Dagen började i Borzcaada klockan sex med att den stora motorkryssaren backade ut, körde över en mooringlina och fick ringa efter en dykare. Tack vare ståhejet kom vi iväg i tid och hann med femtiofyra sjömil söderut till Lesvos (vi säger Lesbos).

Det skavde inombords att i vår trygga båt passera genom de smala sunden där så många flyktingar riskerat, och förlorat, sina liv. Farvattnen var kusligt öde så när som på två patrullbåtar och ett par fraktfartyg. Vi såg några orangea flytvästar blinka till från stränderna på den turkiska sidan och även ett par ilandflutna rester av svarta gummibåtar.

Dagens mål var Ayvalik, en stad som ligger innanför Lesvos, i en vacker och skyddad skärgård. Kontrasten mot de öde vattnen runt Lesvos var stor, här låg utflyktsbåtar med tjoande, badande ungdomar och många fritidsbåtar för ankar i vikarna. Nu är vi trötta på långa dagsetapper och har gott om tid. Marinan är den finaste och mest välskötta vi sett hittills, med tvättmaskin och bra wifi och bra affär. Omgivningarna är spännande med lugna, natursköna bukter, snorklingsvatten och utflyktsmål på land. Här stannar vi på obestämd tid och gör dagsutflykter med båt eller cykel.

Morgontrassel. Kan hända den bäste. Sorgliga spår.

Dardanellerna ville inte släppa ut oss i Medelhavet. Hård motvind och stark utström skapade höga, korta vågor. Ellem brakade fram i ett hinderlopp där hon rev varje gång, stoppsmällarna i vågdalarna gjorde ont i oss. Till slut kom vi i alla fall ut och födelsedagsbuketten från den 10e maj kunde offras i Medelhavet.

Jag premiärfiskade efter båten med mitt fina nya spö. En ribbåt fräste förbi akter om oss, det sa svosch i rullen och både lina och drag var förlorade. Ribbåten verkade oberörd, jag hoppas bara den inte var punkterad utan nådde land.

Så kom vi fram till ön Borzcada. En stor färja hade just lagt till, en annan höll på att lägga ut. Det fanns inga mooringlinor (färdiga akterförtöjningar) utan man måste lägga ut sitt ankare. Alla andra låg med aktern mot kaj, så som man gör i Medelhavet. Vi väljer alltid att gå in med fören. Dels tycker jag det är läskigt och ovant att backa in, man måste ha ordentlig fart för att kunna styra. Dels måste Odd då stå i fören och sköta ankarspelet vilket betyder att ingen finns i aktern och kan ta hand om förtöjningen i land.

Varför bestämde jag mig ändå för att backa in? Det kan bara förklaras med högmod. Det gick naturligtvis åt skogen. Ellem slingrade sig genast åt sidan och la sig tvärs över en stor motorkryssares ankarlina. Tack och lov hann jag frikoppla. (Vi har en kraftfull ropecutter monterad på propelleraxeln, den skulle annars ha klippt av linan på ett ögonblick.) På land sprang hamnhövdingen och gestikulerade, akter om oss tutade färjan, motorkryssarens kapten kom ut på däck och såg förskräckt ut. Alla trodde att vi fått linan i propellern. Men Odd tryckte ned den med vår låååånga båtshake och Ellem gled över. Sen la vi till med fören först. Hamnhövdingen hälsade inte på oss. Vi analyserade fiaskot. Bra: inget skrikande. Mindre bra: dålig teknik och dåligt samarbete. Här krävs övning.

Därefter åt vi vårens dyraste middag i en förförande pittoresk fiskehamn innanför gästpiren. En grekisk/turkisk variant av Smögen med dukade bord ända ut till kajkanten och de små fiskebåtarna. Vi pekade på några olika mezes, inga priser angavs, jag drack två glas kärnmjölk och Odd en öl och sen kom notan på femhundra. Nästa gång känner vi igen en turkisk turistfälla.

Innan gummibåten nappade.

