Vågorna kastade sig som rytande monster in över Las Canteras, det har varit gul flagg hela dagen. Surfskolan flyttade sina lektioner till ett mindre utsatt ställe men jag ska erkänna att jag ändå hade hjärtat i halsgropen. Det var MYCKET svårare än första gången jag provade förra veckan.

Även när jag bara stod i vatten till knappt över knäna var det omöjligt att hålla balansen stående när suget ut mot en jättevåg drog igång. En märklig känsla att försöka hålla emot genom att sätta sig på rumpan och ta spjärn med händerna mot sandbotten och den fanns inte, hade förvandlats till en jetström som rusade under handflatorna och kändes lika blank som metallen på en rutschbana.

Vi höll på i två timmar. Två timmar! Det var det roligaste jag gjort på åratal. Sista halvtimmen tänkte jag hela tiden: Bara en gång till, sen orkar jag inte mer.

Imorgon ska vi i alla fall sola på klippstranden hela dan, ta med oss picknick och bara softa. I övermorgon åker vi hem.

Och tidigare idag skrev jag klart följebrevet som ska skickas tillsammans med manuset till förlagen som jag hoppas ska vilja publicera min bok.

Ann Ljungberg ska bara ge mig klartecken först.

Nu måste jag bara orka ta mig från soffan till sängen. Odd sover redan. 🙂

Min egen badpojke mot kvällshimlen!  Surfpasset är mellan 16.30 – 18.30, en halvtimme senare är det mörkt.

Jo, det är faktiskt jag! 🙂 Både här ovan och här nedan.

Som barn var Odd hyperallergisk mot allt med päls.

Som tur är har det gått över, nu är det bara katter han inte klarar. Hundar klarar han sig inte utan, och de dras till honom som kackerlackor till ett restaurangkök.

Idag gjorde vi en utflykt med lokalbuss till en nationalpark för att gå en vandringsled. Regn och åska överföll oss och vi sökte skydd i en raststuga. Där fanns en parkvakt som skulle hem och som erbjöd skjuts. Han hade en jättedogg i baksätet som genast blev förälskad i … gissa vem?

Innan bussen gick tillbaka till Las Palmas såg vi på TV i den lokala baren hur ovädret svepte fram över Teneriffa och La Gomera och även Las Palmas. Palmer vräktes omkull, båtar hamnade på land, bilar dränktes i viadukter.

Vi borde ha kunnat förutse regnet och åskan som drabbade oss – men vi tänkte inte på den mörka himlen även om det förefaller otroligt när man ser bilderna efteråt…

Egentligen orkar jag knappt sitta upp just nu. Tur att morgonens skrivpass var så lyckosamt annars hade jag haft dåligt samvete efter den här dagen.

På förmiddagen var det yoga. Passen präglas tydligt av vem som leder dem. Idag var det den hårdaste instruktören. Då är jag tvungen att hoppa över en hel del rörelser. Krafterna räcker helt enkelt inte och svetten rinner så att jag halkar med händerna och måste torka mig med handduken medan de andra går upp i brygga eller står på huvudet…

Under nedtrappningen efter passet tittade jag ut mot havet och fick se Teneriffa långt där borta,  den snötäckta toppen på Teide stack upp över molnen.

Plötsligt bara fanns den här tanken i mitt huvud: Nästa år reser jag dit! Nu har jag varit i Las Palmas tre år i rad, och det har bara blivit bättre för varje gång. Nu är det dags att upptäcka något nytt. Ta till exempel julscenen med stallet i Betlehem och de tre vise männen som just nu skulpteras i sand längst upp på playan. Den är lika fantastisk som alltid. Men den är ingen överraskning längre.

Jag ska inte bli en av de där kvinnorna som har varit här varje vinter i femton år och som förvarar sina juldukar och tavlor i källaren till lägenhetshotellet mellan april och oktober. Inget ont om dem, men det är inte min framtidsvision. Det finns för många underbara platser att upptäcka.

Efter yogan gick jag ner till andra änden av playan och bokade tid i surfskolan. Sen gick jag hem och sov en timme innan kursen skulle börja. Hur många mil har jag gått idag? I alla fall två.

Surfkursen var det mest utmattande jag någonsin gjort. Två timmar i vågorna. Då hade jag ändå ingen surfingbräda utan en bodyboard, en bräda som man ligger på magen på.

Man går ut till midjan (ca hundra meter från stranden) och väntar på en brytande våg som man hoppar upp på och följer med. Man har våtdräkt och simfötter och brädan är fastkopplad med ett armband. För att komma ut till rätt ställe måste man hoppdyka med en särskild teknik genom de brytande vågorna som är på väg in och undvika att krocka med resten av surfskolan som också är på väg in och inte kan väja.

