Han låg där som vanligt döende under traktorhjulet, nedtryckt i marken som släppt tjälen eftersom den var genomdränkt av lakvattnet från gödselstan. Hans plågade rosslanden hade väckt henne som så många gånger förr. Paula satte sig upp i sängen, svepte täcket runt axlarna, kröp ihop. Tryckte ansiktet mot knäna och drog in sin kropps trygga dofter i djupa snusningar. Som när hon var liten och hade väckts av svordomar och snyftningar.

Hon blundade, tog i tankarna ett steg ut från drömmens gömställe bakom ladans knut, närmade sig försiktigt traktorn bakifrån. Det luktade sött och stickande från kullen av halm och frusna komockor, ångorna från stackens jäsande inre steg upp som ur en kokande kastrull.  Morgonsolens första strålar silades vågrätt genom lindens nakna krona. Bara några få nådde ända fram till det rostiga vidundret som låg där hjälplöst morrande på sidan med sin husbonde som fånge under sig. Allting var stilla. Närvaron av någon annan, som hon alltid brukade känna så intensivt i drömmen, var borta. Det fanns inte längre någon gåta, ingenting hon ville veta eller ha av honom. Han kunde få gå nu.

Den vita, svullna handen sprattlade till i leran, likt en nyss uppdragen småtorsk. Ansiktet med simmiga oseende ögon hade stelnat i en smärtfylld grimas med tänderna blottade, de orakade kinderna spändes i kramp. Det gör ont, tänkte hon. Det är rätt åt dig. Hör du det? Det kan du ha.

Albert ser molnen sväva förbi högt där uppe, tyngdlösa. Marken under honom är mjuk, det stora bakhjulet pressar honom långsamt och obevekligt neråt,  hans kropp trycker upp kallt smältvatten och gyttja. Snart kan ingen luft passera, när traktorn tippar lite till är det slut med honom. Hur kunde det hända? De tunga stenarna han pallat upp välte, han hörde hur en kätting rasslade iväg över marken men kunde inte se vem som drog i den. Någon hade gillrat en fälla. Han behöver hjälp, snabbt, men han har aldrig varit ensammare. Hildur, även om han kunde skrika på henne, vad skulle hon kunna göra? Oduglig, klen och inte till nån nytta, bara flickor födde hon och de flesta dog. Vem ska nu ta över fisket och gården. Medvetandet kommer och går. Dofterna från gödseln och högen med tång som Hildur har kört upp från stranden flyter förbi hans näsa, han vill dra in dem men förmår inte.

Han gör ännu ett försök att skrika men luften är slut, bröstkorgen hoptryckt och snart ska revbenen knäckas lika lätt som när man biter över en havskräfta för att suga ut smöret i skölden. Albert tänker på sin ende son, på Gunnar med den kluvna läppen som aldrig blev riktig karl. Den där dan i båten ute vid Hättans fyr när han sa att han tänkte gå till sjöss som mässpojke…Varför slog den idioten tillbaka? Han kunde tagit reson och hållit käften. Kroppen som sjönk mot botten snabbare än en hummertena. Trycket över brösten går över i en mardrömssyn, han ligger själv på marken under båten. Det är lillbåten, dorisen, som har vält över honom och barnen Gunnar och Paula sitter ovanpå den. Det är konstigt, Paula är ju inte död. Han blir irriterad, den satans ungen har lurat honom så grundligt, vad gör hon här? Runt omkring rör sig skuggor, några känner han igen. Mogens från Gullholmen som försvann under en storm när kuttern förliste. Bara Albert kunde rädda sig med hjälp av en tom sillkagge, han tog den i famnen och hoppade överbord, den hade bara flytkraft till en enda, han vill ropa det till Mogens, förklara sig, men han får inte fram ett ljud. De som tynger ner lillbåten över honom mumlar upprört. Han uppfattar inte orden men det är som om de eggar varandra, som om de ropar efter att flera ska komma och hjälpa till att trycka ner honom.