Turkisk MammaMia restaurang

Den välordnade och vänliga marinan ligger i hjärtat av stan, vid en lång, bilfri hamnpromenad. Vi betalar 225kr/dygn, då ingår el och vatten, dusch, tvättmaskin och bra wifi ner i båten. Artister avlöser varandra på en friluftsscen hela dagen, på kajen är folklivet intensivt, det säljs kokt och rostad majs, musslor, spunnet socker, glass och levande fisk, det är som ett Liseberg utan inträde.
Canakkale vaktar det smalaste stället i Dardanellerna. Här skiljer det bara 1300 meter mellan Europa och Asien. Här såg Churchill till att hundratusentals pojkar och män slaktades i ett av första världskrigets blodigaste slag. Operation Gallipoli. Turkiet skulle intas och Dardanellerna var porten till Istanbul. Men de allierade lyckades inte besegra turkarna, kullarna på halvön Gallipoli dränktes i blod och är idag täckta av krigskyrkogårdar med olika namn beroende på vilka bataljoner som stupade där. En heter ”Johnssons Jolly”, efter en överste som envist upprepade att en seger skulle få honom att känna sig ”jolly good”.
Ett stenkast från marinan ligger ett litet hus med en interaktiv utställning om Operation Gallipoli. Där finns filmer, föremål, uppläsningar ur soldaters dagböcker, inspelade vittnesmål från veteraner som överlevde. Jag började gråta och kunde inte vara kvar där inne. Detta makabra tal om hjältar (de allierade) och martyrer (turkarna). Vad var de annat än offer, alla dessa söner, bröder och familjefäder? Slaktoffer, kanonmat. Vad är det för genetiskt fel hos det manliga könet som gör att de startar krig? Odd tog bussen till ruinstaden Troja, jag hade fått nog av historia. Jag spolade saltet av båten och strosade sedan runt på måfå.
Så hur kan jag vilja stanna här i Canakkale? Det är en ljuvlig stad, det lilla jag sett. En mix av Paris bohemkvarter och Göteborgs Haga i orientalisk klädsel. Fast mycket mindre, dubbla Uddevalla ungefär. Smala gränder med hundratals cafeer, teserveringar, matställen och små affärer. Väldigt lite turister. Inga påflugna försäljare. Vart man vänder sig vänlighet och hjälpsamhet. Här skulle jag kunna sitta hela dagen på en teservering under vinrankor och skriva, omgiven av folkvimlets mummel, ifred i min bubbla och ändå mitt i verkligheten.

Hästen från filmen om Troja står på kajen.

Alla fiskarna är levande och sprattlar, gubbarna häller friskt vatten över dem. Vanlig makrill! Här ska fiskas!

”Torka era tårar, mödrar i främmande länder. Era söner vilar i vår famn och har fått frid. Efter att ha mist sina liv här har de blivit våra söner också.” Klen tröst enligt mig. Musslor på hamnpromenaden. Äts levande, som ostron.

Bokhandlarnas gata. Inne i affären sitter man och läser och dricker te.

En stor, god majskolv kostar 9kr. Mat är billigt, även om man äter ute eller tar med hämtmat från matställen. Ikväll betalade vi 75kr för två stora portioner kolgrillade kycklinglår (jättegoda!) med sallad, ris och bröd.

Vi åt frukost ute, på ett teställe vid mosken där Odd kom i samspråk med en skräddarmästare som bott i Hannover i tjugo år. Sen flyttade han hem. Det förstår jag.

Halv åtta ikväll dansade Ellem för tolv sekundmeters vind in genom den trånga öppningen till den lilla kustbevakningshamnen Lapseki på asiatiska sidan av Dardanellerna. Fiskebåtar låg förtöjda i fyrdubbla led, vi kastade ankar mitt i hamnbassängen. Helt slut och mycket lättade att äntligen vara i hamn efter att ha genomlidit fem timmar när vinden inte gick under femton sekundmeter.

