Den 12e september 2011 beskrev jag under rubriken ”En magisk lördag” hur jag börjat skriva min första roman. Jag är så glad att jag vågade skriva om det i bloggen, fast det inte fanns någonting som garanterade att det skulle gå vägen. Det var verkligen att utmana mig själv, sticka ut huvudet och göra mig märkvärdig.

Därför måste jag nu berätta om hur nummer två börjar ta plats i medvetandet. Det finns en idé, men ännu ingen handling. Det finns några huvudkaraktärer. Det finns en konflikt. Det finns en koppling till den första romanen. Det finns en miljö, eller rättare sagt flera, som jag känner mycket väl. Det finns ännu ingen titel.

Jag litar på att intrigen infinner sig när jag vet mer om karaktärerna. Så fungerade det med den första romanen. Den skrev sig själv när jag fördjupade mig i människorna den handlade om. Den skrev sig själv så till den grad att jag blev tvungen att stryka hundratals sidor. Stickspår och bifigurer som kanske kan återanvändas i vissa fall, vi får se.

I eftermiddag var jag på Bohusläns Museum i Uddevalla. Det är ett underbart ställe, känslan av mossigt gammalt museum är långt borta. Det är vackert, rörande och inspirerande att strosa omkring därinne, och man blir hela tiden överraskad av nya, kreativa och fantasifulla ”rum”. Jag kom hem med ännu mer rastlöshet i kroppen, en affisch med Bohuslänska kustfåglar och en bok om historiska kriminalfall i Bohuslän. Samt inspiration till en ny huvudkaraktär. Jag har inte hittat på henne själv. Hon finns i original på Thielska galleriet.

Jag har tyvärr inte ens själv hittat på idén att välja henne till huvudperson i en roman. Den idén är redan mästerligt utvecklad i boken ”Flicka med pärlörhänge”.

Men det skäms jag inte för, man får låna en bra idé bara man använder den på sitt eget sätt.

Kommer det att ta 2,5 år att bli färdig den här gången också? Hoppas inte. Något måste jag väl ha lärt mig om skrivandets teknik? Men jag vet inte, just nu känns det precis lika trevande och osäkert som det gjorde då i maj 2011. Och spännande. Vart ska berättelsen ta vägen med mig?

18/365 foton. Tema: Hatt

19/365 foton. Tema: Tonåring

17/365 foton. Tema: Historia

För snart ett år sedan startade OA ukulelegruppen på Flatön. Vi var ett tjugotal öbor i alla åldrar som köpt våra instrument för några hundralappar. Ingen hade spelat ukulele tidigare.

Idag har Flatöns Ö Qulele Stompers en repertoar på över 20 låtar, vi har uppträtt på äldreboende och på julmarknad och på Handelsman Flinks restaurang.

Vi behärskar 21 ackord. (Nåja, en del är fortfarande lite osäkra på Ciss7 och Cmoll.)

Några medlemmar har vi tappat, men klagandet på svåra låtar hörs allt mer sällan. Hittills har vi ju faktiskt lärt oss även det som först verkat omöjligt.

”Det finns inga genvägar”, sa OA strängt idag när vi knotade på motsträviga fingrar.

Det är precis som med skrivandet. Enda vägen till framgång är att fortsätta skriva. Medan man skriver kommer man vidare. Slutar man så händer ingenting.

Hur lång din nattliga bilresa än är, så behöver du inte se vägen längre än helljuset lyser. Du måste inte se hela vägen fram till målet. Men du kan inte stanna halvvägs om du vill komma fram.

14/365 foton. Tema: Grepp

15/365 foton. Tema: Måltid.

16/365 foton. Tema: Olika

Det finns ingen sämre lekfarmor än jag.

Odd kan sitta i timmar vid köksbordet och pilla med små bitar eller spela spel.

Jag är möjligen bra på att läsa högt. Bara jag slipper ligga på rygg för då somnar jag garanterat.

Det bästa jag vet är när var och en är försjunken i sitt, vid varsin sida av bordet. Eller när barnen vill delta i det jag håller på med. Trädgårdsarbete till exempel.

Därför kände jag ingen större entusiasm inför Leons förslag  under barnvaktskvällen igår.  Vi hade stängt av TV:n för att  läsa, men allt jag hittade i hans bokhylla var för barnsligt.

”Vi skriver en själva”, föreslog han.

Jag tog sats och vi satte igång.

”Vad ska boken handla om?” undrade jag.

”Vi kan väl segla nånstans med båten.”

”Mm… men vart ska vi segla?”

”Till Afrika!” (Kanske inte så otippat eftersom pappa L och J befinner sig på bröllopsresa där sedan två veckor.)

Plötsligt hade vi jätteroligt ihop. Först hittade vi på texten tillsammans, jag skrev och sen illustrerade Leon en lång stund tyst och koncentrerat. (Under tiden kollade jag på facebook och surfade runt på paddan, jag erkänner.) När mamma K kom hem hade vi knappt hunnit klart med vår bok, fast klockan var långt förbi läggdags.

