Även idag ändrade vi planerna under resans gång eftersom det gick så fort och smidigt nerför floden och genom slussarna. Fyra tolvmeters slussar klämde vi, nu är det bara sju kvar på hela Donau! Strömmen varierar hela tiden, ibland smalnar floden upp och blir dessutom grundare, då får man skjuts med mer än tre knop och det känns som att sladda fram i en vattenrutschkana. Man blir snabbt fartblind. Slussarna öppnar för fritidsbåtar tre gånger per dag enligt tidtabell, men det verkade inte vara så noga, vi slapp vänta mer än högst tjugo minuter fast vi kom helt utanför tidtabellen. Man kallar upp slussen på VHF några kilometer i förväg och frågar artigt när det är möjligt att slussa. I Österrike har vi bara träffat på vänliga och serviceminded slussvakter.
På ett ställe är det så smalt, strömt och krokigt att man dels måste meddela på anropskanalen att man är på gång, dels måste ta hänsyn till ljusreglering, floden delar sig i två armar som är enkelriktade. Tack vare den fantastiska flodkarta jag köpt från Pierre Verberght hade vi inga svårigheter att förstå hur vi skulle bete oss. Navionics på Ipaden är förstås också bra att ha, men idag körde vi utan den nästan hela tiden. Sjömärken står där de ska, och kilometer och hundrametersmärken är så tydliga på strandkanten, det går inte att missa var man är.
Alla slussar utom en hade flytpollare. Väldigt bekvämt, pollarna följer med båten neråt. Men OBS! viktigt att inte göra fast, flytpollaren sjunker inte lika fort som vattnet i början, det är en fördröjning på en meter ibland. Man riskerar att båten blir hängande och stora skador om man har gjort fast linorna.
Nu ligger vi i gästhamnen mitt emot det osannolikt pampiga barockklostret Melk. Infarten till gästhamnen är klart den läskigaste/konstigaste hittills, men det såg värre ut än det var. (Ska ta en bild på inloppet imorgon när vi går ut.) Tidigt imorgon går vi tvärs över floden och lägger oss vid bryggan nedanför klostret. Visningarna börjar kl 11. Ska man bara se ett slott längs Donau så är det nog Melk man ska satsa på.

Bara sju slussar kvar på sträckan till Svarta Havet! Fyra i Österrike, en i Slovakien och två i Serbien/Ryssland.

Så vackert vart man än ser…

Fin hamn när man väl hittat in och undvikit sandbanken och forsen.

In till höger i den lilla kanalen förbi sandbanken. Passa den starka sidströmmen och hoppas det är djupt nog…

Efter ytterligare en rastlös regndag med båttvätt och motormekande i Schlögen startade vi redan halv sju i morse mot Linz. Dimmorna hängde på tork i de höga, vilda, skogsklädda bergsmassiven där Donau slingrar sig fram i dalgångarna. Visst var det vackert, men vi är bortskämda bohusläningar och hisnade inte precis.
Två stora slussar svalde oss utan sällskap och spottade ut oss 16 meter längre ner, lugnt och beskedligt. Strömmen skjutsade på med ett par, tre knop, trafiken var nästan obefintlig i början.
Det enda upphetsande som hände var att Navioncs navigationsprogram plötsligt bestämde sig för att sluta visa både djupkurvor och kilometersiffror. Tur att vi har investerat i donaukartor från Pierre Verberght också. På Garminplottern syns ingenting alls utom AIS-fartygen. Men det är ändå en bra hjälp i kurvorna.
Det var alltså meningen att Hitlers älsklingsställe Lintz skulle bli natthamn. Men den fula och bullriga gästhamnen var så deprimerande att vi bestämde oss för att fortsätta även om det skulle bli sent. Först gjorde vi bara en snabb cykelfärd genom ett larmande industriområde till ett jättelikt Bauhaus för diverse skruvar, och till den osannolikt sunkiga och röriga mataffären Norma. Båda ställena lika hemska.
Men tretton distans senare gled vi in i vackra och idylliska Yachthafen Au på km 2207, där vi blev varmt välkomnade av hamnvärdinnan som vinkade in oss till en rymlig och djup plats mitt framför klubbhuset med duschar och restaurang. Small is beautiful

Ellem ligger allra längst in, man ser bara masten som ett horisontellt vitt streck.

