Oavbrutet ösregn, 11 plusgrader, åskbyar och en medelvind på 12 meter per sekund. Så har det sett ut senaste dygnet. I natt var det svårt att sova på grund av blixt och dunder, Odd gick upp och kopplade bort allt som gick att koppla bort. Vi har en box i metall där det är tänkt att vi ska förvara ipads och mobiler under åskväder, men i hamn med så många höga master omkring – nä, den orkade vi inte gräva fram.

Odd har grejat med el hela dagen, kopplat vårt krånglande kylskåp direkt till batteribanken och förberett för installation av batteriövervakning. Nu ikväll slutade det regna och jag kände mig frisk nog för en middag ute. Vi gick till en liten grekisk restaurang mitt emot kyrkan. Samma dresskod som om man skulle köpa korv på Heden efter att ha åkt skridskor med barnbarnen; fleecemössa, norsk ylletröja och Mustojacka. Bara vantarna fattas. Notan blev dock billigare.

Vi började diskutera Bulgariens historia. Odd visste att Bulgarien blev en demokrati 1990 när Sovjet föll samman. Jag hade ingen aning. Det är ett av mina stora svarta skamhål. Min dåliga, nej obefintliga politiska allmänbildning. Jag som var 18 år 1968 ( vad hände då? Nånting med studentuppror, kårrevolution och Ungern?) Jag som började på Journalisthögskolan då! Det enda jag minns handlar om killar och Cue Club. Ola Magnell och Cream.
En snabb titt i Wikipedia och jag häpnade över Bulgariens historia. Nästa gång vi blir bjudna till våra nya bulgariska vänner ska jag försöka få lite grepp om hur de ser på världen och grannländerna idag.

Varje dag, nästan, resonerar vi om vilken väg vi ska välja när vi kommer ut i Medelhavet. Häromdagen frågade varvschefen Mate’ vad vi hade för planer. ”Söderut längs turkiska kusten ner till Cesme”, svarade jag. Han skakade bekymrat på huvudet. Det var inte bra, själv hade han ställt in sin planerade surfingresa till Turkiet. Han rådde oss bestämt att gå norrut till Grekland istället. När jag frågar Medelhavsseglarnas forum, eller facebookgruppen Women who sail the Med, får jag lugnande rapporter från båtar som befinner sig i turkiska farvatten eller just kommer därifrån, och uppmaningar att inte tro allt jag hör och läser.

Hur som helst, här blir vi kvar ett bra tag till. Vi har massor att göra på båten, den ortodoxa påsken närmar sig, vi befinner oss i underbart vackra och unika Sozopol, Bulgariens äldsta och bäst bevarade stad som nu långsamt vaknar upp ur vintersömnen och passar på att njuta av våren innan turisthorderna invaderar.

I natt sover vi den sjunde natten ombord på land. Förhoppningsvis den sista. Allt vatten vi använder måste bäras uppför stegen i aktern. Det vi inte dricker upp  (samt det vi kissat under natten) måste firas ner samma väg i en hink och tömmas i havet. Ganska opraktiskt. Vi äter bara frukost ombord, gröt för det mesta. Lunch blir en köpt grekisk sallad som äts i solen ute på piren. Middag äter vi på kvartersrestaurangen. Vi delar på tre, fyra olika smårätter, bröd och vin. Det blir mycket stekta sardiner och olika sorters bläckfisk. Efterrätt oftast yoghurt och gröna, syltade fikon i sirap. Det brukar gå på ungefär 40 Leva, dvs ca 200 kronor.

Hela dagarna har vi arbetat med att rubba, polera och vaxa samt diverse motorfix. Nu blänker Ellem lika fint som när vi lämnade Sverige. Det är två år sedan hon putsades ordentligt och det märks. Överbyggnaden har vi inte rört ännu, så kul är det inte att balansera på båten högt över asfalten. Teakdäcket har farit ordentligt illa i solen och värmen, det måste nåtas om på flera ställen. Vi har säkert att göra en vecka till innan vi känner oss färdiga för de sista dagsetapperna ner till Istanbul.