Allting har blivit blekt, så flimrande ljust som på havet en högsommardag, det dånar och brusar i öronen. Det är tidvattnet i strömvirvlarna där ute i Björnsund som sjunger lika starkt som när klockorna kallar till gudstjänst, de överröstar det entoniga, rytmiska mumlandet från skuggorna som vill krossa honom. Solskenet pulserar och ökar i styrka tills han måste blunda, och då märker han att han äntligen är fri. Det är över. Han kan flyta ut ur kroppen som ligger halvt begravd under den olyckliga traktorn. Han ser sig om för att ta reda på vem han ska straffa för det som hänt, och upptäcker att hans lemmar inte lyder längre, han har blivit lika flyktig som röken ur gödselstacken. Han vill protestera, men fångas av morgonbrisen och måste som en blek slöja följa med. Den låter honom virvla iväg opp över berget och ner mot bryggan och viken, den dansar en sväng över sjön och handelsboden och far ut över Malö strömmar. Ända bort mot Morlandaheden bär det och där, där syns kyrktornet, ska han dit trots allt?

Den stigande solen hejdar sig en stund på tornets förgyllda spira, får den att spraka och flamma, leker i förbifarten med slingorna från en backstugas rykande torvbrasa, stiger en bit till och tvingar de kalla dimbankarna från morlandadalens våtmarker att dra sig tillbaka ner i underjorden.

Det är dags.

Inledningen som den ser ut just nu. Jag har skrivit om den många gånger. Det är säkert inte den sista versionen. Det blir roligt att titta tillbaka och läsa det här om ett år eller så 🙂

Varning för att läsa det här inlägget om du inte är intresserad av författande i allmänhet eller mina försök i synnerhet.

Jag vet att det är fegt att använda ordet ”man” som subjekt i rubriken när det egentligen borde stå ”jag”. Men att skriva  ”jag skriver på en roman” – det känns fortfarande lika svårt som tanken på att hoppa från trampolinen på tredje avsatsen i Valhallabadet. Jag vågade aldrig, klättrade inte ens ända upp.

Följande skrivs alltså enbart för min egen skull, som en del i min skrivardagbok.

1. Det fungerar inte att för nöjes skull läsa romaner av författare jag beundrar medan jag själv är mitt uppe i skrivandet. Effekten blir paralysering och skrivkramp. Vem tror jag att jag är?

Dikter däremot går bra. Jag njuter just nu av Joyce Carol Oates diktantologi Mörker och Ömhet som jag lånat på bibblan. Måste äga den.  Hennes romaner får jag rastlös klåda av, men hennes poesi!

Det går också bra att leta efter lärdomar i romaner av berömda författare, analysera tekniker, söka efter metaforer, försöka dissekera konstruktion och dramaturgi. Mina Maj-Gull Axelsson och Åsa Larsson är fulla av gula postitlappar. Men jag vågar bara bläddra, inte försjunka i läsning.

2. Det fungerar inte att ha Facebook igång när jag skriver. Närmare förklaring behövs väl inte. Löfte till mig själv: Facebook är absolut förbjudet under skrivpass och närmaste timmen därefter. Även surfande på olika författarsajter. Eller flykt till www.medelhav.se och liknande.

3. Det fungerar inte att skriva på eftermiddagen. Jag blir en annan mellan klockan 16 och klockan 17.30. Då händer något med min hjärna eller om det är ämnesomsättningen. Jag blir en livsfarlig bilförare och oduglig i största allmänhet, frånvarande, trött och sur.  Det enda jag egentligen vill är lägga mig och sova en stund.

4. Det fungerar inte att äta medan jag skriver. Behöver  inte heller någon närmare förklaring. Andra som skriver berättar om hur dom äter skorpor, kex eller mörk choklad och hur bra det är för kreativiteten. Obegripligt. Jag dricker the.

5. Det fungerar inte att bli störd. Inte av någon anledning. Inte av en snäll själ som undrar om jag vill ha en kopp kaffe. Absolut inte av att någon ringer och säger att några får har rymt. Mobilen måste vara avstängd.