Att kasta loss är fantastiskt. Styra ut ur hamnen och vara på vattnet igen. Men dagen innan är svår. Jag kommer på hundra anledningar att vänta en dag till, drabbas av svårmod och grälsjuka, känner mig oförberedd och jagad. Det är komfortzonen som påminner om sin existens.
Imorgon går vi mot Linz, som planerat, men det var osäkert ända tills för några timmar sedan.
Odds installation av dubbla oljefilter hade strulat, vi trodde det skulle bli nödvändigt att skicka efter en volvopentamekaniker med reservdelar. Som tur var räckte det med ett telefonsamtal.
Sen upptäckte jag att det internationella certifikatet för fritidsfartyg, som man måste ha, gick ut i våras. Utan det kommer vi inte vidare efter Ungern, därefter granskar gränspolis och tull alla handlingar vid varje in- och utklarering.
”Vi kanske kan få det skickat poste restante till Budapest?” föreslog Odd. Positiva jag stirrade mållös och misstrogen på honom. Poste restante. Finns det ens? Utom i gamla deckare?
Vi enades till slut om att be Kryssarklubben skicka certifikatet till marinan i Wien, dit vi kommer om fyra dagar ungefär.
Idag har det ösregnat, och regnet ska fortsätta. Synd för naturupplevelsen, den kommande sträckan lär vara Donaus vackraste parti. Men bra för vattendjupet.
Ellem är städad och trivsam igen, alla verktyg är borta från sittbrunnen, morgondagens rutt är inlagd i plottern, jag har läst på i bibeln Die Donau och lagt fram Perre Verberghts kartbok Donau 2. . Imorgon hänger vi på låset när hamnkontoret öppnar för att betala och tacka för oss.

Min blogg- och läshörna.

Tryckande hetta idag också, men vi har en kanonplats i skuggan av höga träd. Odd har installerat det dubbla dieselfiltret med vacuummätare som ska hindra att vi får motorstopp pga skräp i bränslet. En hörbart jobbig operation som innebar att jag flydde till arbetsuppgifter så långt bort från motorrummet som möjligt. Att få bort all spindelväv ( och spindelbajs! Svarta prickar som sitter stenhårt) tog halva dan och nästan hela flaskan dunderrengöring för husvagnar som jag köpte i Regensburg, men nu skiner däck och överbyggnad och båten är spindelfri.

Vi hann med en cykeltur också, och en fin middag (gädda och kantarellrisotto) medan solen gick ner. Det gör den tyvärr mycket tidigare än hemma.

Vi ser folk som badar, men vattnet lockar inte. Helt ogenomskinligt.

Kanske är vi fega. Det finns ju fisk. Vi ser massor av småfisk i ytan, och ibland syns plask av riktigt stora fiskar.

Från tåget, som går parallellt med Donau, såg vi steniga, sluttande stränder, parkerade pråmar och tomma hotellfartyg. Sedan mer än en månad har det inte kommit en droppe regn här, temperaturen har legat över +30C. På sina ställen är vattennivån i Donau ett par meter lägre än normalt. Fartygstrafiken är inställd ovanför Passau. Kryssningsfartygen ligger stilla och passagerarna bussas. Alla väntar på Regnet. ”Det räcker med två dagars regn för att vattnet ska stiga igen”, sa taxichauffören som körde oss de fyra milen från Passau till Schlögen. Han sa också att det inte har varit så lågt vatten på tolv år.

Grillröken låg tjock över pontonerna när vi kom släpande på vår packning, genomsvettiga i alldeles för varma reskläder. Klockan var åtta och det började bli tillräckligt svalt för att tänka på middag. Barn badade i det jolmiga, lerfärgade flodvattnet och män med havande magar vaggade halvnakna fram längs kajen för att ta ett glas öl i serveringen.
Ellem väntade på oss precis som vi lämnat henne, utom att hundra spindelvävar smetade längs benen när vi gick ombord och damm och frömjöl täckte däck och överbyggnad.
Nedanför Passau är vattendjupet bättre, vi ska nog kunna fortsätta härifrån åtminstone till Budapest utan problem.
Men först väntar ett par dagars packa upp, tvätta båt och komma i ordning.

Just nu hörs åska på avstånd, vinden tar plötsligt fart och parasoller blåser i vattnet. Kom vi med Regnet?

Planen är att komma till Svarta Havet i oktober. Det kan bli svårt eftersom det just nu knappt finns något vatten i Donau. Idag har jag fått rapporter från två olika håll om att det är kris för framkomligheten på grund av torka och lågvatten.

Några kilometer ovanför Rousse i Bulgarien är trafiken stoppad, vattenståndet ca 40 cm. Men enligt nestorn Pierre Verberght, ”Kartograf und Nautisch Advisor ”, han ritar varje år uppdaterade donaukartor för sjöfarten, bör vi utan problem klara oss åtminstone till Budapest. Jag har mailkontakt med honom efter att ha köpt hans kartböcker. I sitt senaste mail bad han mig att varje dag rapportera vår position till honom, så ska han ta reda på hur det ligger till med vattendjupet längs vår rutt. Han angav också två telefonnummer hem till sig som jag skulle ringa om vi behövde råd eller hjälp. Det ena var ”zu hause”, det andra, ett mobilnummer, var ”Tag – Nacht”! Jag har tumme med gamla farbröder, det är bara så.

Budapest är bara tio dagars resa från där båten är nu, i Schlögen i Österrike. Risken finns alltså att vi blir liggande i Budapest ett tag, tills det kommer regn. I september, trodde hafen meister på marinan i Rousse som jag också kontaktat…

Nu är i alla fall allt packat och klart, jag är båtklippt och kylskåpet tömt.

Undrar just vad de säger på Landvetter om det här bagaget?

Klippt för +34C.

