Gå vidare eller bryta ihop?
Det låg ett brev från Bonniers bland all post som samlats på hög under två månaders kanalresa. Det kanske (förmodligen) är väldigt otaktiskt att avslöja innehållet så här på bloggen, med tanke på att det finns flera förlag som läser och inte har svarat än. Men jag har ingen som helst lust att vara taktisk, det enda jag vill är att reda ut för mig själv hur jag ska reagera nu – bryta ihop och ge upp eller bita ihop och gå vidare? Jag måste skriva mig fram till ett beslut, det är det jag har bloggen till. Genom att skriva hör jag vad jag tänker.
Så här stod det i brevet:
”Tack för den senaste, omarbetade versionen av din roman Marvatten! Vi har läst och diskuterat den. Den är ju fortfarande en dramatisk och spännande berättelse med stora förtjänster i miljö- och personbeskrivningen. Men den här gången fastnar vi på det övernaturliga. Det som tidigare var mer antytt blir nu delvis övertydligt – och därför inte så trovärdigt. Vi ser oss tvungna att tacka nej även denna gång. Med tanke på att du gjort så många försök med just den här berättelsen blir vårt råd till dig: lägg undan den i flera år och skriv i stället något helt och hållet nytt! Ett nytt manus av dig skulle vi gärna läsa. Vänliga hälsningar NN”
Jag känner mig rastlöst färdig med Marvatten. Även om den hamnar i byrålådan betyder det inte att tre års skrivande är bortkastad tid. Varenda timme har ju inneburit övning. Kanske var de här tre årens skrivande helt enkelt en nödvändig uppvärmning, mitt universitet? Den nya berättelsen har funnits i mitt huvud snart ett år. Nu kan den inte vänta längre. I morgon börjar jag skriva på romanen Målaren.
Bästsäljande deckargodis.
Vår trekant TekLitt valde en storsäljande deckare som senaste analysobjekt. Vi lovade varann att försöka uppmärksamma bra grepp, inte leta efter fel. Inte klaga så mycket som vi tyvärr gjort på de två tidigare böckerna av kända svenska spänningsförfattare.
Idag var det dags för redovisning och diskussion.
Min förklaring till vad som gör detta till en storsäljare är att den liknar en stor påse Gott & Blandat. Innehåller något för alla i små, lättuggade bitar.
Otrohet och försoning, svärmorsproblem, syskonsvartsjuka, tortyr, svartkonster, hästflickor, lesbisk kärlek, bortbytingar, livspussel, äktenskaplig idyll, ensamstående mödrar, farligt sex, pedofili, familjehemligheter, graviditetsproblem, ondskefulla barn, hustrumisshandel, dumma chefer, psykopater, tappra poliser, oskyldigt dömda, kärlekslösa mödrar, brutala mord osv.
Alla kan även hitta sin favorit i persongalleriet, perspektiven fladdrar förbi som ett oändligt streck av tranor, det tar aldrig slut. Jag orkar inte räkna och blandar till slut ihop namnen. Till och med ett djur får ett eget perspektiv, om så bara på två sidor.
På slutet reds de flesta mysterierna ut i rasande fart. Då blir boken också originell i sin avsaknad av happy end. Antagonisterna klarar sig, hjältarna står där med lång näsa och läsaren stannar i osäkerhet ovanför stupet. Hur ska det gå?
Det är omväxlande och listigt blandat, men skapar inget sug efter mer. I alla fall inte hos mig. Snarare känner jag mig övermätt. Snudd på lätt illamående. Diskussionen runt bordet är livlig. Mina vänner fyller på med fler invändningar. Dialogen är ofta klumpig och full av överflödig information. Gestaltningen är torftig, dvs författaren skriver ut personernas känslor i stället för att visa hur de uttrycks och lita på läsaren. Till exempel: ”NN sa sorgset och medlidsamt” En del karaktärer går inte att tro på, fast de ska föreställa vanliga människor. Här och där finns små miniföreläsningar där författaren inte kan låta bli att redovisa sin gedigna research.
Men, vi skulle ju inte gnälla. Varför säljer det så bra utomlands? Svar: Skildringen av det exotiska svenska vardagslivet. Vad var bra? Inledningen. Idén bakom en del av intrigen. Det hjälps inte, nu längtar vi alla efter ett reningsbad. Flera av mina absoluta favoritböcker är deckare eller spänningsromaner, men just nu orkar ingen av oss mer av denna genre.
Nästa bok blir Torgny Lindgrens ”Till sanningens lov”. Jag har läst den innan, i ett enda långt läsrus utan en nykter tanke. Nu ska jag unna mig att läsa om, läsa sakta, tänka efter. Men inte förrän efter midsommar. Innan dess blir det franska kanaler, till båten får bara läsplattans e-böcker följa med.
Torgny ska sparas, så att jag har något att längta hem till utom barnbarnen.
Firar med ukulele och rabarber.