Sozopol är en mysig liten by såhär innan sommarsäsongen. Man kan ana vilket tryck det måste vara på sommaren. I år blir det extra trångt eftersom ryska turister ratar Turkiet och fyller Bulgarien istället.

Kontrasterna är hisnande. I marinan fungerar wifi i båten, duscharna är fräscha och helkaklade, hela hamnområdet upplyst och videoövervakat, vaktkuren vid infarten bemannad dygnet runt. Nya lyxbilar står parkerade på månghundraåriga kullerstensgator. Här finns moderna, vackra bostadsområden och massor av charmiga pensionat, små och stora hotell, mysiga restauranger.  Men på de gröna kullarna där vi tar våra morgonpromenader betar hästar som tjudrats med kedjor i båda frambenen. Där hörs hönskackel från fallfärdiga ruckel. Fullhängda klädstreck skvallrar om att inte bara hönsen har sitt hem innanför de rostiga nätstängslen.

Fler båtar som väntar på sjösättning.

Kolla in stolen! Jag har försökt få reda på vilken sorts fisk man spejar efter här uppifrån, men inte fått något bra svar.

Rosenbladsmarmelad på rostat bröd, en frukostfavorit. Kommer att bunkra för att ta med hem!

Mobilen väckte oss fem, det var ännu mörkt. Vi följdes åt för att rasta Sigge, jag med båtshaken beredd, Odd med en käpp. Men hundarna skällde bara från sina nattläger bland buskar och bråte, kom inte rusande.
Klockan sex skulle startorder för konvojen komma på kanal 14, precis på slaget utbröt ett intensivt kackalorum. Vi lyssnade efter ordet ”Ellem” men hörde inget, såg bara på AIS hur den ena pråmen efter den andra gick in i kanalen.
Odd ropade upp traffic Control och frågade om vi också skulle gå in. Ett irriterat smatter på rumänska till svar. ”English please”, sa Odd. ”Go Ellem! Go!” Vi styrde ut i mörkret med ankarljuset tänt, i brist på topplanterna.
Medan vi gick mot första slussen ljusnade det, tack och lov. Klockan blev sju innan vi lugnt och fint lyftes två meter. Vi låg med flytpollare efter ett stort förband och två pråmar. ”Goodbye Ellem!” sa radion när vi gick ut. Innan vi tilläts passera andra slussen ropades vi in till kaj för ”formalities”. Papper och pass skulle visas, stämplar stämplas, kanalavgiften  knappt 800 Lei (400kr) betalas. En kanaltjänsteman och Odd improviserade ritualen på huk direkt på marken.
Black Sea Canal kallas också Dödens kanal. Kostnaden för det bygget kan aldrig betalas. Över hundratusen slavar dog under byggets fyra första år – fångar, politiska motståndare, upproriska bönder, ungdomsbrigaden – och projektet övergavs 1953. President Ceausescu fortsatte 1973 och kanalen blev klar 1984. Nästan 300 miljoner kubikmeter sten, sand och jord hade flyttats. Mer än när Suezkanalen grävdes, dubbelt så mycket som för Panamakanalen.
Hamnen vi kom ut i efter andra slussen var megagigantisk. Att stanna över natt här var otänkbart. Vi kunde lika gärna försökt tälta på Landvetters startbana. En hastig sjöstuvning genomfördes, redan innanför pirarna förstod vi att det skulle bli en guppig färd till hamnen Port Tomis, norr om Constanta. Det är helt öppet hav, finns ingen skärgård.

Utanför sista piren mötte en sydlig vind på 8 – 10 m/sek rakt i stäven med korta jättevågor, de största jag varit med om med Ellem, och jag kände modet svikta. Dags för självpeppning. Så jag tänkte på att nästa höst ska jag segla till Las Palmas med Linda Lindenau, på att Ellem är väldigt sjövärdig, på att vågorna ändå inte var omöjliga, på att det bara handlade om drygt en timmes färd till Port Tomis.