Vi kunde ha vänt vid tretiden och gått in i en hamn i marmarasjön, men det gjorde vi inte och sen var det försent. Vinden kom rätt emot oss och Ellem tog vågorna fint. Enligt prognosen skulle det blåsa upp till fem beaufort (10 m/sek) och vinden skulle hastigt avta efter klockan sex. Vi sa: det står vi ut med.

Sen ökade vinden till tolv, till femton, stundtals tjugo och lite till. Vågorna växte, korta, otäcka vågor som bröt och verkade komma från olika håll. Odd anmärkte att nu hade Ellem fått green water on deck, vilket är en medalj jag gärna varit utan. Vi höll i oss, hoppades att inget skulle gå sönder, oroade oss över dunsar och nya ljud i Ellems inre när hon brakade ner i vågdalarna, försökte låta bli att titta på vindmätaren (jag).

Jag var aldrig rädd, vill jag påpeka. Inte sjösjuk heller, fast jag inte tagit någon tablett. Det var inte någon fara för livet. Det värsta var faktiskt att klara av gå på toaletten utan att slå sig eller kissa bredvid.
Vi pratade igenom vad vi skulle göra om motorn stannade. Hissa kryssfocken och segla, anropa kustbevakningen och begära assistans.
Nu ligger vi här i varsin soffa, läser och skriver och lyssnar på Norah Jones. Ankarvakten är påslagen. Ute är det helt vindstilla. Det känns bra att veta hur tryggt Ellem beter sig i riktigt busväder. Motorn gick som en klocka. Ingenting gick sönder. Saker for inte omkring inne i båten. Ljuden vi hörde kom från ankarkättingen i fören och från vinkartonger i ett stuvutrymme.
Imorgon har vi fyra timmar till Canakkale, och sedan är vi i Medelhavet!

Efter 54 sjömil i motvind tvärs över Marmarasjön ligger vi i Saraylar på ön Marmara. Här finns ingenting att se enligt dem vi har rådfrågat innan. Heikell, guidebibeln, beskriver en ful, dammig och charmlös stad vid foten av ett söndertrasat marmorberg, varnar för en hamn helt utan service och dessutom utsatt för buller. Vid en industrikaj helt nära pågår utlastningen av marmor dygnet runt, veckans alla dagar. Vi valde ändå att gå hit. Den andra, populära hamnen, ligger för oskyddad för sydvästvinden som blåser nu.

Saraylar visar sig vara en pärla. Hamnen är djup och skyddad, vi får en plats långsides den vackra marmorkajen vid en restaurang. El finns inte men vatten får vi tanka från restaurangens utlagda slang. Dessutom snabbt och bra wifi ända ner i båten. Ingen hamnavgift men vi äter förstås middag där. Varsin stekt fisk som vi först får peka ut i kyldisken. Förutom oss består gästerna uteslutande av unga män som tittar på en viktig fotbollsmatch och blir vansinnga av glädje när rätt lag vinner. Helvetet bryter löst i form av knallskott, signalraketer och bengaliska eldar. En tutande, blinkande bilkaravan drar genom gatorna.

Idag badade vi för första gången. +21C. Ingen annan badar, turisterna har inte kommit än och lokalbefolkningen anser att det är för kallt. Vi har inte mött eller sett en enda nöjesbåt på hela dagen.

Nu är den nya toan på plats. Odd ägnade hela gårdagen åt installationen. Den gamla ställde vi på kajen för vidare befodran till containern. På kvällen blev han bjuden på whisky nere i en båt av gubbarna i välkomstkommitten. Han skyllde på mig för att komma därifrån någorlunda nykter. Efter ett tag kom två gubbar vinglandes ombord på Ellem med turkisk pizza och hämtsallad som vi skulle ha. Jag gav dem varsin svensk flaggmedalj från Göksäter i byte och de tog i hand rörda av tacksamhet. När de försvann tillbaka till sin båt hade den ene vår gamla båttoa under armen.