Idag har jag postat och mailat iväg mitt manus Marvatten till sju förlag. Fyra av dem har redan innan sagt att de vill läsa. Igen. Ett par av de stora har refuserat tidigare, men vill ändå läsa igen. Ett skickar tackmail när jag har mailat dokumentet, säger att de kan ordna med utskrift själva och lovar att skicka Marvatten till en ny redaktör som ska läsa med fräscha ögon. Det måste man väl tolka positivt?
Återstår att posta manus till tre förlag ytterligare, men det får vänta ett par dagar. Hinner inte skriva ut mer nu. Varje manusbunt blir på nästan fyrahundra sidor med de marginaler och det radavstånd som krävs. Det här betyder att jag har satt punkt. Jag är fri, åtminstone tills alla förlag har svarat. Nästa vecka är vi i Toul, i båten. Härmed meddelas alla med eventuella inbrottsplaner att vårt hus är bebott under tiden vi är borta. C vaktar både huset och trädgården.
Nu måste jag fira. Jag är så dålig på det. Kastar mig helst över nästa projekt och glömmer att dröja kvar i glädjen över det som är. Just nu finns faktiskt bara glädje. Glädje över påsken som var så lyckad, över våren som är så tidig, över ukulelespelandet som går så bra. Alla är friska och framtiden är full av planer och förhoppningar.
Mormors sminkväska rymmer många skatter.
Tre systrar i solen.
Koden är knäckt!
Färdig!
Igår, den 1 april 2015 blev mitt manus färdigt. Nu ska jag bara skriva ut allt på papper och läsa rakt igenom en sista gång innan det skickas iväg till förlag. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag skrivit om slutscenerna. Efter Sören Bondesson genomgång av texten har jag strukit och lagt till så mycket att jag har fått tunnelseende. Om jag ska ge mig på någon ytterligare redigering måste det till en rejäl vilopaus först.
Som vanligt tycker jag självbelåtet att de nyskrivna scenerna är väldigt bra, men helheten kan jag inte bedöma alls längre. Eller rättare sagt, jag har börjat tröttna, tycka att texten stapplar fram, torftig och färglös. Sidantalet är nere i 300, och det känns tunnt. Jag skulle vilja breda ut mig mycket mer, både när det gäller miljöbeskrivning och fördjupning av de olika karaktärerna. Men nu har jag fått på moppe så mycket för att berättelsen har ”spretat” så jag vågar inte ta ut svängarna i bakåtblickar och utvikningar längre. Det känns verkligen som om jag är färdig med den här berättelsen. OM Marvatten blir utgiven så har jag hur mycket extramaterial som helst att lägga ut på bloggen. Hundratals sidor av sidospår, bakgrund, karaktärer som inte fick plats.
Idag är det skärtorsdag och vi har haft traditionell personallunch här hemma. Någon sa idag: Det här kanske blir din sista påsklunch med LifeStone. Det måste kännas konstigt att lämna det här som du har byggt upp och lagt ner hela din själ i under arton år. Men så tänker jag aldrig.
För mig är den här förändringen början på något nytt. Ännu en gång i livet får jag uppleva äventyret att sätta upp nya mål, starta en ny resa. Lifestone finns ju dessutom kvar, och seglar vidare med en ny, entusiastisk kapten. Jag byter bara skepp.
Om två veckor är vi ombord på Ellem igen. Vid midsommar hoppas vi vara ute på Donau och framme i Wien. Där lämnar vi båten över sommaren, jag måste ju hem och skriva på kontrakt och redigera. Så ser mitt långsiktiga målut. 🙂
Det kortsiktiga målet just nu är att fira påskafton utan stress. Den närmaste familjen uppgår till 2o personer i år, plus en gäst från asylboendet i Ellös. Han kommer att få en något snedvriden bild av svenskt påskfirande. Som alltid är det knytis, det var många år sedan jag abdikerade som kalaskock och husmor. Buffén består av lax i alla former, pajer, etiopisk mat, veganmat och vegetariskt. Samt Baklava och äggost.
Jag har förresten inte tid att stressa över påsklunchen. Har fullt upp med min nya kompis, en Garmin Montana 620t. När vi skaffade GPS i båten försvann min rädsla för att vara på sjön. Jag har inget lokalsinne och är kartblind. Äntligen har jag begripit att jag behöver en bra gps på land också, för att våga ge mig iväg ensam på längre promenader i främmande länder.
Sågtandskaktusen bestämde sig i år för att blomma innan vi ger oss av.
Julrosorna är mina favoriter på våren. De blommar så rikligt att jag kan plocka in och sätta i vas.
Vad är det för fel på en novell med rollator?