Det skulle inte bli så mycket packning den här vändan trodde jag. Det mesta finns ju redan i båten. (Två extra ukuleles till exempel.)

Nu blir det i alla fall en jättelik väska + hundbur + kartong med böcker. Plus handbagaget: systemkameran och ryggsäcken sprickfärdig av laptop, tre paddor, mobiler, läsplatta och diverse elektronik som jag vägrar anförtro åt bagagebandet.

Ändå måste jag alltså släppa kontrollen över ett lass dyrgripar. Guideböcker, kartböcker och sjökort.

Vi flyger direkt Göteborg – Frankfurt och fortsätter till marinan i Österrike med tåg och bil. För Sigges skull. Vad gör man inte för sin skeppshund?

Vad skulle vi gjort utan hjälpsamma Josefine på Hjertmans båttillbehör i Stenungsund? Ibland tänker vi också det motsatta, vad skulle de gjort utan oss? Vilket naturligtvis är ett utslag av stor inbilskhet, vad är väl vår lilla blygsamma 32-fotare och vår begränsade budget i jämförelse med det mesta som flyger fram i farlederna just nu.

Hur som helst, nu är sista inköpslistan avbockad. På den stod det bland annat en Epirb, två SART och ett nytt digitalt kort över Svarta Havet. De två förstnämnda hoppas vi slippa använda någonsin, fast de var dyrast. Nödsändare om vi skulle hamna i havet.

Sommarens crescendo är Womens Match Race i Lysekil. Årets upplaga blev ingen besvikelse, även om dramatiken i seglingarna inte var lika hög som förra året. Camilla Ulrikkeholm tog sin femte raka seger, hon var helt enkelt bäst.

Efter en heldag i strålande sol och tio sekundmeter rakt in i Kyrkvik ser jag ut som en halv vattenmelon i ansiktet. Vem tänker på solskydd den 8 augusti?

Där jag stod i blåsten högst upp på Släggö och följde finalmatchen kände jag plötsligt hur mycket jag älskar Lysekil. Fast jag aldrig har bott här. Det är för Fiskebäckskil mitt hjärta borde svälla, min barndoms paradis, min ungdoms ankarfäste.

Men Fiskebäckskil är som ett gammalt ex. Gradvis lär man sig se nyktert, i takt med att känslorna svalnar och såren läker. En gång betydde det där stället allt, nu är det för mig bara en kuliss med en spännande historia. Städat, pyntat och tillrättalagt. Finast på vintern, när sommargästerna har åkt hem, husen är tomma och de dödas röster viskar ostörda i gränder och mellan sjöbodar.

Lysekil däremot är påtagligt levande, vänligt, stökigt och vanligt. Nu på sommaren myllrar det av turister, men det finns ändå tillräckligt många bofasta för att man säkert ska stöta på några man känner som vill byta några ord. Bokhandlaren eller f d kommunalrådet eller en gammal konfirmationskamrat. När jag går iland från Kalleville (passagerarbåten Carl Wilhelmsson som går mellan Lysekil och Skaftö) känner jag mig hemma. Det är märkligt. Är det här jag ska bo när jag blir gammal?

Undrar någon hur ett refuseringsmail från Piratförlaget kan se ut? Jag har valt att vara öppen på bloggen och i Författargruppen på Facebook med försöken att få min roman publicerad. Om det är dumt eller inte får tiden utvisa. Kanske vore det klokare att ligga lågt och inte skylta med sina refuseringar? Men samtidigt tror jag att många förhoppningsfulla skribenter är nyfikna på den här sortens information. Hur tänker ett förlag? Hur bra måste ett manus vara för att de ska tycka det är värt att koppla in någon av sina redaktörer och hjälpa författaren att putsa bort det som skaver? ”Vi har resonerat lite kring detta…” Tänk om man ändå hade fått vara en fluga på väggen då.

Så här stod det i mailet:

”Nu har det gått en tid sedan du mejlade ditt manus Marvatten till oss för ytterligare en bedömning. Eftersom vi haft det hos oss flera gånger valde vi en annan lektör än senast, för att få ett par helt fräscha ögon på det. Så här sammanfattar hon sina tankar:

En spännande berättelse med många intressanta relationer och en detaljerad miljöskildring som säkert lockar såväl västkustbor som andra. Det är skickligt berättat med stilsäkert språk och ledtrådar som håller spänningen vid liv. Vardagshumor och allvarliga ämnen blandas. Tyvärr blir det lite rörigt med alla perspektiv och historier som ska bindas samman. Det behövs bättre anvisningar om hos vem läsaren befinner sig, och kanske skulle det också kunna strykas något perspektiv. Spökrösterna har jag svårt att svälja, ska de vara kvar tycker jag att de behövs göras något mer med, arbetas in i storyn.

Vi har resonerat lite kring detta sedan vi fick omdömet och landat i beslutet att ännu en gång tacka nej till att ge ut det.”

Jaja. Vad gör det om hundra år. Jag skriver på Målaren nu. Marvatten väntar tålmodigt på ett förlag som fattar hur bra den romanen är. Om ett år eller så ger jag ut den som ebok om ingen har nappat innan dess.