1. Det fungerar bäst att skriva på morgonen, efter en timslång promenad. Promenaden kan också vara ett joggingpass. Med eller utan musik, alltid med vatten och anteckningsbok.

2. Det fungerar bäst att skriva i pass på 30 minuter,  pausa i 30 minuter, skriva i 30 osv. Att sätta timern i mobilen och följa metoden slaviskt är det effektivaste.

3. Det fungerar bäst att skriva till musik, med hörlurar på. Jag har gjort två listor på Spotify, Music to write novels by.

4. Det fungerar bäst att utgå från karaktärerna och se till att man verkligen känner dem ordentligt. Om jag fastnar hjälper det alltid att fråga personerna i berättelsen; vad är det värsta du varit med om? Vem lekte du med när du var liten? Vad är du rädd för? Då öppnar sig alltid en dörr någonstans och sen skriver berättelsen nästan sig själv.

Att gå ut och käka lite mullbär under en paus räknas varken som störning eller mat.

Den som skriver en roman är inte ensam. Gruppen ”Författare på Facebook” har över 1000 medlemmar och där haglar goda råd, frågor,  recensioner och inbjudningar. Jag vet inte hur många av medlemmarna som har publicerat någon bok, alla mina svenska favoritförfattare saknas faktiskt i gruppen. Men det behöver ju inte säga så mycket.

Några av medlemmarna är förstås ”riktiga” författare och hisnande produktiva. Kim Kimselius till exempel, och deckarförfattaren Dag Öhrlund  som är pappa till gruppen. Men av inläggen kan man ändå dra slutsatsen att många är precis som jag – mer wannabe författare än riktiga. Det diskuteras egenutgivning, refuseringar, förlagsbrev och taktik. Någon har blivit refuserad 16 gånger, en annan ännu fler. Några har nyss börjat på sin första roman, andra har hållit på i flera år.

Tack vare min blogg vet jag PRECIS när jag började med min berättelse. Det var på Malöfärjan den 11 september 2011. Huvudpersonen har bytt namn, intrigen har ändrats helt. Men det var då jag började. Det känns speciellt att läsa det jag skrev i bloggen den dagen. Då skapades embryot, nu finns bebisen även om den inte är riktigt mogen för att möta världen.

Snart byter jag kalla, mörka Flatön mot Las Palmas i sex veckor. Där ska jag finslipa texten. Jag hade bestämt att vara helt färdig innan november, jag skulle ju börja på uppföljaren under NaNoWriMo 2013. Men jag har ändrat mig. Det är ingen brådska att bli klar, huvudsaken är att jag inte förhastar mig. Igen.

Den här gången ska jag vara 100% nöjd när de tjocka kuverten skickas iväg. Dessutom är det ändå ingen idé att skicka in några manus till förlagen förrän efter nyår. Nu är det snart Bokmässa, och senare under hösten är förlagen översållade av manus som sommarlediga fritidsförfattare har blivit klara med.

Då har jag hållit på i 2,5 år. Inte särskilt länge för en debutroman. Jag har behövt varenda minut.  Skrivandet sker i perioder, intensivt och instängt, inte så många timmar per dag, det håller inte kroppen för. Jag får ont i ryggen, ont i tumlederna, ont i nacken om jag sitter mer än fem, sex 30-minuterspass med pauser emellan. Tänkandet tar desto längre tid, och det kan man göra överallt. Läsa tar också tid. Förutom säkert 30 – 40 romaner har jag de här två åren grävt ner mig i författarlitteratur. Teoretiskt sett borde jag absolut klara en författarexamen.