Bergen förvandlas till grus. Marmorblock ligger utströdda överallt, skulpturer var tjugonde meter. Den vita gästkajen är helt byggd i marmor. Vi ligger bakom det vita taket, mitt emot minareten.

Överallt marmor. Skulpturer, trappor, murar, kajer, vågbrytare… Måste googla på Saraylar.

Det stod fyra hjälpsamma gubbar på kajen när vi trängde oss in på den enda lediga platsen mellan ett vrak och en gammal men ömt vårdad motorbåt där en äldre man höll på att laga middag i sittbrunnen.

Egentligen hade vi tänkt gå mycket längre idag, men halvvägs ökade plötsligt vinden till över tolv sekundmeter rakt i nosen och gpsen sa att vi skulle vara framme klockan åtta ikväll. Nej, det ville vi inte. Så vi vände tvärt in mot lilla skyddade fiskehamnen Mimarsinan istället. Enligt guideboken svårt att få plats, men det är ju inte säsong ännu.

Så snart vi förtöjt och utbytt vänliga fraser och gester med välkomstkommitten kände vi lättnaden. Inget fjäsk. Inget spel för att bekräfta status eller makt. Inget madammande hit och dit. Vi var inte längre någon katt bland hermelinerna och inte tvärtom heller. Gubbarna var nyfikna utan att vara underdåniga. Det var uppenbart att hamnkollektivet visste sitt värde och att vi var deras gäster. Betala var det inte tal om.

Farbrorn som bor i båten bredvid väntade tills jag gick iland innan han bjöd Odd på en mugg cocacola över relingen. Sen pratade de ivrigt tills jag kom ombord igen. Hur det gick till förstår jag inte, Odd talar inte turkiska vad jag vet.

När vi gick igenom vår planerade rutt med våra bulgariska seglarvänner avrådde de bestämt från den här sortens hamnar. Vilket bara bevisar att var och en blir salig på sin rutt. Det kanske inte är lika roligt att ligga här med en båt i tvåmiljonersklassen. Förresten får den nog inte ens plats.

Kvällen avslutades med himmelsk turkisk meze på en fiskrestaurang. Det mesta av vad vi åt kan jag inte beskriva, vi pekade och valde bland en massa olika tallrikar.

Nu börjar kvällsbönen hojtas från minareter i alla riktningar. Jag tycker vi kunde införa det hemma också. På allvar. En kvällspsalm varje dag från en högtalare i tornet på Flatö kyrka, det vore väl fint?

För att få segla i Turkiet med sin båt måste man ha en Transit Log. Det är ett slags båtpass, ett dokument som ska visas upp i marinorna man kommer till och som måste stämplas när man lämnar Turkiet. Att skaffa en TL är så besvärligt att man rekommenderas att ta hjälp av en agent. Han gör det på en dag för 400 Euro. Men man KAN fixa det själv. Teoretiskt. Marinan hade en bruksanvisning och jag hade skrivit ut en manual från nätet som en amerikan publicerade för bara ett år sedan. Varför slänga ut fyratusen i onödan?
Man måste besöka Hamnmyndigheten, Hamnchefen, Hälsomyndigheten, gränspolisen, tullen och sen Hamnchefen igen. Alla finns på olika adresser, tack och lov samlade på två ställen i centrala Istanbul. Var och en ska gå igenom och kopiera båtens registreringsbevis, försäkringsbevis, besättningslista, ägarens betygsbok och bådas pass. En massa blanketter ska fyllas i. När allt är klart har man en Transit log med fyra viktiga stämplar och får lov att segla vidare.
Vi förlorade flera timmar och hann inte färdigt igår eftersom vi gjorde fel och gick till Hamnmyndigheten först. Aja baja, gör om och ta bussen tillbaka, Hamnchefen måste börja! Tre gånger har vi nu åkt buss och spårvagn ut till Hamnmyndigheten innan vi fick den åtråvärda stämpeln.

