Jag berättade för Sören B om böckerna vi analyserat i vår litteraturcirkel Teklitt. Marguerite Duras Älskaren, Tove Alsterdahls I tystnaden begravd och så nu den senaste storsäljande deckaren av det ultralätta formatet (inte den du kanske gissar på).

Han skrattade när han hörde den sista titeln. Varför läser du dåliga böcker när du skriver, sa han. Du ska läsa bra böcker.

Vilka då, frågade jag. Birgitta Trotzig till exempel, sa han. Hon har en väldigt stark berättarröst.

Håkan Nesser var också bra, om jag ville studera hur man kan göra för att aldrig tappa bort den röda tråden.

I min Iphone skriver jag upp alla viktiga boktips som kommer i min väg. Sen köper jag dem på Bokbörsen.se Ofta hittar jag böcker för några tjugor styck. Sen ger jag bort dem till loppis om de inte är mycket speciella. Jag vill inte drunkna i böcker.

Idag har jag läst ut Birgitta Trotzig. Hon är mycket svår och otillgänglig.

Men boken fyller ut en lucka. Hennes röst är unik, hennes språk obeskrivbart. Jag har aldrig läst något liknande, kämpar mig verkligen igenom. Och det måste ju vara nyttigt.

Ungefär som att lära sig stå ut med, och till och med uppskatta, lutfisk.

Nästa bok vi har valt i Teklitt är Johan Theorins Rörgast. Jag har läst den sedan tidigare vilket bara är en fördel. När man ska analysera en bok krävs det minst tre genomläsningar plus en massa bläddrande fram och tillbaka.

Den 11 september 2011 började jag skriva på Marvatten. Jag berättade om det i bloggen. Sen dess har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har trott att romanen var klar. Tre eller fyra? Varje gång har jag skickat manuset till en skrivarcoach för bedömning. Fått tillbaka det med massor av beröm och en del råd om smärre förändringar. Full av hopp har jag så postat manuset till förlagen. Och blivit refuserad.

Efter senaste försöket kom ett uppmuntrande refuseringsbrev med lektörsutlåtande från Bonniers. De berömde mitt språk, miljöskildring och personporträtt men uppmanade mig att söka hjälp av en erfaren dramaturg. ”Din berättelse spretar åt för många olika håll. Det fungerar inte i en roman.”

Var hittar man en erfaren dramaturg? Jag behövde inte leta länge innan författaren Sören Bondesons namn dök upp. Han undervisar i litterär gestaltning på Folkuniversitetet och håller skrivarkurser på Ordfront. Han har skrivit handboken Konsten att döda. Han blev Augustprisnominerad för sin diktsamling 1 kubikmeter jord.  Han har lärt upp massor av berömda författare. Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Jenny Rogneby. Sveriges bäste. Sören Bondeson. Honom ville jag ha!

Det visade sig finnas ett par hakar. 1. Han åtar sig bara uppdrag som han tror på. 2. Han tar bra betalt. Men, man får vad man betalar för. Och jag kände att nu är det dags att ta skrivandet på allvar, det här får bli min investering i en framtid som författare. Efter att ha hämtat in positiva referenser från både Åsa Larsson och Jenny Rogneby (fanns bland mina vänner på Facebook) tog jag kontakt. Och fick godkänt. Han gick med på att åta sig mitt manus.

I hans åtagande ingick analys av persongestaltning, perspektiv, språkbild, dialoger, berättarteknik, egenart och uppbyggnad av romanen. Jag skulle få en skriftlig sammanfattning av styrkor och svagheter, och dessutom en skriftlig analys av varje kapitel (58 kapitel). Dessutom skriftliga kommentarer inne i manuset, och en gemensam, muntlig genomgång av hela manuset.

I tisdags var det dags. Vi satt i Sörens arbetsrum i Stockholm, mitt emot varann. Hans analys och sammanfattning innehöll, förutom ett generellt omdöme, fem och en halv rad om Styrkan i manuset. En och en halv sida hade rubriken Svagheter som bör åtgärdas. Hurra, slå mig, piska mig!

Sen började vi gå igenom manus och slutade inte förrän alla 347 sidorna var avklarade. Under sju timmar fick jag mina fiskar varma. (Vi hann äta upp en pizza också.) Det var kanske det mest inspirerande jag varit med om. Så otroligt befriande att få hjärtlös, uppriktig, rak kritik. ”Varför är alla gubbar feta och motbjudande?” ”Du måste ta död på några av katterna!” ”Ta bort dialekten, det blir ju rena Åsa-Nisse.” ”Du har tio perspektivpersoner, det är sju för många!” ”Vad händer här i mitten? Var är den röda tråden?”