Det var bara jag av 20 elever som inte hade en ”riktig” surfbräda, en sån som man står på. Jag är väldigt glad att jag inte var så övermodig att jag valde det. De flesta av de övriga såg ut att svälja ännu mer saltvatten än jag. När en sån där jättevåg bryter över en och man missar upphoppet och istället hamnar inne i vågen, då är man väldigt, väldigt liten och lätt och vad som är upp och ner är en helt hypotetisk fråga. Då gäller det bara att hinna stänga mun och näsa och fortsätta knipa ihop tills centrifugen har stannat.

Farligt? Nä, inte särskilt. En rödklädd instruktör fanns på plats där ute och en stod en bit ut i vattnet  inne vid stranden och såg till att alla som sköljdes iland reste sig igen. Alla elever hade klarblåa västar med nummerlappar. Det värsta som kan hända är väl att man blir överkörd av en annan surfare. Ungefär lika farligt som i en slalombacke alltså.

På något sätt tog jag mig hem efteråt. Nästa gång är på torsdag. Får ändra i 5:2 schemat och flytta halvfastan till fredag. Kroppen skriker efter mat en sån här dag. Fick stanna på vägen hem och äta en banan och en skinkmacka. Det är häftigt att märka kroppens signaler så klart och tydligt. Den är verkligen en maskin som behöver bränsle för att fungera.

Hoppsan, en massa skräp på objektivet, syns väldigt tydligt när det är så mycket himmel på bilderna. Men titta på Teides snötäckta topp istället där uppe bland molnen. Mäktigt!

Tiggare och gatuartister får alltid pengar av mig. Om jag då ingår i ett sällskap händer det ofta att någon blir provocerad.

”Du uppmuntrar ju tiggeri!” får jag höra. Underförstått att om det inte lönade sig att tigga så skulle dessa människor kanske försöka skaffa sig ett arbete istället.

Jag blir så trött.

Det är min dotter som har inspirerat mig att utveckla mitt tidigare sporadiska och slumpmässiga givande.  Jag har inte lika dåligt samvete längre och vågar tittar människorna i ögonen när jag lägger pengen i muggen eller mössan. Numera är jag beredd och har alltid mynt i en lätt åtkomlig ficka. Hemma är det femkronor och lägre valörer, här i Las Palmas är det 50 centimes och mindre. Hemma händer det att jag köper något extra inne på ICA om jag har sett en tiggare på utsidan. En påse cashew eller andra nötter till exempel. Det är överkurs här.  Å andra sidan finns här väldigt många fler som försöker få sina medmänniskor att dela med sig.

Jag har förresten lagt märke till att spanjorerna är bättre på att ge pengar på gatan än vad turisterna är. Hur kan det komma sig? Är de mer medvetna om den 30%iga arbetslösheten här på Gran Canaria kanske?

Jag anser mig inte vara bättre eller snällare än de flesta andra, kanske är det tvärtom. Givandet lindrar mina skuldkänslor över att ha det så mycket bättre, och påminner mig om hur tacksam jag är över att ha dragit en vinstlott i livet. Det är inte min mamma, inte min son, inte jag som går med mössan mellan caféborden på strandpromenaden.

För övrigt tror jag inte alls på att man kan uppfostra fattiga människor att resa sig ur sin fattigdom. I alla fall inte genom att stänga sin plånbok.

Enligt mitt schema ska ju söndag vara vilodag, men det funkade inte idag. Efter ett långt skrivpass gick jag ner till gästhamnen som just nu fylls av de 240 segelbåtar från hela världen som startar i oceankappseglingen ARC2013 på söndag. Från Las Palmas direkt till St Lucia i Västindien. 16 – 20 dagar tar det.

Det är intressant att gå omkring i hamnen och känna atmosfären – så upphetsad och spänd att det är svårt att inte bli påverkad själv.

Jag har alltid känt mig för ängslig för att ha lust med överfarter över stora vatten. Men efter all segling i sommar, och efter all utbildning, har en hel del skräckbilder fått revideras. Läsö – inga problem. Skagen – inga problem. 20 m/sek okej inte trevligt men inte heller livsfarligt.

Att ta sig till Kanarieöarna med vår båt kan inte vara något större äventyr om man bara väljer rätt årstid och har bra koll på väderutsikterna. Fortsätta över Atlanten vill jag däremot inte med vår lilla LM32. Men kanske med nästa båt, nån gång i livet?