Nu förstår vi bättre varför det kostar  4000kr att anlita agenten som tar alla båtpapper och pass med sig och fixar detta snabbt och smidigt på en dag. Han använder nog inte pengarna till att betala taxi…

Idag tappade vi ännu flera timmar hos polisen och tullen och måste tillbaka in till centrum och Hamnchefen imorgon bitti, samt till tullen för andra gången eftersom det inte blev klart där idag. När vi kom till gränspolisen, som är nummer fyra på besökslistan, krävde de att vi skulle komma dit med båten. Det överstiger min förmåga att beskriva den eländiga tilläggsplatsen utanför deras kontor. Enorma svall från båttrafiken fick Ellem att kastas mot betongpontonen med bildäck. Som tur var hade vi fenderplankan på plats. Jag fick passa med jättekulfendern och motorn igång medan Odd fyllde i blanketter på kontoret. Hela tiden var jag livrädd att någon knap skulle ryckas loss eller något annat gå sönder. Efter en evighet kom han tillbaka i sällskap med polisen som tittade på båten från kajen. Sen sa han att Odd måste fotografera Ellems namn och nummer och gå till tullkontoret lite längre bort. Aldrig i livet sa jag. Därför måste han dit imorgon. Dock utan båt.

Ataköy marina är en lyxanläggning för lyxbåtar. Vi ligger här för att vi måste medan vi klarerar in. Det kostar 700kr per dygn. Ellem är den minsta och mest oansenliga båten. Här finns lyxrestaurang, lyxbarer, lyxcafeer, lyxhotell, lyxshopping. Men inga duschar och ingen tvättmaskin. Det luktar ständigt starkt av kloak. När det regnade en skvätt nu ikväll blev hela båten brunfläckig. Himlen är ljusbrun och har varit det ända sedan vi gick in i Bosporen. Man tror att det är dimma eftersom sikten är så dålig, men det är bara luftföroreningar. Trafiken är stillastående efter klockan tre. Igår fick vi förklaringen av en pratglad bordsgranne på restaurangen där vi åt middag. Människor har börjat undvika bussar av rädsla för terrorister. Många väljer bilen istället.
Jag skulle verkligen vilja ha lust att utforska Istanbul. här finns fantastiska miljöer, basarer, hus och gränder, underbara byggnader, intressanta historiska platser och vänliga människor. Men jag längtar bara härifrån nu.

Så här ser vår transitlogg ut just nu. Det fattas fortfarande två stämplar. Efter två dagars hård kamp.

Medan hundratals böneutropare fyller kvällen med ett mjukt melodiskt klagande ska jag försöka beskriva det senaste dygnet. Jag har varit vaken sedan igår morse klockan sju. Det märks nog på telegramtexten i den här bloggtexten. Hjärnan orkar bara korta intervaller.
Vi kom äntligen iväg från Sozopol, det försvunna paketet med båttoan och alla efterlängtade tillbehör stuvades undan för senare uppackning. Nu gällde det att utnyttja tre dagars lugnt väder för att ta oss över Svarta Havet och genom Bosporen.
Vi bestämde i sista stund att segla hela vägen i ett sträck, med avbrott för utklarering i Tsarevo. Tjugotvå timmar. Min första nattsegling. Den har jag gruvat mig för. Att sitta ensam med ansvaret i mörkret medan Odd sover. Inte somna, inte missa några blinkande ljus från fiskebåtar, väja i tid för mötande fartyg.
Vi delade upp natten i två- och tretimmarspass. Inga fartyg korsade vår kurs, autopiloten gick hela tiden. Vinden dog ut helt tills havet liknade olja, dyningen hävde sig ändå i höga åsar, jag fick ta ett sjösjukepiller. Jag upptäckte att man inte kan läsa när man sitter vakt på natten, då förstörs mörkerseendet. Det enda man kan göra fritt och obehindrat är att tänka. Manuset växte, så skönt att ta igen en del skrivtid som det blivit alldeles för lite av.
Det var omöjligt att somna när det blev min tur att dra filten över mig (fortarande påklädd) i sjökojen. I tre timmar försökte jag allt. Avslappning, mental träning, andning.Till slut låg jag bara och väntade på att klockan skulle ringa. Nästa sovpass klädde jag av mig, struntade i sjökojen och kröp ner under mitt sköna täcke i förpiken. Två timmar till soluppgång. Lika sömnlös. Odd var entusiastisk när jag kom upp. Han hade sett stim av delfiner som lekte och hoppade runt båten.
Det blev en morgon jag aldrig glömmer. Jag kan inte sluta le när jag tänker på den. Den stigande solen som inte riktigt förmådde tränga genom molnen. Plasket av delfiner, flockar av små svartvita fåglar som i hundrata strök över vattenytan i snabba rusningar. Jag lyckades filma men kan inte lägga upp filmen här, den finns bara på facebook.