Idag är första dagen på Marvatten 4.1 Jag har ockuperat en vägg i vardagsrummet för att få överblick på vad som händer, när det händer och vem som agerar.

Alla 347 sidorna har lyckligtvis inte lika många synpunkter.

En lapp för varje scen. Som sagt, vad händer under två dagar där  i mitten? Och varför är alla orangea lappar (en huvudkaraktär) klumpade på ett ställe?

Det är februari. Somliga dagar orkar solen värma upp uterummet så att jag kan sitta där och skriva. Citrusträdet skjuter skott och olivträdet blommar för fullt. Det gäller att inte tappa hoppet om våren även om snön och kylan knäckte julrosorna i rabatten.

Bästisen B och jag har dragit igång en exklusiv liten klubb. Hon har döpt den till Teklitt. Vi analyserar författarens teknik i utvalda böcker. Läser, träffas och diskuterar.

Vi började ambitiöst med Marguerite Duras berömda Älskaren, fortsatte med en svensk kvalitetsdeckare och är nu inne på genren bästsäljande deckare. Målsättningen är att försöka ta reda på receptet. Hur gör man för att skriva en deckare som säljs i hundratusentals ex och översätts till flera språk?  Jag tänker inte avslöja vem som skrivit. Det är fegt, jag vet. Vem tror jag att jag är, javisst, men jag talar inte om vem författaren är i alla fall.

Den senaste boken vi läst  är skriven av en av de geniförklarade svenska deckardrottningarna. Den är lika spännande som en bit prinsesstårta. Man vet vad man får, hur den kommer att smaka.  Jodå, den är söt och smaskig men marsipanen är ganska fadd och grädden har en biton av härdat fett och konsistensmedel. Jag borde ha köpt den där surdegsmackan med gravad lax istället…

Nu har jag läst den tre gånger. Första gången utan att stanna upp, jag låter mig fångas av berättelsen. Andra gången läser jag med penna i handen. På ett papper antecknar jag innehållet i de olika scenerna, vilka sidor de börjar på, vilka karaktärer som förekommer. Tredje gången djupdyker jag i dramaturgin, noterar var spänningen stiger, vilka konflikter som finns, de olika perspektiven, hur de skiftar, var vändpunkterna kommer, var villospår och planteringar läggs ut.

Så här ser receptet ut, enligt min mening:

1. Många men korta scener, högst tre,fyra sidor, ibland färre. Perspektiven skiftar mellan varje scen. Snabba klipp mellan de olika karaktärernas upplevelser driver läsandet framåt.

2. Villospår. Jag som läsare ska tidigt i boken tro att jag listat ut vem mördaren är.

3. Det finns ett ”mördarperspektiv” som återkommer. Gärna i tillbakablickar i förfluten tid. Dvs läsaren tror att det är mördaren som berättar bakgrunden till mordet eller morden, men det är ett villospår. Den verklige mördaren är någon helt annan.

4. Boken ingår i en serie. Karaktärerna återkommer i varje ny bok och det händer nya saker i deras privatliv. Många tillbakablickar på spännande tidigare händelser.

5. Huvudkaraktärerna representerar olika åldrar och livsstilar. Äldre olycklig manlig polis och något yngre olycklig kvinnlig polis. Yngre olycklig civil person med komplicerad relation till polisen.

6. Persongalleriet av återkommande bikaraktärer är stort. Här återfinns till exempel homofilen, den ensamma mamman, den sexiga och självständiga karriärtjejen m fl.

7. Karaktärerna är endimensionella, schablonartade. Deras olika relationer utvecklas i rasande fart. Det förekommer ny kärlek, tråkiga äktenskap, alkohol, våld, otrohet, skilsmässa, död, nya barn.

8. Mordgåtan är en ursäkt för att skildra relationerna. Det är egentligen utvecklingen av relationerna som driver berättelsen framåt.

9. Medvetna tempoväxlingar. Spännande scener varvas skickligt med transportsträckor och relationsutveckling. Flitigt bruk av cliffhangers.

10. Gedigen research. Miljön är viktig och välkänd åtminstone av svenska läsare, den är noggrannt beskriven även om det också är schablonartat, som ur en turistbroschyr. Författaren har satt sig in i hur polisen arbetar, deras olika yrkesroller, läst in sig på psykologiska beskrivningar av olika sjuka beteenden.

Önskar jag att jag hade skrivit den här spänningsromanen? Det är inte helt lätt att svara på. Upplagesiffrorna är imponerande, liksom själva prestationen att skriva alla dessa ord. Pengarna och kändisskapet, bekräftelsen från alla beundrande läsare. Visst kan man känna sig avundsjuk på det.