”Det är säkert värst just här”, sa Odd. Han fick rätt, förstås. När vi kunde gira norrut, kom längre ut från land och fick sjön i aktern, blev det mycket lugnare. Vi kopplade av, njöt av att rutscha fram och lyssna till den efterlängtade sången av kluck och porlande som bara saltvatten kan sjunga.
Känslan när vi slank in bakom piren i Port Tomis var av tjockihalsen kaliber. Framme! En fin plats långsides kaj framför fiskeflottan var ledig. El och vatten bara att koppla in. Strandpromenad och restauranger, flanerande eller metande människor och trevligt bemötande av hamnvakt och polis. Ett par trötta och mätta hamnhundar.
(Hur höga tror du vågorna var? Frågar jag idag. Tja, enochenhalv meter kanske, svarar han. Va, inte mer? Okej då, rätt ska vara rätt.)

Genom Dödens Kanal. Grävd av slavar i vår tid. Du som läser detta, inse att vi, du och jag, vunnit högsta vinsten i Livets lotteri.

”Formalities” på kajen.

Mysig natthamn?

Idag har vi sett stora pelikanflockar på de låga sandbankar som kantar stranden mot Rumänien, sandbankar som dyker upp lite varstans och bildar långa ryggar ovanför vattenytan vid sidan om farleden. Efter Nikopol hade det nyss skapats en hel sandö mitt i farleden som var provisoriskt omlagd i snäva serpentinkrokar. Pråmtrafiken sniglade sig fram i ett par knop. Sandsugare och mudderverk arbetade för högtryck omringade av gula markeringsbojar.
Dagens 63 distans och drygt åtta timmars körning känns, man blir psykiskt trött trots att autopiloten får styra hela tiden utom vid trånga passager och möten.Trettio grader varmt idag också, och nästan ingen vind. Tvådag dessutom, alltså fasta.
När vi inte orkade längre fällde vi ankaret en bit utanför ön Belene, som varit Bulgariens Alcatraz. Sigge rastades på en närbelägen sandbank, Odd rodde dit med dingen fastbunden i båten med ett långt, tunt, snöre, för säkerhets skull. Strömmen är stark, man kan inte simma emot den och inte ro särskilt långt.

Gårdagens kvällspromenad i Oriahovo glöms inte i första taget. Vi stretade uppför en brant och slingrande backe tills vi kom till något som påminde om mitt i byn, där låg en vacker liten kyrka som såg gammal ut. Omgivningen var desto fulare och rent deprimerande. Som om ett krig nyss utspelat sig.
Vartannat hus var ett tomt skal med sönderslagna fönster, trasigt, rostigt, förfallet, övervuxet av grönska. Byggnader av alla slag. Hus, fabriker och affärslokaler.  Ett jättelikt hotell, groteskt överdimensionerat för den lilla orten reste sig likt ett utbränt skelett ovanför kyrkan. Någon restaurang syntes inte till, men när Odd frågade ett par pojkar följde de med oss ännu en bit uppför backen och visade oss den väl gömda ingången. En trappa ledde upp till en medfaren uteservering med svartmögliga parasoller under stora träd, där grenar och skuggande lövmassor vilade direkt på de troligtvis för många år sedan uppspända parasollerna. Vid ett bord satt två män och rökte och drack öl. Odd stack in huvudet genom köksdörren och frågade kvinnan där inne om vi kunde få något att äta. Bestämda huvudskakningar. Nej, det kunde vi inte. Det gick inte att kommunicera, hon ville inte ens försöka. De öldrickande männen var mer intresserade, Odd frågade med teckenspråk om det fanns någon annan restaurang som serverade mat. Nu utbröt en häftig diskussion. Männen ansåg att vi visst kunde få mat där vi var, kvinnan gillade inte alls att de la sig i. Jag läste upp anteckningen från min mobil: Schopska-salat och Skarra-Kashkowo (grillad ost), männen nickade gillande och gjorde tummen upp. Kvinnan protesterade ilsket, försvann några minuter och kom sedan sur som ättika och dängde bestick och ett ställ med olja, vinäger och kryddor framför oss. Jag tog till mitt bästa trick, (you get what you give) log uppskattande och vänligt och sa tack så mycket (blagodarja mnogo) på bulgariska, samtidigt som jag höll fram min Iphone där Google translate visade orden ”bröd” och ”oliver”. Solen gick plötsligt upp i kvinnans ansikte, och efter en kvart bar hon in världens godaste middag. Inte grillad ost visserligen, utan kycklingfilé, saftig och läcker. (IÄF! Internet är fantastiskt!)
I snabbt tilltagande mörker hittade vi en annan väg ner till båten. En påkostad, terrasserad, nyanlagd park med vattenfall, tennisbana, fotbollsplan och flera fina lekplatser. Breda, nysatta, ännu ofogade vita stentrappor som gick i avsatser ner mot industrihamnen. Typiskt EU-projekt.
Längst ner hade pengarna tagit slut. Bakom en förfallen bilverkstad med rostiga ryska bilvrak slutade den ursprungliga, halvt raserade och av trädrötter uppbrutna betongtrappan. Vi hade sett den redan på vägen upp, men inte trott att den ledde någon vart.
Man kan inte låta bli att fundera. I Belgrad har ett utbombat hus sparats mitt i stan, som ett krigsmonument. Den här förödelsen är något annat, ett monument över ett samhällsskick som inte överlevde. Byggnaderna kommer aldrig att renoveras, har inget värde, varken historiskt, estetiskt eller ekonomiskt. Vad gör dessa deprimerande kvarlevor med människors framtidstro?