Vädret är fortfarande mulet, blåsigt, svalt utom när solen tittar fram. Jag måste ha jackan med mig hela tiden, men den åker upp och ner i ryggsäcken. På hemväg från hamnen tog jag vägen förbi La Puntilla högst upp på Las Canteras och fotade de spanska kvinnorna som sitter där under sina parasoller i ur och skur och spelar kort. De påminner om en sagobok mamma läste för mig när jag var liten, där några barn gömde sig för en fiende under ett stort paraply. Vad sjutton var det för en bok?

”Vad gör du härnere då, är du på semester?” Egentligen ska jag väl vara nöjd över frågan, än är jag alltså inte automatiskt inordnad i Las Palmas stora flock pensionerade kvinnor.

”Jag skriver på en bok”, svarar jag ofta helt sanningsenligt, för vad ska jag säga? Hittar jag på något måste jag ju fortsätta ljuga, och komma ihåg vad jag sagt tills nästa gång jag träffar personen ifråga eller hennes väninnor. För träffas och pratar gör alla kvinnor här, hela tiden. De flyttar sig längs den långa strandpromenadens via dess många sittplatser likt pinnar och löv som flyter på vattnet, långsamt glider runt i virvlar, bildar nya formationer, möts i samlingar och driver isär igen.

”Bara för mitt nöjes skull”, tillägger jag snabbt. Men det hjälps inte, det är redan kört.

”Åh, så spännande! Är det en deckare? När kommer den ut?”

Sen får jag säga allt det där, om att jag inte vet, inte tror, fast jag hoppas förstås. Inte deckare, mer som spännande relationsroman. Att jag har hållit på i över två år faktiskt, och att det är väldigt svårt att bli utgiven, jag har redan blivit refuserad. Men att det inte spelar någon roll om jag skriver för byrålådan, jag gör det  ju för att det är så roligt.

För döva öron pratar jag på.

I hennes ögon speglar sig nu en Mycket Spännande Person. Blicken är glad och intresserad,  allt hennes fokus är på mig, en blivande bästsäljarförfattare.

”Den måste jag köpa när den kommer ut! Vad ska den heta?”

Om jag istället hade svarat: ”Jag målar. För skojs skull bara, i akryl. Här finns ju så många vackra motiv med havet, himlen och de nakna bergen.”

Då hade min nya bekantskap suckat och sagt att:  ”ja, jag önskar att jag tagit med mina akvarellfärger, det ska jag inte glömma nästa gång. Man skulle kunna sitta på balkongen. Det är ju så avkopplande att måla, även om det inte direkt blir några stora konstverk.”

Varför stör de mig så, dessa tillfälliga, förutsägbara samtal om skrivandet som jag låter mig dras in i?

Är det för allt negativt jag känner mig tvungen att haspla ur mig?

Eller är det för de naiva, gränslösa förväntningarna som sätter ord på mina innersta drömmar och blir till förlamande prestationskrav?

Nu hänger molnen tunga över gråblått, upprört hav och det kommer ett regnstänk ibland. Lite skönt faktiskt efter en veckas strålande sol. I natt hade jag  småpanik eftersom det inte kändes bra i ögonen. Grusigt och kliigt och allmänt överansträngt. Tänk om inte ögonen håller för alla dessa timmars stirrande på en skärm? Minst 8 timmar blir det varje dag. Så jag bestämde mig för att ransonera läsande och surfande på kvällen när det är mörkt i rummet. Det känns tydligt att då är det jobbigast för ögonen. Dessutom ska jag vara extremt noga med solglasögon och solhatt utomhus. Och alltid byta till datorglasögonen. Ibland är det frestande att strunta i det, ”bara en liten stund”. Och när jag inte skriver – jag måste inte läsa jämt. Ögonen behöver få vila ibland, jag ska bli bättre på det.

Idag står det ”Grönsaksmarknad” på veckoschemat så då gick jag förstås dit efter morgonens skrivpass. Finns det något underbarare än en stor saluhall i en gammal stad? Den ligger bara en kvarts rask promenad från där jag bor. Nästa gång får kameran följa med, idag fotade jag bara inköpen. För att dra ut på nöjet handlade jag nog i sex olika stånd 🙂

52 scener dividerat med 38 dagar blir ungefär 1,5. Minus fyra lediga söndagar och en vecka på slutet när Odd kommer och disciplinen kommer att svikta.
Det betyder att jag bör skriva klart två scener om dagen.