Först skriver jag utan att tänka, försöker att öppna dörren inåt och släppa ut allt som vill ut. Sen skriver jag om och skriver om och skriver om. Stryker, ändrar och byter ut. Sådär fortsätter det tills jag är nöjd. Dagen efter, eller nästa vecka, läser jag texten och upptäcker mina tics:
Alldeles för många meningar börjar med ordet Men.
Alltför ofta stoppar jag in tre bisatser för att stegra tempot eller skapa dramatik. Typ: Han kom, han såg, han segrade.
Min text har en tendens att bli baktung, jag lägger in för mycket information istället för att lita på läsaren.
Se där, jag kunde inte låta bli att skriva tre exempel, fastän två hade räckt…

– Posted using BlogPress from my iPad

”Tre enkla regler finns inte – en romanskola” är en författarhandbok av Elisabet Norin. Det är en sån där bok som jag lånar först, och sen bestämmer mig för att köpa. Den här boken vill man nämligen läsa igen, och igen. Och sedan vill jag slå upp; vad var det nu hon skrev om dialog? För givetvis är det mesta redan bortblåst ur minnet eftersom jag läst hela boken i ett sträck, från pärm till pärm, utan att göra en enda av alla de övningar som finns i slutet av varje kapitel. Jag hatar sådana där övningar, är alldeles för rastlös för att kunna fokusera på att producera text som ligger utanför mitt manus.

En av övningarna som jag har sett på flera ställen men alltså aldrig gjort är den här: ”Beskriv temat för din berättelse med två, högst tre, meningar.” Det är min stick-huvudet-i-busken fråga nr 1. Tätt efter på den listan kommer övningen: ”Beskriv med några rader, högst en halv A4-sida, vad din berättelse handlar om.”

Ända sedan jag började skriva har min berättelse nämligen skiftat tema, till och med genre. Det enda jag visste säkert när jag började, var att det inte skulle bli en sån där tung, dyster historia med bara tragiska barndomar, våld och misär. Helst ville jag skriva en riktig feelgood, gärna med humor. Typ Marian Keyes Vattenmelonen. (Realistiska mål har aldrig varit min styrka.)

Men det ville sig inte. Det blev svårmod, svek och lögner. Ockultism, barnarov och incest. Ett tag trodde jag att temat var moderskärlek. Sen lutade det mer åt försoning. På sistone har jag trotsigt tänkt släng dig i väggen!  till alla goda författarråd och sagt mig själv att jag skriver en spänningsroman, punkt slut! Kan det inte räcka? Måste man analysera allting?

Jo, det måste man nog. Det räcker att bläddra på måfå i mina idolers böcker; Åsa Larsson, Johan Theorin, Kerstin Ekman, Maj-Gull Axelsson, så förstår man. Det måste finnas teman. Speglingar. Motsatser. Rätt komponerad och finstämd dramaturgi. Tekniska författargrepp som läsaren inte märker, men som skiljer ut till exempel Åsa Larsson från den stora mängden av dåliga deckare.

Nu ska jag verkligen sätta mig ner och analysera, jag har förresten redan börjat. Och det är mycket roligare än jag föreställde mig. Även om romanen fortfarande är ganska mörk.

Idag, i väntan på färjan, vände jag på frågan varför min roman är så mörk och tänkte istället: Men varifrån kommer ljuset? Vilka karaktärer och händelser är det som genererar kärleken och de goda krafter som ändå ska få segra på slutet? Det var en bra och fruktbar fråga, och den kom jag på alldeles själv. Men det var Elisabets bok som gav impulsen.

För 20:- fick jag välja tio böcker på Flatöns årliga sommarloppis. På köpet fick jag dessutom Alf Henrikssons stora mytologiska uppslagsverk Hexikon. Alla böcker som inte säljs på loppisen sparas i samlingslokalens källarbibliotek där man kan gå och låna/hämta gratis hela vintern sen.

Titta vilka fynd jag gjorde!

Jag trodde verkligen att den var klar när jag skickade in mitt manus till de största förlagen i april.

Men nu har jag fått tack, men nej tack, från allihop, så uppenbarligen är den inte färdig.

Jag hade för bråttom, den var inte riktigt genomarbetad än. Den största bristen i min karaktär – otålighet – fick mig att än en gång göra något förhastat. För tiotusende gången i mitt liv.

Men alla frågar ju: När är den klar? Och jag sätter hela tiden upp nya deadlines för mig själv; innan jul, till påsk, efter sommaren. Prestationsjävulen i mitt huvud vill se resultat, och ju fortare desto bättre.