Men jag vill kunna känna mig stolt över min skapelse på ett annat sätt. Helst åstadkomma något i samma klass som det jag själv njuter av.  Prinsesstårta är liksom inte min grej.

Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.

Det händer en massa roliga saker.

1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?

2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”

3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.

4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”

5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.

6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.

7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.

Nu är det bara tretton veckor kvar.

Det ska nog gå.

Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt.  Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!

Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.

Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.

Detta skrivs som en förklaring till mig själv när jag i framtiden läser min bloggbok och undrar varför det står så lite i december 2014. Jag bekämpade mörkret, skaffade mig fullt upp, samlade på mig nya projekt.

Någonstans i källaren låg kassettbanden som pappa talade in där han berättade om sin barndom i början av 1900-talet, och om hur han startade Billes tryckeri med sin bror på 50-talet. Tillsammans med banden vi spelade in i fjällstugan när barnen var små, banden från bilsemestern till södra England på 80-talet. Familjeklenoder i mögliga burkar längst bak på översta hyllan i samvetet.

Var fanns de? Och vad skulle jag göra med dem när de eventuellt hittades? Någon bandspelare finns inte i huset längre.

Så tog jag ett djupt andetag och började famla bland kartongerna. När jag väl satte igång var det vattenrutsch hela vägen. Jag hittade genast dyrgriparna. Googlade och klickade hem en billig manick för att konvertera banden till MP3-format. Listade ut hur den funkade. Fixade ett konto på SoundCloud, laddade upp och skickade länkar till syskonen.

Det gick till slut men det tog ändå sin tid. Säkert en hel dags arbete.

Det är precis samma sak med ukuleleprojektet på Sjögårdens asylboende i Ellös. Det går som på räls men det tar mitt fokus och min tid.

Bokskrivarprojektet får alldeles för lite tid. Jag vaknar för sent, har tappat bort mina rutiner och lagt disciplinen underst i högen på skrivbordet. Men jag tröstar mig med att det ändå samlas ideer i huvudet. Jag går långa promenader flera gånger i veckan, då öppnas dörren till det kreativa inre rummet och jag står på pass med anteckningsboken och fångar upp allt som kommer över tröskeln.

I senaste numret av Tidningen Skriva  fick jag en riktig författarsmocka. I en  artikel med rubriken ”Städa ditt manus” läste jag: ”Ett manuskript med stora brister i karaktärsteckning, dramaturgi eller logisk helhet fixar du inte genom att putsa på prosan. Att fokusera på språket i ett manus med den typen av grundläggande brister är bara bortkastat arbete.// Det kan liknas vid att rätta till solstolarna på Titanic.”

Där fick jag. Efter jul ska jag ta itu med projektet att stabilisera Titanic och få min roman sjösäker. Det senaste brevet med lektörsutlåtande från Bonniers pekar ju faktiskt med hela handen ut vad jag måste göra. Det känns inte ens motigt att sätta igång, det blir bara inte av, julen och ukulelespelandet och allt möjligt annat kastar hela tiden grus på min fina skrivarbana.

Vi har bjudit in tre gäster från Sjögården till vår julafton. Det fick en konstig effekt på mig. Från att ha suckat och segat med julförberedelserna satte jag plötsligt högsta fart med pynt och matlagning. Varför? För att imponera? Det vore verkligen hjärtlöst i så fall. Hoppas att det bara är projektledaren i mig som väcks till liv. Nya maträtter på julbordet är till exempel roligt, jag har gjort kryddstarka köttbullar, flera olika orientaliska röror och en smaskig sesamdipp med dadelsirap att doppa frukt och kex i till efterrätt.

Samt bakat struvor. Det dubbla struvjärnet har hängt som prydnad på väggen i alla år. Impulsen att försöka använda det kom med GöteborgsPostens julbilaga. Där fanns recept och instruktioner. Igår kväll hjälptes vi åt Odd och jag att fritera. Han höll koll på att oljan inte blev varmare än 180C och jag hanterade struvjärnet. Mot slutet blev det plötsligt omöjligt att använda, smeten vägrade fästa vid järnet. Hade det blivit för varmt? Mormor visste säkert.

Släktklenod som hängt i Odds morfars gran på 1800-talet.

Andra fornfynd som dyker upp när man börjar gräva i gamla minneslådor i källaren.

Årets mörkaste, längsta, tyngsta månad. De senaste åren har jag tillbringat den i Las Palmas. Skrivit, promenerat, njutit av sol, värme och obruten tid utan andra krav än mina egna. Med bra uppkoppling kan jag sköta mitt jobb var som helst.