Bosporen har varit en annan stor ängslan. Det trängsta sundet i världen som används för internationell sjöfart, och en av de hårdast trafikerade farlederna. Femtiotusen stora fartyg passerar per år, och då räknas inte färjor, fiskebåtar etc. Trafiken av de stora fartygen är enkelriktad 12 timmar i taget. Men min värsta oro har gällt alla snabbfärjor och turbåtar som korsar Bosporen vid The Golden Horn, det maskformiga bihanget som syns till vänster och är en vik in i Istanbul. Alla skildringar och bloggar jag läst har beskrivit hur totalt hänsynslöst båtarna far fram just här, kors och tvärs mellan den aseatiska och europeiska sidan, hur de drar upp jättelika svall och passerar i tjugo knop med några meters marginal. Till och med i Heikells Turkietpilot varnas för just den här passagen.
Det VAR hektiskt. Som att korsa en sexfilig motorväg. Odd räknade en gång till tjugo färjor och turbåtar samtidigt. Jättelika bilfärjor i full fart som verkade gå på räls blandat med utflyktsbåtar, lotsbåtar, tankfartyg och små fiskebåtar. Men har man korsat Härmanö ränna en söndag i juli så… Det gäller att ta ett möte i taget, ha is i magen och inte börja tveka eller vingla. Ja, jag är ganska mallig över att ha stått bakom ratten här utan att bryta ihop och lämna över till Odd.
Vi gick in i Bosporen vid nio och kom till Ataköy marina vid tolv. Sen ägnade vi eftermiddagen åt att försöka besegra byråkratin och skaffa vår nödvändiga Transit log själva, istället för att gå den lätta men dyra vägen via en agent och mutor.

Tidig morgon med delfiner: https://youtu.be/bGZY0yd0Qhg

Den lilla båten är vi. De gröna trianglarna är fraktfartyg och tankers som är på väg in i Bosporen, precis som vi. 

Det maskformiga bihanget in till vänster är the Golden Horn. Istanbuls hjärta. 

 Det fanns plats. Även för dubbla omkörningar. Så länge trafiken var enkelriktad kändes det helt lugnt. 

Förhoppningsvis kommer jag att fira min första natt som 66-åring i båten på väg till Bosporen. Planen är att kasta loss vid lunch, gå tjugo distans till Tsarevo där vi måste klarera ut från Bulgarien, och sedan fortsätta på kvällen mot Istanbul. Vi har runt femton timmars gång till Bosporen. Det blir min första nattsegling någonsin.
Väderutsikterna är bra, utom att vi förmodligen inte kan segla utan får gå för motor.
Men allt hänger på att det jäkla paketet tar sig från Sofias flygplats och hit i morgon förmiddag. Annars får vi vackert vänta en dag till.
Ellem blänker, motorn spinner, förråden är laddade med vatten och bulgariskt vin. Igår gick vi igenom vår färdplan med Stefan och Silva, några hamnar ströks på deras inrådan från vår lista och nya kom istället. Nu har jag fått svar från Samos marina. Vi är välkomna och priset för att ligga där över sommaren är betydligt lägre än i Turkiet.