Det är slut med det nu. Tomas Bannerhed, som vann Augustpriset med sin debutroman Korparna 2011, använde tio år av sitt liv för att skriva den. Tio år!

I en intervju i Månpocket beskriver han varför det tog så lång tid. Här är ett kort citat:

”Jag hade skrivit mycket tidigare men bara journalistiskt och akademiskt och hade svårt att hitta min litterära röst. /………/ Under arbetet med Korparna sökte jag länge efter mitt eget språk och visste dessutom inte riktigt vilken historia jag ville berätta. Jag började mer dokumentärt men lät sedan berättelsen ta mig i sitt våld, tillät mig själv att ljuga, dramatisera och hålla på. Att det tog så lång tid berodde också på att jag måste läsa in mig på sådant som den svenska fågelfaunan och dåtidens jordbruk, sedvänjor och folktro.”

Han får också frågan vad som krävs för att en människa ska ägna åttatusen timmar åt att skriva en text som kanske aldrig kommer att ges ut. Här är svaret:

” Överdriven självupptagenhet, misslyckad psykoanalys, språklig besatthet och minimala materiella och gastronomiska anspråk. Därutöver kanske revanschlystnad, äregirighet, skuldkänslor, inlevelseförmåga och dödsskräck i lämpliga doser.”

Tack, Tomas Bannerhed. Precis så är det för mig med. (Utom kanske det där med minimala materiella och gastronomiska anspråk.)

Min nya strategi är därför: Jag börjar om. Själva grundhistorien är bra. Men inledningen ska skrivas om, fler konflikter ska byggas in, några personer ska bort och de som är kvar ska bli tydligare, mer utmejslade. Miljöbeskrivning och metaforer är försummade. Dessutom måste jag fundera på formen med tre olika tidsplan som alternerar. Ska studera Åsa Larssons ”Molok” närmare, och Johan Theorins ”Skumtimmen”. Där finns mästerliga varvningar av nutid och dåtid. Ska jag kanske försöka göra om konstruktionen till en berättelse inuti en ramberättelse? Som i Fannie Flaggs ”Stekta Gröna Tomater”?

Framför allt ska jag inte ha bråttom. Inte tänka: Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna skriva några böcker innan jag dör. Joyce Carol Oates är faktiskt 75 år och skriver en roman om året.

Och ibland, särskilt på sommaren, måste man ägna sig åt annat än skrivande också.

Vad var det han sa, Rosseau? ”Il faut cultiver notre jardin.” Ja, man måste odla sin trädgård. I alla bemärkelser.

Varför sitta med vid bordet när man kan äta middag i en stor kartong?

Det regnar. Snart ska jag sätta mig nere i salongen (det heter så på en båt, jag är inte högfärdig) med min manushög och min IPad. Snart. Jag Ska Bara först. Blogga och surfa på Författare på Facebook som har en så intressant diskussion om egenutgivning. Ska man, eller ska man inte, ge ut sin bok själv? Det handlar om pengar, marknadsföring och makt. Den författare som lyckas bli utgiven av Bonniers behöver inte bekymra sig, då är alla dörrar öppna eftersom Bonniers är en så stor maktfaktor i Mediesverige. Camilla Läckbergfenomenet utan Bonniers resurser är nog otänkbart.
Men alla andra författare då? I Sverige räknas antalet författare som kan leva på sina böcker till mellan 20-50 personer. Och då lever de flesta på fattigdomsgränsen. Dvs inom de 20% som har lägst löner av alla.
Snart ska jag ta itu med mitt manus. När Odd är klar med programmeringen av plottern. Eller när han går på promenad i regnet.
Det kallas nog egentligen uppskjutarsjuka.

Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Här är den, min kortnovell som fick hederspris i veckotidningen Allas tävling. Precis som med allting som är ”först” så kändes det väldigt speciellt att se den i tryck. Jag blev inte ens sur för att de har stavat mitt efternamn fel. Tänk att mitt hitte-på duger till en stunds underhållning för andra, tänk att jag till och med fick betalt, 1200 kr! 🙂 Det är inget stort litterärt mästerverk, men jag skäms inte för någonting i den.