Egentligen borde man cykla längs Donau. Särskilt Österrike verkar storsatsa på cykelturism, allting är tillrättalagt för turister på två hjul. Fina, asfalterade cykelvägar överallt, cyklister är välkomna på tåg och bussar och lockas med särskilda erbjudanden till Gasthaus och pensionat. Vi såg till och med en Bierradfahrt sponsrad av lokala bryggerier, dvs en särskild ölcykelled. Man kan plocka bara de bästa bitarna och åka med cykelbåt, det finns flera olika som erbjuder boende ombord medan man transporteras mellan de finaste cykellederna längs Donau. Det finns såklart vanliga passagerarfärjor också, som går på turlista längs med floden.

I väntan på postbussen som skulle ta oss till tåget i Passau såg vi hur två hotellpråmar släppte iväg dagens cyklister. En del var nerlastade med egen utrustning, ryggsäckar och sovsäckar och tält. Andra hade lånecyklar med reseföretagets logotype på sadelväskorna. De flesta var klädda i den senaste outfiten a la Tour de France, även hjälmar. Många var gamla. Väldigt gamla med tanke på cykelsemester, dvs 70+ och kanske äldre ändå. Alla skulle med den lilla färjan som fick köra i skytteltrafik över till andra sidan Donau. Kolla körtekniken när man ska ta sig tvärs mot fyra knops ström!
Postbussen som var en liten minibuss gick inte raka vägen. Vi åkte på smala serpentinvägar genom små samhällen högt, högt upp, ”kostenlos sightseeing!” som chauffören glatt meddelade. Framme i Passau erbjöd hon oss att ha bagaget kvar i bussen två timmar tills hon skulle köra tillbaka, så vi slapp kånka på hundbur och jätteväska i väntan på tåget.
I Frankfurt upptäckte vi att det billiga Comfort Hotel vi bokat nära flygplatsen har marockansk ägare och profil, till middag blir det Meze med hummus, falafel med mera.
Att resa är att bli överraskad – hela tiden.

PS Jag plockade på mig två tjocka broschyrer om cykelvägen mellan Passau och Bratislava på Turistbyrån i Passau. Där står allt som är värt att veta om boende, sevärdheter, cykelpaket osv. Hör av dig om du är intresserad!

Ganska ofta möter man helt vanliga vardagsmänniskor klädda i lederhosen eller något som liknar folkdräkt. Så här fin skulle jag också kunna tänka mig att vara en dag på stan, ser bekvämt ut också.