Innan jag började skriva hade jag faktiskt ingen aning om att jag är så beroende av struktur. Listor, planer och uppställningar. Stora pappersark och massor av postitlappar var en mycket viktig del av min packning. Det gör mig lugn att kunna se början, slutet och vägen däremellan. Hur långt jag har hunnit.
Idag är det åter strålande sol. Inte förrän efter lunch når solen min terrass, i gengäld är kvällarna fantastiska.
Nu har jag klarat av morgonens skrivpass och skrivit igenom tre scener, känner mig riktigt nöjd. Dags för en promenad, det får bli barfota på stranden med tanke på alla blåsor på tårna från igår.

Nu är jag här. I sex veckor ska jag redigera min roman till dånet av vågorna som rullar in mot Playa las Canteras. Bruset överröstar just nu ett svagt lördagsdunk från baren längst ner i huset. Balkongen vätter rakt ut mot Atlanten, jag kan se horisonten och  Tenerifas silhuett från min huvudkudde.

När jag kom puttandes min 30 kg tunga hjulväska från busstationen möttes jag av glada hälsningsrop från rumsgrannarna som satt nere på serveringen mitt emot och väntade med min nyckel i ett noga igenklistrat kuvert. Vaktmästaren och hustomten Jacinto är ledig lördag/söndag, men han hade faxat till mig att mina grannar hade nyckeln. Ett norrländsk par som såvitt jag förstår bor här större delen av vintern.

Gissa om det var spännande att låsa upp dörren. Tänk om det skulle vara slitet och med kackerlackvarning och…  jag kunde inte vara säker på att det skulle vara lika fint som förra året. När man bara ska stanna 6 veckor kan man inte paxa för en speciell lägenhet utan får ta den som är ledig.

Men det var alldeles, alldeles underbart. Jag kunde inte ha önskedrömt fram någonting bättre. Det skulle vara blommor på terrassen i så fall, men det är inget som hindrar att jag köper en bougainvillea och planterar i den torra krukan som står där nu.

Ett minimalt kök med en spis med bara två plattor, men ett stort kylskåp med frys. Badrum med badkar och ny tvättmaskin. Ingen TV märker jag just, men den använde jag ändå aldrig förra året så det spelar ingen roll. Jag kan ju se på SVT Play om jag vill, nätet verkar helt OK här på fjärde våningen också.

Nu har jag gått tre vändor till supermercadon och handlat, firat första kvällen med utemiddag på strandpromenaden samt gjort ett veckoschema. Det skymtar på bilden, jag har tejpat upp det på väggen.

Stenhård disciplin är nödvändigt för att hålla arbetsmoralen och humöret uppe, i alla fall fungerar det så för mig.

Dagarna delas in i skrivande från kl 06.00, mat, promenader, bloggande, fotograferande och läsning. Samt Zumba två gånger i veckan, jag har hittat ett ställe nära busscentralen San Telmo i gamla stan.

Nu hoppas jag bara att de två postpaketen med det utskrivna manuset och alla mina faktaböcker hittar hit också. De skickades hemifrån i torsdags. Det är inte jordens undergång om de inte kommer fram, men nästan…

Läs inte detta om du stör dig på triviala blogginlägg! Det är nämligen bara min packlista inför sex veckor i Las Palmas. Om jag sparar den här så vet jag garanterat var jag kan hitta den igen nästa år.

Ta med i resväskan:

Masktejp, stora papper, färgpennor, tejp, postitlappar, manusutskrift, kortläsare, eldosa, tangentbord laptop, nätaggreagat laptop, tangetbord Ipad, Scrivener handboken, Tidningen Skriva, lånekort bibblan, veterinärböcker, Alice Munro, franskaboken, dataglasögon, joggingkläder + skor, sandaler, pannlampa, huvudkudde, kamera, kamerafilter ND + polarisering, kamerabatteriladdare, kortläsare, instruktionsbok, pistaschmandlar, valnötter, mandlar, thepåsar Paradis, Canderel, Agavesirap, solskyddskräm, schampo, balsam, hygienväska, diskborste, osthyvel, badlakan, badkläder, 1 långärmad tröja, regnjacka.

Ta med i ryggan:

Läsplatta + laddare, medicin, iPod + hörlurar, öronproppar, laptop, iPad + laddare, biljetter, Las Palmasmapp, visitkort, plånbok,

Ta med i magväskan: pass, pengar, iphone, kreditkort

Har du läst ända hit och anser att jag har glömt något? Tipsa gärna! 🙂

Vädret i Las Palmas är som förväntat. Ganska varmt, ganska soligt, ganska blåsigt, ibland en regndag. Man behöver både bikini och regnjacka. Perfekt.