Förra söndagen var sista dagen att skicka in en novell till tidningen Allas tävling. Givetvis glömde jag bort det. Givetvis finns det en anledning, den hade säkert ingen chans. Jag tycker det är väldigt svårt att skriva inom de ramar som veckotidningarna vill ha. Så här svarade Året Runt när jag mailade och frågade:
”Vi är intresserade av typiska genrer som deckare, mysterier och romance. Det ska vara välskrivet och gärna med vältecknade miljöer och karaktärer MEN handlingen är viktigast. Rappt, överraskande och drivet. En grundregel är att det ska hända mycket i historierna och gärna vara mycket känslor. Det är viktigt med överraskande vändpunkter! Huvudpersonen är ofta en självständig kvinna i 40-årsåldern. Miljöerna får inte vara för urbana eller glamorösa. Inte heller för moderna, i betydelsen att de förutsätter förkunskaper om internet, dataspel och liknande.”
Nähä. Inte internet. Så tidningens kvinnliga, självständiga läsare i 40-årsåldern har ingen aaaaning om Facebook? Eller Minecraft? Eller Candy Crush? Gäller samma antagande för 40-åriga män då?
Novellerna i Hemmets Veckotidning ska enligt ett mail från deras redaktör ”beröra och får inte vara banala, hårdkokta eller övernaturliga, de får gärna vara humoristiska, inte för ”snälla”, handla om självständiga kvinnor som gör något av sitt liv. De får inte vara förutsägbara, då är det ingen som läser dem till slut. Läsarna ska vilja fortsätta att läsa och inte bli besvikna utan snarare överraskade, gärna en finurlig knorr på slutet. Det är alltså viktigt att novellen är så fängslande att de vill veta ”hur det går. Gärna en”cliffhanger” halvvägs för att hålla uppe intresset hos läsarna. Enligt våra undersökningar tröttnar läsarna tyvärr fort och bläddrar vidare. Novellerna i Hemmets Veckotidning ska innehålla 8.000, 12.000-13.000 eller 17.000 nedslag inkl blanksteg. Sistnämnda längd behöver vi ganska sällan. Försök anpassa novellerna efter en viss årstid, eftersom vi gärna vill skapa stämning i tidningen. Novellerna ska vara skrivna i imperfekt (”då-tid”) och helsti tredje personen (alltså helst inte”jag-form”). Dialogen får ej överskrida 1/3 av texten. Använd inga svordomar eller ”svåra” ord, undvik klyschor. Undvik självmord, knark, cancer, alkoholism, kvinnomisshandel och annat som väcker obehag, novellerna ska få läsarna att må bra.Våra läsare är 55+, kvinnor i majoritet.Och tänk på att våra äldre läsare inte gillar att läsa om rollatorer och ålderdomshem, så skippa det.”
Jaså skippa det. Varför då? Vad är det för fel på att ha med en rollator i en novell? Författaren Johan Theorins (Skumtimmen, Nattfåk, m fl) huvudperson Gerlof Davidsson kör rollator, jag slår vad om att han har massor av beundrare bland HJ:s läsare och att de skulle kasta sig över en novell i tidningen skriven av Johan Theorin.
Jag är säker på att veckotidningarna underskattar sina läsare. Det är väl samma läsare som älskar Marianne Fredriksson, Maj-Gull Axelsson och Elsie Johansson? Inga ytliga gullegullförfattare precis. Kanske handlar det rentav om pengar? En veckotidningsnovell inbringar 2500:- Brutto, märk väl. Inte pengar i handen. Är du författare ska du betala skatt och sociala avgifter på det beloppet. Vad blir det för timpeng? Kanske inte så konstigt att den vanligaste veckotidningsnovellen är skriven av en helt okänd författare som blir jätteglad över att bli publicerad…
Min bortglömda tävlingsnovell hittar du här nedan. (Finns också länkad under rubriken Mina noveller) Den skrevs enbart med tanke på att jag ville delta i novelltävlingen och representerar mig lika bra som min gamla konfirmationsklänning. Men jag lägger upp den ändå. Androm till varnagel… 😉 Skriv alltså inte såhär om du vill få din novell publicerad i en veckotidning.
Spelaren
Tolvåringens arga, gälla röst skar hennes hjärta i bitar.
”Det mungot, han förstör allting!”
”Det heter inte mungo utan mongo och du får inte säga så för mamma.”
Tvillingsysterns röst var tystare, beskäftig. Sanna kunde se sina barn framför sig bakom dörren som stod på glänt. Ryggarna avvisande vända mot henne, de smala nackarna böjda över datorn.
”Varför måste vi vara med honom när vi har lov? Varför ska han få bestämma? Varför frågar hon inte oss först?”
Samuel började svära. Spydde ut en lång ramsa tillmälen och könsord som hon inte visste att han kunde.
”Lägg av”, väste Lisa. ”Hon kan höra!”
Sanna knöt händerna, rörde sig så tyst hon kunde, lämnade köket med disken efter frukosten och sjönk ner på sin obäddade säng i vardagsrummet. Hur hade hennes snälla ungar förvandlats till dessa främmande monster? Vad hade hänt med hennes omtänksamma, hjälpsamma tvillingar? Varför vände det aldrig?