Otippat hotellrum…

Otippad avslutningsmiddag.

Idag skulle vi titta närmare på världsarvsstaden Regensburg med sin fantastiska, åttahundra år gamla stenbro och gigantiska katedral i gotisk stil.
Vi hade bara några viktiga ärenden först. Skaffa ett nödvändigt tillstånd att köra båt på Donau hos myndigheten Wassersportverein und Shifffahrtsamt. Adressen låg på andra sidan floden, men vi har ju cyklarna som tur är. När vi kom dit var det stängt på tisdagar. Vi får hänga på låset imorgon bitti.
Sen skulle vi boka flygbiljetter hem. Inte enkelt med hund. Thomas Cook hjälpte oss bra i Frankrike och de finns i Regensburg också. I ett jättelikt köpcentrum. Tur att vi har cyklarna. Nu har vi flyg bokat från Frankfurt på tisdag.
En gasolflaska måste bytas, här fanns en återförsäljare. Gasol av märket Campinggaz i småflaskor är svårt att hitta, man måste passa på. Affären låg inte så värst långt bort. Inte om man cyklar.
Sista ärendet var att handla. Hundmat och mjölk är måstevaror, och det var slut. Det är långt till närmaste livsmedelsaffär, ett slags Lidl. Tur att vi har cyklarna.
Plötsligt var klockan sex och vi helt utmattade.
Men vi ryckte i alla fall upp oss, tog oss in till stan, åt en stadig bayersk köttmiddag, promenerade över den berömda bron (som höll på att repareras och var helt inpackad), strövade lite planlöst i gränderna medan cyklarna stod fastlåsta vid bron. Vilken tur att vi har dem.

Cyklarna väcker enorm uppmärksamhet. Flera gånger under varje cykeltur vill folk fråga, titta och klämma.

Vi vinkade av våra nyfunna vänner i morse. ALS-sjuke Andy vinkade glatt med sitt donautillstånd som han skaffade igår. Vilken kämpe han är! 

Jag hade inga förväntningar alls på Bamberg, annat än att det var början på Main-Donaukanal. Det är sak samma med Kelheim, som är slutet på samma kanal och början på Donau. Passau står för sista staden innan Österrike. Namnen är bara hållpunkter utan innehåll.
Och så visar det sig att Bamberg är en pärla, så vacker att jag inte kan sluta fotografera. Inte bara de äldsta delarna från 1100-talet är en njutning för ögat, även nya parkanläggningar och naturskyddsområdet där vår båtklubb ligger är en upplevelse.
Idag har sommaren äntligen kommit, alla uteserveringar var fullbesatta, glassmumsandet pågick överallt, vart vi kom påpekade Odd: Här mumlar det!
Det är en studentstad, här verkar finnas lika mycket ungdomar som turister. Igår kväll hamnade vi på en bierstube och fick en mysig pratstund med tre ungdomar som ville veta allt om vår resa. När jag blir gammal ska jag göra precis som ni, sa flickan. Allt är möjligt. Men först ska jag skaffa jobb och familj. Hon utbildade sig till vårdlärare. Tänkte jag så i samma ålder? Nej, jag lät bara livet hända. Att bli gammal var otänkbart.
Vi tog cyklarna och utforskade de viktigaste världsarven; de berömda broarna med kvarnen och det gamla rådhuset, domen och residensen. Rosengården. Otroliga byggnader och konstverk, nästan alltid på ett eller annat sätt religiösa. Mycket förstördes under sista kriget men har byggts upp igen.
Allt är som gjort för att människor ska sitta ner och umgås, jag har nog aldrig sett så många olika mat-, dryck- och kaffeställen. Man svänger runt ett hörn och se, ett nytt vackert litet kullerstenstorg med korsvirkeshus och serveringar. En särskild servering för bara iste (kallt te alltså) gick jag till exempel förbi. Dessutom finns sittplatser överallt, bänkar, stenar, soffor. Alla cyklar, cykelvägen in till stan är obeskrivligt naturskön, till och med när den passerar Hells Angels stamfik. Ingen fräser eller är ovänlig. Inte ens den halvtama bävern. Den simmade förresten just förbi.
Det är egentligen synd och skam att åka härifrån.
PS Idag har jag ätit sparrisglass. Den var jättegod.