Om du som läser det här eventuellt undrar hur det går med mitt bokmanus, så är läget nu att jag har fått nejtack-besked från fem av de sju stora förlag som jag skickat mitt manus till. Två kvar alltså, hoppet lever än! Men om även dessa tackar nej kommer jag inte att deppa ihop. Istället tar jag tag i uppgiften att skriva om, och göra bättre. Kortare, mer dramatik, mer spänning. Man kan göra många sorters bullar av en vetedeg…

Medan Odd installerade solpaneler i helgen satt jag nere i båten och skrev färdigt en ny novell. Den är längre, hela 10 000 tecken, och har rubriken ”Upptäckten”. Den är mitt bidrag till ICA-Kurirens novelltävling som du kan läsa om här. Eftersom jag är en obotlig optimist tror jag på fullt allvar att den har en bra chans att hamna bland vinnarna 🙂 Det hoppet kan jag gotta mig åt ända till september, då vinnarna presenteras.

Just nu processar min hjärna en tredje novell, som jag tänker skicka in till Hemmets Veckotidning. Där får man skriva hela 15000 tecken. Vinnaren koras på Bokmässan i Göteborg och får förutom den stora äran även 10 000:-  Till den tävlingen får man skicka flera bidrag, och tävlingstiden går inte ut förrän 1 augusti.

Det är förstås en retorisk fråga. Klart det är mig det är fel på.

På sidan 261 i Sofi Oksanens hyllade succebok ”När duvorna försvann” får jag fortfarande kämpa för att inte hoppa över varannan mening. Jag får inget sammanhang i de politiska turerna, de olika ockupationsmakterna, huvudpersonen som byter namn och åsikt fram och tillbaks, berättarrösten som än talar i första, än i tredje person fast det är samma karaktär det handlar om, tidsplanen som hoppar mellan 1942 och 1963 och sen tillbaka igen. De tyska militärtitlarna som sprutar över sidorna får mig att sluddra inombords, min hjärna förmår inte att för hundrade gången artikulera SS-Hauptsturmfûrer Hertz eller Sturmbannfûhrer Aumeiers, jag snubblar över titlar, namn och militära termer och begriper inte hälften av sammanhanget. Fattar inte vem som är vän och vem som är fiende eller varför. Känner mig dum. Politiskt obildbar. Varför begriper jag inte hur det hänger ihop med tyskar, ryssar, judar, ester och balter, det är ju min nutidshistoria?

Då och då drunknar jag i bottenlös beundran inför hennes språk, metaforerna liknar inget annat jag läst. Huden i folks ansikten blir spända, likt svampar på tork på en plåt. Kanske måste jag ändå köpa ett eget exemplar, bara för att kunna stryka under alla makalösa ordbilder.  Och hur hon kan beskriva en stämning mellan två älskande. Sidan 195 är t ex ensam värd all möda läsningen kostat på fram till dess.

Det är inte bara den komplicerade händelseutvecklingen som lägger krokben för läsningen. Karaktärerna blir inte levande för mig heller. Jag förstår till exempel absolut inte hur Juudit kan riskera allt hon uppnått så plötsligt och utan närmare förklaring. Huvudpersonen det fega monstret Edgar är lättare att tro på. Fast jag tycker hon halkar förbi hans sexuella särart alltför lättvindligt.

Det är hundra sidor kvar av romanen. Klart jag ska läsa ut den. Men jag känner inget sug. Inte som med hennes förra bok  Utrensningen, som var omöjlig att lägga ifrån sig.

Efter När duvorna försvann ska jag ta en läspaus. För nu är det dags att ta tag i det egna skrivandet igen. Jag vill skriva två nya noveller, en till ICA-kurirens tävling och en till Hemmets veckotidning. Då duger det inte att läsa litteratur som ger mig skrivkramp och mindrevärdeskänslor.