Skilsmässan från deras pappa låg flera år tillbaka i tiden, Rickard och hon hade numera inga konflikter, inte ens sedan han blivit pappa igen. Hon var inte bitter över att han bodde kvar i villan medan hon fått flytta till en tvåa i förorten. Det var trångt den veckan hon hade barnen, men det fungerade. Ekonomiskt gick det precis ihop. Hennes lön räckte inte till tvillingarnas datorer och sportlovsresa till Norge men deras pappa hade råd och betalade utan diskussion. Allting hade ordnat sig till det bästa. Nästan allt.
Hon vände sig på magen och klöste med fingrarna i kudden, tog stryptag på skumgummifyllningen, riktade ilskan som vällde upp mot någonting annat än sina ungar. Skulle de aldrig acceptera Teodor?
Under nästan ett år hade hon gradvis försökt vänja dem vid att han fanns, kompromissat och lirkat. Varannan vecka, när barnen bodde hos Rickard, bytte hon själv liv. Måndag morgon låste hon ytterdörren lätt om hjärtat och med en pirrande värme i kroppen, visste att hon inte skulle behöva låsa upp igen förrän nästa söndag, några timmar innan tvillingarna skjutsades hem. De visste naturligtvis också, men de nämnde aldrig Teodor, låtsades som om han inte fanns.
Rickard var glad att hon träffat någon, det visste hon. Det var inte hans fel att barnen satt sig på tvären som en kork som tryckts baklänges ner i flaskhalsen.
Det var så orättvist. Som vanligt kom tårarna när ilskan ebbat ut. Varför missunnade de henne att vara lycklig?
”Mamma, vi sticker ut ett tag.” Lisa och Samuel stod i dörren med ytterkläderna på.
”Har ni redan spelat färdigt? Teodor kommer ju snart, kan ni inte hålla er inne tills dess?”
Samuel ruskade på huvudet och drog ner mungiporna i en föraktfull grimas, hon förstod att hon sagt något ovanligt dumt. Igen.
”Vadå spelat färdigt? Det finns inget som heter så. Man blir inte färdig med Minecraft.” Hans röst var gäll och lite hes, snart skulle målbrottet slå till på allvar, tupparna överraskade honom ofta och gjorde honom osäker och argsint. Hennes lilla keliga kille, hon hade fortfarande kvar hans snuttefilt i garderoben som ett minne.
”Färjan går klockan fyra och den väntar inte på oss. Missar vi den så går det ingen sen. Ni får hålla er på gården där jag kan se er! Ta med soppåsen är ni snälla.”
De skruvade på sig, såg ner i golvet, undvek att titta på varann. Hon lät bli att säga någonting om hur roligt det skulle bli att åka till Danmark och bo på hotellet med palmer och äventyrsbad. Hon hade redan försökt. Den enda reaktion hon hade fått var att de redan varit där, med pappa. Får vi ta med datorn? hade Samuel frågat, och än en gång hade hon känt den hemska och overkliga impulsen att ge honom en örfil.
Teodor hade tröstat henne, de var inga småbarn längre som kunde mutas med godis och bio. Det är som när man får en ny klass, hade han sagt. Det kan ta halva terminen innan de litar på mig, och jag på dem. De vill inte ha någon ny pappa och de är rädda att förlora dig, det är helt naturligt. Egentligen visar de bara hur mycket de älskar dig.
Svartsjuka är vad de är, hade hon tänkt. Precis som sin pappa. Ska svartsjuka få förstöra allting en gång till?
Hennes kabinväska och barnens ryggsäckar stod packade i hallen, hon hann precis diska och bädda och sminka sig innan det ringde på dörren och Teodor stod där och log mot henne med snön som en smältande basker på toppen av sin lockiga kalufs. Eftersom inga barn var hemma kastade hon sig i hans famn, stack in armarna innanför den öppna rocken, tryckte sig nära, nära tills hon kände hans hjärta bulta mot sin kind. Drog in doften som var han, lindblom från tvättmedlet, citron och lavendel från rakvattnet och längst in den svaga noten av kanel som var hans egen kroppsdoft. Jag skulle känna igen honom med förbundna ögon på lukten, hade hon tänkt en gång när hon låg sömnig och nöjd i hans armar.
Han vände upp hennes huvud och kysste henne försiktigt, torkade av lite läppstiftskladd från sina läppar mot baksidan av handen och greppade sedan packningen.
”Jag bär ner det här till bilen medan du och ungarna gör er klara”, sa han. ”Det är ingen stress, men det tar nog en stund att gå till båten från parkeringen. Den här avgången var fullbokad.”
En halvtimme senare var den förväntansfulla stämningen förvandlad till panik och ursinne. Tvillingarna var spårlöst försvunna. Ryggsäckarna i bilen gav ifrån sig djurläten och fåniga skratt när Sanna ringde upp deras mobiler, båda låg nerpackade i respektive ytterfack.
”De går aldrig ifrån sina nya iphones”, sa hon hårt. ”Det här är planerat. Jag hatar dem!”