I år stannar jag hemma på Flatön hela vintern. Vi har varit ute på långfärd med båten i fyra månader sammanlagt i år. Någon gång måste man ju vara hemma. Sköta företaget, träffa barn och barnbarn, passa fåren, fixa med hus och trädgård.

Jag tänker inte gnälla. Det är därför det är så tyst på bloggen. Mörkret och kylan tystar mig. November, december, januari, februari, mars. Hur brukar man stå ut?

Jag skriver, läser, promenerar, existerar.

Men trevlig är jag inte.

Jag lägger över min blogg i fotoböcker, med text och bilder. Just nu håller jag på med hösten 2011. Där dyker författarplanerna upp för första gången, den 11 september.  En magisk lördag. På färjan över till Lysekil drabbas jag av den stora inspirationen, hittar min huvudperson och bestämmer mig för att gå på kurs hos författarcoachen Ann Ljungberg och börja skriva Romanen.

Idag, tre år efteråt, finns det ingenting kvar av den romanen. Jo, den kvinnliga huvudkaraktärens yrke är detsamma. Veterinär, min dröm om framtiden när jag var tio år. Men själva berättelsen är helt annorlunda, och den är dessutom omskriven flera gånger under de här tre åren. Hälften av allt jag har skrivit är nog struket, jag har massor av scener som är bortplockade och sparade i väntan på eventuell återanvändning efter renovering.

Manuset till Marvatten har varit ute på vådliga äventyr, haft förlagskontrakt en gång men kom undan med blotta förskräckelsen från ett oseriöst förlag på randen till konkurs. Jag fick tillbaka avtalsrättigheterna, skrev om och tog proffshjälp med lektörsläsning, skrev om igen. Jag fick napp igen, men det förlaget ville att jag skulle vara med och finansiera hälften av kostnaderna, och det vill jag inte!  Nu väntar jag på besked från flera förlag. Det är bäst att inte hoppas för mycket. Blir det inget kontrakt den här gången har jag bestämt mig för att inte sörja, utan lägga Marvatten i skrivbordslådan och fortsätta med nästa berättelse.

Roman nummer två har länge funnits i mitt bakhuvud. Den är en fristående fortsättning på Marvatten, men händelserna utspelar sig på en annan ö i min närhet. En av huvudkaraktärerna från Marvatten hamnar i farliga situationer som har sitt ursprung i början av 1900-talet. Jag har redan gjort en massa research och har varit helt uppslukad av att utforska persongalleriet och miljön, skriva synopsis och skissa på vad som händer.

Så plötsligt tränger sig en annan historia på och vill absolut bli skriven. Nu, genast! Idén föddes efter att jag hade hört ett samtal mellan några grannar här hemma på Flatön. Det gick inte att få den ur huvudet. Först trodde jag att det var en feel good historia, sen tyckte jag att det mest liknade en halsbrytande skröna, men under några långa promenader rätade alla frågetecken ut sig. Roman nummer tre är en sorglustig berättelse om relationer i en tid när jämställdhet är självklar för vissa och fortfarande omöjlig för andra. En roman där generationsmotsättningar och klyftan mellan stad och landsbygd sätter kärleken på hårda prov.

Roman nummer tre kunde inte vänta, och det visade sig som tur var att den passar in i ett tidsglapp som har uppstått mellan ettan och tvåan. Där finns en lucka mellan berättelserna på ett par månader. Där får trean fint plats. Romanen har ett namn som jag tyvärr inte kan avslöja, det skulle röja för mycket. En del av persongalleriet är detsamma, även om nya har tillkommit. En viktig huvudkaraktär från Marvatten finns med, skönt, jag ville veta hur det gick för henne.

Idag har jag skrivit prologen till trean. Det var lite klurigt, eftersom jag inte vill avslöja könet på antagonisten (boven i dramat). Det känns inte bra att skriva hen heller, det där lilla ordet tar fortfarande för stor plats och stjäl uppmärksamhet från storyn. Annars hade det varit mest praktiskt i den här situationen. Som alltid när jag har haft flyt i skrivandet känner jag mig väldigt nöjd. Förmodligen kommer jag att stryka, skriva om och flytta på texten jag just har skrivit. Men tills vidare är jag bara nöjd med den.