Såhär blev den när vi hade limmat ihop alla uppslagen:

Lägg märke till att det är farmor som styr! 🙂 Alla har små röda glashjärtan. Sigge simmar bredvid och Leon står bakom masten.

”Vill bara berätta att jag läser ditt manus och gillar det!”

Så stod det i ett mail jag fick idag från en förläggare! På ett riktigt förlag!

Jag tror jag smäller av.

Och till på köpet är det fredag och jag ska vara barnvakt och äta glass och godis hela kvällen.

Tjingaling, ha en fin fredagkväll du också! 🙂

Någonting fattas i mitt liv just nu. Ett manus.

Jag trodde att jobb, resplaner och arbetet med båten snabbt skulle fylla tomrummet efter skrivandet. Det har inte ens gått en månad sedan jag postade de tjocka kuverten.

Men istället blir jag mer och mer rastlös och stressad för varje dag. Hetssurfar och hetsläser och tar maniskt itu med utmattande inredningsprojekt vid 22-tiden på kvällen.

Igår vid midnatt hade jag fyllt en tråkig vägg i hallen med inramade bilder av barn och barnbarn.

Lycka och glädje lyser nu emot mig från väggen, påminner om all kärlek och alla underbara ögonblick som jag har fångat och förevigat.  

Jaha, det blev ju bra, men vad ska jag göra nu då?

Skulden över att känna såhär är värre än rastlösheten. Man får inte vara så otacksam, ödet kommer att straffa mig med något fruktansvärt om jag inte skärper mig. Jag måste, måste ta mig ur det.

Dessutom har snön kommit, väldigt vackert men det går knappt att röra sig utomhus. Jo, man kan förstås promenera fram och tillbaka på vägen, med fara för livet när det kommer bilar.

Jag vet att jag inte har någon anledning att klaga, inte egentligen. Ändå kryper det av gnäll och tristess i hela kroppen. Jag har inte ens lust med ukulelen. Det är tur att det varken finns godis eller julkakor kvar. Pepparkakshuset har inte ens jag samvete att börja knapra på, det ska ätas upp på barnkalas i helgen.

”Du kan väl börja skriva på en novell?” säger Odd, alltid lika förstående.

Ja, jag måste nog försöka det. För hans skull, om inte annat.

Igår hörde jag P O Enquist i en intervju på radion.

”Livet är roligare när man skriver”, sa han. ”Det blir mycket intensivare.”

Om han tycker det, så kan det ju inte bara vara jag som är knäpp och inbillar mig.

Den här länken går till ett vinterpratarprogram med P O Enquist. Hans bok Livläkarens besök är en av mina största läsupplevelser. Hans senaste bok Liknelseboken orkade jag inte läsa ut.

11/365 foton. Tema Infruset

12/365  Tema Snötyngd

13/365 Tema Vägkrök

Ju äldre jag blir desto mindre betydelse får Saker. Vackra glas går sönder, smycken slarvas bort, dyrbara möbler fläckas och repas.
Äsch, tänker jag, bara världsliga ting. (Efter ett kort hugg i hjärtat: Åh nej, inte DEN fina som vi fick i lysningspresent av farmor!).
För 20 år sedan kunde en förlust av en värdefull ägodel kännas som en katastrof och resultera i ett raseriutbrott.
Idag kan jag nyfiket fråga mig själv, sekunden innan kristallvasen landar på klinkersgolvet: Hur viktigt är det? Är inte barnbarnets rädda ögon hemskare än förlusten av konstglaset?

När blev jag så kall, hur gick det till?

Fast samtidigt har somliga helt värdelösa prylar blivit väldigt viktiga.
Armbandet i jadegröna stenar som jag köpte av en afrikansk kvinna på strandpromenaden i Las Palmas förra året till exempel. Hon var så vacker och vänlig, vi hade en liten pratstund som gav mig mycket.

Utan det armbandet kan jag inte skriva.

Den fula Primusmuggen som håller mitt gröna the varmt en halv dag.

Utan den lämnar jag inte huset.

Om några månader flyttar vi in i båten.
Tack vare Facebook har jag hittat någon som bor i huset och tar hand om trädgården när vi lever båtliv på Europas kanaler.

Jag undrar vilka Saker jag kommer att längta efter? Båten är ju så bekväm och välutrustad, den har allt jag behöver.

Braskaminen. Den kommer jag att sakna. Men ingenting annat.

Inte det första året i alla fall.

Nr 8 av 365 foton 2014. Tema: Armband

Om fyra månader har jag förhoppningsvis fått svar från de förlag jag skickat mitt manus till. Idag känner jag mig helt säker på att något av dem tackar ja och vill publicera boken.

Helt säker. Vad händer då? Hur ska jag hantera ett positivt svar?

Om fyra månader ligger ju båten vid bryggan på Ängön.

Om fyra månader är det bara två dagar tills vi ska segla söderut och stanna borta till midsommar.

Listan på allt som ska hinnas med innan dess är väldigt lång. En massa utrustning ska monteras och trimmas in. Böcker ska läsas och kunskaper inhämtas. Planer ska spikas. Alternativa rutter utvärderas och plottas.

Dessutom har jag ett jobb att sköta.