Han stod stram i ansiktet och tittade på klockan.
”Danmarksresan kan vi glömma nu”, sa han. ”Men vi måste ju hitta dem och reda ut det här. Tänk efter en gång till, varför ville de gå ut?”
”Jag har ingen aning, de ville bara ut. Jag bad dem ta med soppåsen och hålla sig inom synhåll.”
Kodlåset på soprumsdörren klickade till. Två sorgliga figurer satt därinne, hopkrupna på golvet. Samuel direkt på den kalla betongen med ryggen mot en kasserad TV och ansiktet gömt i armarna, Lisa på en hoprullad men ändå uppenbart smutsig orientalisk matta. Hon lyfte hakan som vilat på de uppdragna knäna och stirrade ilsket på Sanna med svarta ögon och kritvita kinder.
”Varför kom du aldrig? Du visste att vi skulle gå hit! Vi har ropat och skrikit och bankat på dörren i flera timmar!” Hon slog händerna för ansiktet och började storgråta. Sanna kapitulerade och föll på knä, kramade den stela ryggen och mumlade tröstande ord in i en svettig nacke. Såja, såja älskling, nu är allting bra.
En granne trängde sig ursäktande förbi fullastad med påsar och kartonger, sneglade på scenen därinne men sa ingenting.
”Det verkar som om barnen blivit inlåsta”, sa Teodor. ”Har det hänt förut, att dörren går i baklås?”
”Inte vad jag vet”, svarade mannen. ”Den kan vara trög ibland, dörren, man får liksom ge den en extra knuff. Jag skulle inte låta mina ungar gå ner hit själva.”
Efteråt, när tvillingarna satt i sitt rum framför datorn igen och Teodor och Sanna gett sig ut för att köpa pizza, sa Sanna med darrande röst:
”Det där att dörren gick i baklås. Det är nonsens. De har gått ner med soporna hundratals gånger. Dessutom skulle någon ha hört om de bankat och ropat.”
Teodor gick sammanbiten bredvid henne med armen om hennes axlar, det hade börjat snöa igen men det var inte därför hon frös så att hon skakade.
”Vi löser det här, Sanna, jag lovar. Bråka inte med dem, det gör dem bara ännu mer envisa.” Han stannade, drog henne närmare intill sig och sa lågt med munnen i hennes hår:
”Du tror väl inte att jag låter mig skrämmas bort nu när jag äntligen har hittat dig?”
Veckorna gick. Minnet av barnens svek satt kvar som en tagg i strumpan och hon hade börjat se på dem med nya ögon.
”Det känns som att resa tillbaka till ett krig”, klagade hon för Teodor en söndag när hon stod med sin packade väska i hallen, försenad, uppgiven och gråtfärdig.
”Jag har ingen chans, de är två mot en. Jag når inte fram till dem längre, det enda de bryr sig om är sitt eviga dataspelande. De skulle hålla på dygnet runt om jag inte gick in och tog ifrån dem datorn på kvällen.”
Han slöt henne i famn, höll om henne tills världen blivit hel och uthärdlig igen.
”Jag kanske har en ide”, sa han. ”Vi pratar mer om det i Varberg. I lugn och ro.”
Resan till kurhotellet i Varberg var hans födelsedagspresent till henne. Supé, övernattning och en timmes ayurvedisk helkroppsmassage. Hennes systerdotter Rebecka hade lovat sova över hos tvillingarna eftersom det var hennes barnvecka. De hade konstigt nog inte opponerat sig. Medan de flöt fram på kustvägen söderut med Lars Winnerbäck i öronen, solen på väg ner i havet och våren som en ljusgrön aning över böljande fält vågade hon tänka: Äntligen vänder det. Nu är det min tur.
Hon upptäckte inte det missade samtalet förrän de kom tillbaka till rummet efter middagen, fnissiga av japanskt risbrännvin, förväntansfulla inför kvällens avslutning i den breda dubbelsängen. Marmorbordet, där de lämnat kvar sina mobiler medan de gick till restaurangen, var vackert dukat med rosor, en samling småflaskor med olika massageoljor, några chokladbitar i cellofan, en liten flaska rosa champagne.
”Det är Rebecka. Det kanske har hänt något. Jag måste ringa tillbaka.”
”Om hon bara har ringt en gång är det nog ingen fara. Då skulle hon ha försökt igen. Eller skickat ett sms.”
Men den eviga oron för barnen hade redan lagt sig överst och trängt undan allt det andra, lusten och lyckan, berusningen. Hon måste ringa.
Lisa hade kräkts. Flera gånger. Nu sov hon, Rebecka tyckte att hon kändes varm.
”Jag ville egentligen inte ringa och störa, lite magsjuka är väl inte hela världen. Men hon var så eländig och grät efter mamma.”
”Vi kan inte köra hem nu. Vi har druckit båda två.”
”Det är ingen fara, hon sover ju lugnt. Försök nu glömma det här och njut medan du kan.”
