betyg. Hon var säkert väldigt glad och lycklig och såg fram emot att börja på lantbrukshögskolan.

Men morfar sa nej. Agronom var inget arbete för en flicka. Hon fick inte bli barnsköterska heller, för det var inget bra yrke när man blev äldre ansåg morfar.

Då surade mamma i ett helt år. Gick hemma och gjorde ingenting, dvs hon hjälpte väl mormor förstås. Med bak och byk, höns och gäss.

Sen sökte hon in till lärarseminariet för att bli lärare. Men då bröt kriget ut och lärarseminarierna stängde eftersom alla män blev inkallade.

Tre framtidsdrömmar som gick i kras. Men mamma knäcktes inte utan hittade sin egen väg. ”En bondtös klarar det mesta” säger hon kaxigt.

Minns du maträtten ”kasslergratäng”? Då är du nog i min ålder. Jag hörde ett inslag på radion där författaren Karin Thunberg intervjuades om sin nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annan stans”

Hon berättade att hon hittat en dagbok från när hon var ung på 70-talet, med anteckningar om vad hon lagade till middag. Rätter som idag verkar helt omöjliga. Det kallas visst svensk husmanskost. Kasslergratäng minns jag tydligt. Jag brukade göra envariant med fläskfile som badade i massor av gräddsås, brynt lök och bitar av syltad ingefära i såsen. Och så kokt potatis naturligtvis. Möjligtvis lite gröna ärter som garnityr. Det var faktiskt det första jag bjöd min man på när vi nyss hade träffats. Jag var ju ensamstående mamma, så om vi ville träffas för att äta middag fick det bli hemma hos lilla A, 3 år och mig.

Fast trots den där fläskfilén är vi fortfarande gifta, 35 år senare! 😉

Idag ser våra måltider helt annorlunda ut. Nästan aldrig potatis, mest kamutvete och quinoa. Alltid mycket blandad sallad, med olivolja och topping av olika fröer. Fisk flera gånger i veckan. Äter vi kött så är det lamm eller kyckling. Ugnsstekta rotsaker som palsternacka och morot.

Men fast jag är väldigt noga med vad jag äter och aldrig skulle få för mig att stoppa i mig vissa saker, så är det ändå inte nyttigheten som avgör vilken som är den bästa maträtten jag vet.

Den kan bestå av nästan vad som helst, bara den också innehåller sällskap av den jag älskar.