Vad är det för mening att fortsätta skriva om inget förlag vill publicera min första bok, kanske någon undrar.  Ja, vad ska jag annars göra? Litteraturhistorien är full av författare som refuserats gång på gång innan de äntligen blir publicerade. Jag vet att jag har skrivit en spännande, välskriven roman. Det har jag faktiskt papper på, av flera oberoende och kvalificerade bedömare. Om inget förlag bestämmer sig för att ta chansen så är det värst för dem. Jag fortsätter skriva ändå, kanske får jag inget förlag förrän jag skrivit manus nummer fyra, vem vet? Jag har i alla fall roligt hela tiden fram till dess.

Igår mailade jag mitt färdigredigerade manus ”Marvatten” till sju förlag. Jag är väldigt nöjd med texten nu. Förstår faktiskt inte hur det ska kunna bli bättre, förutom en del korrfel och småsaker. Det är tre år sedan jag började. Den 2 oktober 2011 skrev jag blogginlägget Första sidan klar!

Anna Lovind , f d förlagsredaktör och numera författarcoach, levnadskonstnär mm, har hjälpt mig med den här sista genomgången. Hon fick mig att förstå varför jag måste stryka min mest älskade darling och ta bort några kvarvarande bihistorier. Hon tipsade mig om hur jag skulle få upp laddningen på några kritiska ställen. Hon visade hur ett perspektivbyte i början sänkte tempot helt i onödan.

Hon gav mig också massor av beröm, skrev bl a att jag har ”en hög stilnivå /…/ en fantastisk känsla för miljö och detaljer”. Men också att jag ibland förlorar mig i detaljer. ”Ditt manus är som allra starkast i början, med undantag för inledningen. Slutet är det jag tror att du har fallit på hittills, och där har jag också föreslagit ganska hårda åtgärder.” Jotack. Det sved. Men jag måste ju erkänna att berättelsen vann på de hårda tagen. Plus att romanen blev kortare. Åttiotvåtusen ord. Trehundrafyrtionio sidor istället för över fyrahundra.

Alla förlag jag nu skickat det bearbetade manuset till har fått det förut. Alla har refuserat, men flera har  ändå varit positiva och välkomnat ett bearbetat förslag. Ett av de förlag som skickat manuset till lektörsläsning återkom med feedbacken att jag måste stryka berättelsen om X. Min hjärtestory! Min Darling! Jag vägrade. Där ser man. Det tog två år och en skicklig redaktör att få mig att inse varför det var nödvändigt att ta bort den. I alla fall det mesta av den.

Marvatten har redan haft förlagskontrakt en gång. Den sorgliga historien om Frank förlag. Jag skrev om det på bloggen i april i år.  Jag glömmer aldrig vilket fantastiskt stöd jag fick bland annat genom gruppen Författare på Facebook när förlaget valde att hänga ut mig på sin hemsida.

Tre år, ska det behöva ta så lång tid att bli klar med ett bokmanus? När jag jämför versionen Marvatten 3.3.1 som gick iväg igår, med det manus som fick förlagskontrakt av Frank, så ryser jag. Vilken tur att det gick åt skogen!

Alla dystra tankar från igår är reviderade. Det skulle gå utmärkt att skriva i Paris. Alla dagar utom torsdag och söndag skulle jag isolera mig ombord och skapa mina historier. Bara sticka ut näsan i trafiklarmet tidigt på morgonen för att köpa färska croissanter och en baguette a la Campaigne.

Torsdag och söndag skulle jag ta ledigt några timmar för att proviantera på torgmarknaden på Boulevard Richard Lenoir. Efter fyra, fem sådana torgdagar har jag kanske skaffat mig en överblick över all mat som erbjuds där.

Marknaden verkar oändlig och är obeskrivlig i sitt överflöd.
Se här dagens inköp:
Tre skjortor, en sil, en vitlökspress, en flaskborste, en nötknäppare, två tvålar ( lavendel och jasmine).
Grönsaker, en mango, äpplen, örtkryddor, två ostar, två ankägg, oliver, bröd, en färdig cannelloni till middag, en bit paté, två små piroger, två vaniljpajer, kakor.
Till lunch åt vi ostron och drack vitt vin. Jo, jag sa just att till lunch åt vi ostron och drack vitt vin. I plastmugg. Stående vid en galonklädd bänkskiva. Tre glada ostronodlare från La Rochelle kör två gånger i veckan sin lastbil hit till marknaden med sina skaldjur.
Lätt att jag skulle kunna bli stamkund.
Till efterrätt köpte vi nygräddade crepes. Odd valde fyllning med banan och kolasås, jag med Nutella och kokos. Nej, tankar om vikt och bantning får inte plats just här, just nu.

Dagens inköp. Ankägg. Man kanske kan kläcka dem?

Jo jag kan. Prata franska på torget alltså. 🙂