Sanna ansträngde sig verkligen. Tvingade bort katastroftankarna, drack mer än han av champagnen och lyckades koncentrera sig på vad han gjorde med sina händer och sin tunga tills fotsulorna började glöda och hon lyfte mot taket.
Men morgonen efter var Lisa det första hon tänkte på. Hon väntade med att ringa tills efter frukost, men då hade Lisa inte vaknat än. Hon ringde igen efter sin behandling, nittio minuters helkroppsmassage med varma stenar. Hennes dotter ville först inte prata med henne, fick övertalas av Rebecka.
”När kommer du hem?”
”Hur mår du?”
”Skit, eller vad tror du?”
Ja, vad trodde hon? Den hemska sanningen var att hon inte var säker.
De satt på balkongen, planerade sommaren. En värmebölja hade fått våren att explodera, det var för kvavt att sitta i köket. Fönstret in till barnens rum stod öppet, där inne pågick en häftig diskussion, som vanligt helt obegriplig:
”Nej! Vänta säger jag, inte portalen! Vi måste enchanta svärdet först!”
Hon suckade och sökte Teodors blick. Enchanta?
Han sa:
”Jag har lovat ställa upp som coach under Dreamhack nu i juni.”
Hon sa förvirrat:
”Dreamhack?”
”Världens största datorfestival. Hålls i Jönköping varje år.”
”Ja, ja, jag vet. Men vad ska du göra där? Det är väl bara ungdomar som åker dit?”
De senaste två åren hade tvillingarna nästan tjatat livet ur henne och Rickard. Alla andra får! Men de hade varit överens om att barnen var för unga för att skickas ensamma till ett ställe med tjugotusen dataspelsnördar som hängde framför sina skärmar i tre dygn och höll sig uppe på energidryck. När ni fyllt fjorton, hade Rickard till slut lovat.
”Nja, dataspel börjar bli en etablerad sport. Precis som vilken idrott som helst. Vi har ett lag i skolan som siktar på SM nästa år. Dreamhack blir deras träningsläger, det är självklart att de måste ha med sig vuxna coacher. Det kommer att stjäla nästan en vecka av min semester, men jag kan inte svika. Du kanske kunde ta en solresa under tiden?”
Det hade blivit helt tyst innanför fönstret. Plötsligt stod Lisa och Samuel på tröskeln till balkongen.
”Ska DU till Dreamhack?”
Sanna tänkte att det var första gången hon hörde dem tala direkt till Teodor.
”Ni kanske också är sugna?” Han log vänligt mot deras misstrogna ansikten. ”Jag kan nog fixa två dagspass. Utan dator förstås, ni får bara gå omkring därinne och titta. Om er pappa kan komma och hämta er på kvällen.”
Hon hade redan somnat när han kröp ner bakom henne. Han viskade godnatt i hennes öra.
”Du sa att de var för stora för mutor”, mumlade hon.
”Alla har ett pris”, viskade han tillbaka.
”Jag visste inte att du var expert på dataspel.”
”Coach, sa jag. En sån som fixar mackor och ser till att de får sova ifred några timmar. Jag anmälde mig igår.”
”De kommer att genomskåda dig.”
”Det är redan avklarat. Ingen fara. Jag har just fått en grundläggande lektion i Minecraft.”
Hon vände sig om, försiktigt för att inte sängen skulle knarra.
”Så nu vet du vad som menas med enchanta?”
Han gnuggade sin näsa mot hennes och sa lågt:
”Kalla mig Dreamdragon.”
(Bilden föreställer en gammal kvinna som jag fångade i ett ögonblick av lycka på ön Brac i Kroatien. Den har inget samband med novellen men påminner mig om att inte bunta ihop folk efter ålder till exempel.)
Bara hundrasextiofyra sidor kvar.
Nu kan jag inte låta bli att kalkylera, räkna dagar och sidor. Om 28 dagar är vi tillbaka i båten i Toul. Innan dess vill jag lämna ifrån mig manuset. Jag tror inte det funkar att köra på okända vattenvägar och ha ett nästan färdigredigerat manus som passagerare. Ungefär lika krävande och splittrande som att resa med spädbarn. Sex sidor om dagen. Det måste gå, det jobbigaste är gjort nu, fyra helt nyskrivna scener för att höja spänningen i mitten.
Idag har jag varit mormor och sällskapsdam åt S under tiden pappa N tolkade på vårdcentralen i Ellös. Hon var lite förkyld, så hon kunde inte gå till skolan utan fick följa med pappa. Medan han var upptagen hälsade vi på inne på Sjögården och S solade sig i sin egen glans, som min svärmor brukade säga. Det var lunchdags, så hon bjöds på pannkakor med sylt och grädde. Alla ville prata med S och kolla om hon verkligen talar tre språk fast hon är så liten – svenska, engelska och amarinja. Så fort hon hade sagt ”Jag heter S” på amarinja och ”Thank you very much” så fick hon så mycket beröm att hon fick total tunghäfta under resten av besöket.