Min hjärna är för tillfället likt en tiggande hund parkerad vid tyska websidan för Pegel och aktuellt vattenstånd. (Pegel är en slags nollpunkt varifrån man räknar ut hur hög vattennivån är.) Ungefär en gång i timmen måste jag kolla om nivån fortfarande är på väg neråt i samma takt av ungefär fjorton centimeter per dygn. Varje centimeter (nåja, varje halvmeter) betyder mindre motström. Allt vatten som regnade över Tyskland för en vecka sedan håller fortfarande på och letar sig ut i havet genom Rhen.
Gårdagens sensation av att vid full gas jazza framåt med en hastighet av 1,5 knop är ingenting jag har lust att uppleva under elva timmar. Så lång tid skulle vi behöva för att ta oss till Sankt Goar. Där den verkligt besvärliga passagen förbi Lorelei börjar.
Vi bestämde oss alltså för att stanna en natt extra i Koblenz. Dels för att vänta ut sjunkande vattenföring, men också för att det är en mycket vacker stad i lagom göteborgsformat. Fästningen högt där uppe lockade, liksom linbanan över Rhen och promenaden ut på Deutsche Ecke där Mosel och Rhen förenas.
Vi har ju bestämt att inte ha bråttom. Ändå tycks vi ha det. Varför flyttar vi annars på oss varje dag?
Därför att planen är att vara i Frankfurt den 17 maj. Dagen efter ska Odd flyga till ett möte i Köpenhamn. Men sen. Då ska vi ta det lugnare.
Koblenz är egentligen värt flera dagar, åtminstone som idag när solen sken och sommarvärmen kom. Glass på trappan till Kaiser Wilhelmstatyn, ett fascinerande vinmuseum och en sagolik utsikt från fästningen är minnen jag tar med mig härifrån. Om det nu blir så att vi går härifrån imorgon. Pegel, Pegel i paddan där…

Utsikten från fästningen. Kolla hotellpråmen. Vi ser tio om dagen. De små svarta lådorna som svävar ovanför floden är linbanan. Ingenting för höjdrädda.

Utsikt genom fönstret i linbanans kabin.

Hemsida med hypnotisk effekt.

Vacker fontän som vi betraktade länge. Koblenz utveckling under 2000 år. Historien börjar hela tiden om, varje ny tid föregås av en katastrof. Ur askan föds något helt nytt och oförutsägbart. 

Inget spännande att berätta idag. Vinden har tjutit, Odd har gnisslat tänder och jag har flängt omkring på en massa ärenden, som till exempel att hitta wifi för att ladda hem AIS programmet och köpa krympslang och ovanliga säkringar. Till slut förbarmade sig en bilverkstad.
Wifi verkade däremot länge helt hopplöst. I kväll upptäckte jag i alla fall ett nätverk utanför en pub och lyckades övertala den unga killen bakom disken att ringa sin chef för att fråga efter lösenordet. Alla gäster rökte öppet och självklart.
När jag äntligen sniglat hem 24 mb var jag förvandlad till en levande fimp och fick knappt komma ombord för att hämta handduk och schampoo.
Men nu har vi snart AIS och trådlöst Internet!

Vågorna vräkte in från den där gamla stormen i Atlanten idag också, gul flagg på stranden. Men på klippstranden norr om Las Canteras bildas små laguner mellan lavablocken när det blir ebb. Alldeles  utanför dundrar havet medan man ligger som i en lugn pool av havsvatten. Hit är det flera kilometer att gå, så här är nästan alltid  folktomt utom på helgerna.

Tack Las Palmas för en underbar tid. Nu är mina batterier fulladdade. Boken är färdigskriven. Jag åker till och med tillbaka med huvudet fullt av nya ideer för jobbet, vilket verkligen inte ingick i mina förväntningar.