Hur ska jag hinna med ett positivt svar från ett förlag ovanpå detta? Med allt vad det innebär av möten, ändringar och korrektur.

Hakuna matata. Det löser sig nog.

Tack till Per som tog bilderna en mulen sommardag utanför Laesö.

Den 11 september 2011 träffades jag av flera sparkar i baken av en högre makt, och bestämde mig för att börja skriva en bok. (Det står här i bloggen så det måste vara sant.) Den där dagen i september för drygt två år sedan, när den definitiva gnistan tändes,  hade jag just kommit i kontakt med skrivcoachen Ann Ljungberg och anmält mig till en Skrivarhelg som hon arrangerade i Stockholm.

I blogginlägget Första Sidan klar! som jag skrev under den skrivarkursen finns en länk till romanens första sida, så som den såg ut då. Att den länken fortfarande finns kvar beror bara på mitt sjukliga behov att dokumentera Hur Det Verkligen Gick Till När Jag Skrev Min Första Roman. Det är intressant och samtidigt skrämmande att jag kunde vara så övertygad om hur bra det var. Idag ser jag ju alla bristerna. Hemska tanke;  tänk om det känns likadant om ett år, när jag ser tillbaka på dagens texter?

Den 3e januari 2013  berättade jag i bloggen att min roman var 558 sidor och ”bara” skulle redigeras. I april trodde jag att den var klar. Det var ett svårt misstag som jag insåg redan innan refuseringarna började komma. Det gick inte att sluta fundera på alternativ och förbättringar fast manuset var postat – dåliga tecken!

Jag tog hjälp av en oberoende litteraturkritiker som läste igenom de 50 första sidorna och gav mig ovärderliga råd. Sen skrev jag igenom hela romanen en gång till. Och en gång till. Strök ett antal stickspår, band ihop kapitlen, tog bort flera karaktärer, fördjupade dem som var kvar, la till fler konflikter.  558 sidor krympte till drygt 300.

Igår avslutade jag manuset på riktigt efter att ha tagit hänsyn till synpunkterna som kom från Ann Ljungberg sedan hon läst det omarbetade manuset.

Hon har gett grönt ljus och skriver till och med att hon tycker berättelsen har ”WOW-faktor”! Nu ligger allt utskrivet och prydligt paketerat, klart att posta till förlag imorgon. Och jag känner mig helt trygg med att släppa taget.

Nu är jag så nöjd med det jag har skrivit att jag till och med fastnar i min egen berättelse när jag börjar läsa på sidorna som skrivaren matar ut!

307 sidor roman får stå på egna ben från och med nu. Det känns skönt att den flyttar hemifrån. Om det blir förlagskontrakt blir jag tvungen att ta hand om den igen, och säkert ändra på både det ena och det andra.

Men den dagen den sorgen, nu ska jag först säga hej till: 1. min ukulele, 2. min franskakurs, 3. min kamera, 4. mitt nya roliga jobbprojekt samt inte minst 5. planeringen inför kanalresan till Medelhavet.

Vågorna vräkte in från den där gamla stormen i Atlanten idag också, gul flagg på stranden. Men på klippstranden norr om Las Canteras bildas små laguner mellan lavablocken när det blir ebb. Alldeles  utanför dundrar havet medan man ligger som i en lugn pool av havsvatten. Hit är det flera kilometer att gå, så här är nästan alltid  folktomt utom på helgerna.

Tack Las Palmas för en underbar tid. Nu är mina batterier fulladdade. Boken är färdigskriven. Jag åker till och med tillbaka med huvudet fullt av nya ideer för jobbet, vilket verkligen inte ingick i mina förväntningar.

Vågorna kastade sig som rytande monster in över Las Canteras, det har varit gul flagg hela dagen. Surfskolan flyttade sina lektioner till ett mindre utsatt ställe men jag ska erkänna att jag ändå hade hjärtat i halsgropen. Det var MYCKET svårare än första gången jag provade förra veckan.

Även när jag bara stod i vatten till knappt över knäna var det omöjligt att hålla balansen stående när suget ut mot en jättevåg drog igång. En märklig känsla att försöka hålla emot genom att sätta sig på rumpan och ta spjärn med händerna mot sandbotten och den fanns inte, hade förvandlats till en jetström som rusade under handflatorna och kändes lika blank som metallen på en rutschbana.

Vi höll på i två timmar. Två timmar! Det var det roligaste jag gjort på åratal. Sista halvtimmen tänkte jag hela tiden: Bara en gång till, sen orkar jag inte mer.

Imorgon ska vi i alla fall sola på klippstranden hela dan, ta med oss picknick och bara softa. I övermorgon åker vi hem.

Och tidigare idag skrev jag klart följebrevet som ska skickas tillsammans med manuset till förlagen som jag hoppas ska vilja publicera min bok.

Ann Ljungberg ska bara ge mig klartecken först.

Nu måste jag bara orka ta mig från soffan till sängen. Odd sover redan. 🙂

Min egen badpojke mot kvällshimlen!  Surfpasset är mellan 16.30 – 18.30, en halvtimme senare är det mörkt.

Jo, det är faktiskt jag! 🙂 Både här ovan och här nedan.