Nu börjar resten av livet.
I söndags, på Kvinnodagen, skrev jag under sista kapitlet i mitt liv med LifeStone AB. Då signerade vi köpeavtalet med de nya ägarna. Nya eldsjälen M, som jag själv valde ut och fick vänta på under ett helt år, har redan börjat arbeta, i sommar tar hon över som VD.
Min hjärna har inte fattat det ännu, trots Veuve Cliquot och havskräftor på söndagskvällen. Det är inte enkelt att hänga av sig en ryggsäck som man har burit dygnet runt i 18 år.
Var är den himlastormande Känslan? Jag trodde jag skulle känna lycka, vemod, frihet, lättnad, förväntan, saknad. Istället fortsätter jag oroa mig över feltryckta broschyrer och tänka ut värvningskampanjer för att öka försäljningen.
Men skrivandet har lossnat rejält. All otålighet över redigeringen är borta. Tvångstankarna att bli färdig fortast möjligt har bytts ut mot bubblande skrivlust. En promenad över ön för att tänka över hur nästa kapitel ska skrivas är som att dörja mitt i ett makrillstim. Det nappar så fort att en del fiskar hinner rymma innan jag får ombord dem. Bladen i anteckningsboken fylls av nyutspruckna ideer, olösta problem sliter sig i vårvinden och blåser bort lika smärtfritt som de torra, envisa fjolårslöven i ekarnas kronor.
Det kanske är det här som är Känslan?
Konsten att kritisera.
Jag tuggar mig igenom mitt manus, kapitel för kapitel, sida för sida. På golvet ligger två pärmar, i den ena finns det manus där Sören Bondeson skrivit sina synpunkter i marginalen. När jag är klar med ett kapitel flyttar jag över det till den andra pärmen. Just nu har jag hunnit till sidan 191 i originalmanuset.
Det är tur att vi gick igenom hans kritik muntligt också, under en maratonsession hemma hos honom på sju timmar. Annars hade jag kanske blivit knäckt av kommentarerna. För, som en annan av hans elever sa till mig: ”Sören är ärlig som ett djur. Han säger rakt ut vad han tycker.” Nu har jag mina egna anteckningar från vårt möte som underlag också, tillsammans med hans skriftliga sammanfattning av varje kapitel.
Manussidorna är nedkladdade med pilar, understrykningar och kommentarer :
”Något fånigt”
”Tona ned”
”Överdrift”
”Ta bort dialekten, Åsa-Nisse”
”Stryk, det blir för mycket”
”Perspektivet fladdrar”
”Taffligt beskriven”
”Här stannar berättelsen upp”
”Klumpig tillbakablick”
”Inflation på skitiga ungkarlar och katter”
”För konstruerat, detta genomskådar läsaren”
”Nu blir det pladdrigt och omständligt igen”
Och det är så befriande! Jag är så färdig med coacher som bara berömmer och krafsar ner lite förslag till ändringar på ytan. Det är ett passerat stadium.
Jag inser att det var viktigt med uppmuntran i början. Jag förstår att mina första versioner av Marvatten skulle ha spolats totalt av Sören. Kanske hade jag då helt förkrossad gett upp skrivandet. Istället fortsatte jag med nya coacher, nya versioner, fler refuseringar.
Efter tre år är jag härdad, nu tål jag vad som helst. Och som tur är har texten inte bara fått stryk. Sörens beröm stryker salva på piskrappen.
”Bra skrivet”
”Mycket trovärdigt”
”Ett bra kapitel”
”Helt okej”
”Fungerar bra”
”Författaren har ett rikt och färdigt språk”
”Miljön är högsta klass”
Hur många hundra sidor har jag strukit hittills? Det känns inte viktigt längre, konstigt nog. De där strukna kapitlen och borttagna karaktärerna är sparade, kan kanske användas igen i någon annan bok. Men även om det aldrig händer, är de inte bortkastade. De har fyllt sin viktiga funktion, att utveckla författaren, dvs mig.
I vilken annan konstart ses övning som misslyckande? Och vem säger att övning måste vara tråkigt? Det är lika roligt att spela ukulele när man lärt sig sitt tredje ackord, som när man tränar på det tjugonde. Man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins.
Livet just nu.
En dag kommer jag att se tillbaka och undra varför jag skrev så sällan i bloggen under vintern 2014-2015.
Det beror inte på att livet just nu är händelsefattigt. För det snurrar egentligen lite för fort. Jag vågar knappt räkna ihop alla stresspoäng, för blodtryckets skull. Alldeles för ofta numera svirrar det till i skallen som det gjorde för fyra år sedan, då när jag blev tvungen att tvärnita och börja äta blodtrycksmedicin. När det känns så, ringer jag återbud eller bara uteblir från vad det nu är jag har lovat, och säger till mig själv att det spelar ingen roll. Allt och alla klarar sig utan mig, det är bara jag som inte klarar mig utan mig.