Nu har vi en sjökoj också. Bra när det gungar och man behöver sova tryggt.

Hej då Sozopol, det blev nästan en månad istället för tio dagar. Vi har haft fullt upp med båtjobb hela tiden och ändå inte hunnit allt. Tidsoptimism kallas det. Vilket fin plats på jorden detta är, jag kommer gärna tillbaka.

Vädret har varit kallt, regnigt och blåsigt. Tio grader kallare än hemma i Sverige. Palmerna blommar ändå.

Halv tolv på natten började kyrkklockorna ringa. Inte den sortens dånande, mäktiga bronsbrus som vi är vana vid. Ljust och ganska tunnt klingade det, uppfordrande och ihärdigt. Som när någon för hand svänger en stor koskälla för att locka på en fårflock eller kalla husets folk till kvällsvard. Gatorna var fulla av människor på väg åt samma håll.
Ju närmare vi kom kyrkan, desto svårare blev det att ta sig fram. Folk stod tätt packade i den lilla gränden, mammor och pappor med sovande småbarn på armen, gamlingar och tonåringar, alla talade med låga, mjuka röster och hade smala, otända vaxljus i händerna, många bar också på målade ägg. Stefan och Silva hade berättat för oss att man tar med ägg till kyrkan för att få dem välsignade, och att man tar med sig den heliga elden hem från kyrkan.
Vi följde med strömmen men hejdade oss vid kyrkdörren. Det var orimligt att alla skulle få plats därinne. Många verkade nöja sig med att stå utanför, det kom ut folk med brinnande vaxljus och delade med sig av elden till dem på utsidan.
När klockan nästan var tolv vågade vi oss ändå in. Av några stressade kyrktanter i en lucka köpte vi gula, smala vaxljus och en liten ikon av Sankt Nicholaus som minne. Med ens var det varken trångt eller stressigt längre. Vi hittade varsin väggfast, tronliknande stol att sitta på och tände våra ljus, tog in vad som hände utan att förstå vad eller varför. Intellektet var inte med, bara sinnena.
Överallt pågick ritualer. Folk korsade sig eller knäböjde vid olika tavlor och föremål som de kysste eller bara vidrörde. Vi såg ingen präst, det fanns en predikstol men ingen sådan ordning som vi är vana vid med kyrkbänkar vända mot ett altare. Mindre altare framför olika helgonbilder var utspridda i hela kyrkorummet. Utsmyckningen var fantastisk, överdådig. Utsirade ikontavlor täckte varje yta, det blänkte av silver och guld. Som kontrast stod mitt på golvet två stora svarta gjutjärnskaminer med långa böjda skorstensrör. Sittplatser fanns lite varstans. Stämningen var högtidlig, förväntansfull.
Plötsligt startade klockringningen igen, kvinnan i stolen bredvid rörde vid min armbåge, log blygt och sa något med ”Christos”. Ett allmänt kramande och kindpussande utbröt. Vi förstod, Jesus har återuppstått! Nu tömdes kyrkan snabbt, ute i gränden igen såg vi vajande standar och hörde sång längre fram i folkmassan som satt sig i rörelse. En procession! Vi hängde på med våra tända ljus som alla andra. Höll oss i utkanten och lyckades ta oss längst fram. Äntligen fick vi se prästen, i röd klädnad, belyst av en lång strålkastare som bars av en man som nog hade kvällens jobbigaste uppgift.
När processionen vände tillbaka mot kyrkan gick vi tillbaka till båten. Vi såg bilar fyllda av familjer på hemväg, med tre, fyra brinnande ljus inne i bilen.
Våra egna ljus brann hela vägen hem. Helgonet Sankt Nicholaus beskyddar nu vår båt. Han levde på 400-talet och är barnens, sjömännens, fiskarnas, de prostituerades, de orättvist anklagades och de ångerfulla tjuvarnas beskyddare. Han är också förebilden för jultomten, Santa Claus.