Ganska snart hoppas jag kunna skriva här om det allra viktigaste som hänt. Det är inte riktigt klart än. Men det är väldigt roligt, så mycket kan jag säga. Samt livsförändrande.
Framför allt redigerar jag min roman, varje dag. Skriver om och skriver nytt. Tar bort all dialekt, enligt Sörens bestämda åsikt, rensar bland perspektiven, stuvar om i intrigen och stryker långa tillbakablickar. Lägger till en hel del också. Idag skulle jag ha börjat med kapitel nitton om jag inte hade blivit tvungen att köra mamma till röntgen på Mölndals sjukhus. Det är skönt för samvetet att kunna avlasta mina systrar ibland, så jag klagar inte. Men om jag inte får skriva på morgonen så är det lika bra att vänta till nästa dag.
Det kom ett mail som fyllde på hoppet igen. Den senaste refuseringen från Bonniers (som jag skrev om här) kom med posten i slutet av november. Det innehöll, förutom ett uppmuntrande, personligt underskrivet brev från en av deras redaktörer, också ett komplett lektörsutlåtande. En morgon i duschen slog det mig att det ingenstans i brevet stod ”du hittar säkert ett annat förlag” som annars är vanligt i refuseringsbrev. Tvärtom innehöll brevet ett antal goda råd, bl a att jag borde kontakta en erfaren dramaturg och be om hjälp.
Hur dum får man bli? Varför hade jag inte svarat den där redaktören på Bonniers? Jag gick direkt från duschen till datorn, mailade och tackade för konstruktiv kritik och berättade att jag vänt mig till Sören Bondesson. Avslutade med att hoppas att de vill läsa manuset igen, när bearbetningen är klar. Och jag fick svar efter bara någon timme:
”Tack för att du berättar detta! Vad roligt att du tar ett ordentligt tag i manuset igen! Ja, det är klart att du är välkommen tillbaka med manuset när du är färdig med omarbetningen.”
Jag befinner mig i en period av tröstläsning. Ny favorit är franska deckardrottningen Fred Vargas. Efter att ha läst ”Mannen som vände insidan ut” var jag tvungen att äga alla hennes romaner som finns översatta. Som tur var hittade jag dem för en struntsumma på Bokbörsen. Nu har jag läst ut även ”Budbäraren”, och börjat på ”I de eviga skogarna”. Parallellt läser jag ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichie på min Sony läsplatta. Hon skriver också omskakande bra, fast en helt annan stil än Fred Vargas. Jag älskar att ha ett par riktigt bra böcker på gång samtidigt. Men det går ut över nattsömnen när jag hamnar i en slukarperiod.
Varken Vargas eller Adichie ger mig ångest över min oförmåga och underlägsna författarröst, jag blir bara inspirerad och full av kärlek till språket och allt man kan skapa med hjälp av ord. Det är konstigt. Varför kan jag deppa ihop totalt medan jag läser en högst medelmåttig deckare eller en riktigt dålig veckotidningsnovell? Författaregots mysterier…
För övrigt ägnar jag mig åt att överleva vintern genom att spela ukulele. Nästa vinter har jag lovat mig själv att vara någonstans där solen skiner.
Feng Shui funkar även när man redigerar manus.
Som om jag just lagt mig på golvet ovanpå mitt 5000-bitars Ravensburgpussel och gjort en snöängel. Jag blev tvungen att stryka fem kapitel i manus där Antagonisten avslöjas onödigt tidigt. Det är inget fel på innehållet eller språket, det är bara för mycket, på fel plats. Jag njöt av att skriva de här kapitlen, minns att jag kände den där magiska skrivlusten som får en att gå in i trans, missa middagen och glömma gå ut med hunden. Nu uppstår ett stort tomrum mitt i intrigen.
Men jag lägger ändå kapitlen i Scriveners papperskorg. Skriver ett nytt dokument före kapitel 1 med tankar på hur jag vill förändra intrigen. Jag ska se över dialogerna och fördjupa ett par personporträtt. Lägga till några nya hinder och konflikter.
Det känns inte riktigt bra, en del av mig vill inte alls, gillar de där kapitlen. Räddningen blir Feng Shui i två steg. Jag kastar inte bort genast. Istället lägger jag det utsorterade i en låda i källaren så länge, dvs i en mapp efter Epilogen med rubriken Borttagna kapitel.
Igår läste jag ut Fred Vargas Mannen som vände utsidan in och blev så inspirerad. Det finns fyra böcker till av samma författare översatta till svenska. Jag har beställt allihop på Bokbörsen.
Andra glädjeämnen idag på Alla hjärtans dag. Jag börjar bli frisk från en enveten förkylning som däckat mig i två veckor. Min älskade kamera är tillbaka från reparation – som ny! Bländaren fungerar igen, lagom till att trädgården börjar vakna. Julrosorna och persiljan är de första som återuppstår ifrån de döda.
