Här sitter jag och hulkar i slutet av en veckotidningsnovell.

Inget konstigt med det, om det inte vore för att jag har skrivit den själv.

Antingen är jag extremt lättrörd (högst troligt) eller så har jag skrivit en riktigt bra feelgood. Då ska man gråta på slutet.

Det var ju ett tag sen jag läste den, flera månader. Under tiden har jag bara jobbat med min roman, och den är väldigt långt från feelgood.

Faktum är att jag inte har trott mig om att kunna skriva i den genren. Min stil är … ledsnare. Lite åt Flatön noir.

Humor är därför en annan akilleshäl. Igår kväll läste jag upp ett, i mitt tycke, väldigt roligt stycke ur Åsa Larssons fantastiska ”Till offer åt Molok” för Odd.  Varje kväll lägger jag den boken ifrån mig, efter att ha gjort ytterligare några understrykningar, satt dit ytterligare några postitlappar, mumlande ett mantra för att kunna återta min normala form efter att ha förvandlats till en liten, våt fläck: ”Det finns bara en Åsa Larsson, det finns bara en Åsa Larsson…” Jag är nästan onormalt imponerad av henne. Skulle säkert kunna nedlåta mig till att stalka henne på Bokmässan. Tur att vi seglar på Donau då.

Stycket jag läste upp handlar om hur en av huvudpersonerna försöker övertala sina hundar att sova i hans säng, fast de är uppfostrade med att detta är förbjudet.

Jag tycker det är ett mästarprov i lite sarkastisk humor, de där raderna.

”Vad var det för kul med det?” sa Odd förvånat.

Men vem vet. Kan jag skriva såhär sentimentalt så kan jag kanske vara rolig också?

Det fina ordet är prokrastinering. Uppskjutarsjuka (fy vilket fult ord). Det rätta ordet är ställtid (Bodil Jönsson).

Hela natten (snart kan jag kalla mig författare och då är det helt legitimt att överdriva) har jag vridit mig på svettiga lakan och funderat på hur jag ska ändra min roman enligt Tredje Förlagets önskemål. Förlaget som tycker att:

”…du har ett utmärkt språk, att du skriver böjligt och flytande och lyfter fram karaktärerna med närvaro och inlevelse.”  Men som också vill att jag både tar bort och lägger till.

Då och då under natten smög jag ut och satte mig på toan och skrev ner idéer i anteckningsboken. Jag kunde ju inte tända sänglampan och väcka Odd.

Därefter har jag hela förmiddagen sett fram emot att Börja. Verkligen längtat efter att klicka upp dokumentet i Scrivener och börja på version 2.0.

Istället har jag: städat bland mina bildfiler, backat upp 2013 på särskild hårddisk, fyllt på fågelmaten, hängt upp, fotat och bildbehandlat nyköpt tavla, ätit chilichoklad (det är ju lördag) med mera.

Nu är klockan 11.30 och nu ska jag verkligen sätta igång.

Det underbara porträttet är målat på plywood av min dotter konstnären Amalia Lindahl Kenamets. Jag hittade bästa stället att hänga det i uterummet.

28/365 foton 2014. Tema: Fundersam

Först ett fantastiskt besked från det lilla förlaget: Kom hit och skriv på!

Nästa dag ett pirrigt mail från det stora förlaget : Ge oss lite tid till, vi håller på och funderar.

Idag ett omvälvande besked från det mellanstora förlaget: Jättebra, men ändra (det och det), vi vill läsa en bearbetad version.

Och jag som tänkte köpa bubbel till ikväll.

Hur ska jag göra nu? Vad har egentligen hänt?

Skotta snö, köra in ved, mata fåglarna, se till att fåren har hö. Låter det idylliskt?

Jag skulle gärna byta mot Las Palmas och balkongen mot havet. Det blir definitivt mera författat där. Mera tänkt också.

Just nu kan jag knappt tänka en hel mening innan orden flaxar iväg åt alla håll som talgoxarna när sparvhöken kommer

Ser att det märks på det skrivna också.

Lika bra att ge upp för idag. I morgon ska jag ha en vit dag. Fri från Facebook. Fri från fram- och tillbakatänkande. Jag måste inte bestämma någonting just nu. Förklaring kommer senare.

Någonting helt annat; de där små karmosinröda fjädrarna på vingarna, så märkligt! Varför?

25/365 foton 2014. Tema: Uppmärksam

26/365 foton 2014. Tema: Uppdukat.

27/365 foton 2014. Tema: Färgstarkt

Idag kom tre kanalböcker till från Amazon, av Tom Sommers. Snart vet jag inte hur vi ska få plats med alla handböcker och kartböcker i båten. Jag knarkar kanalinformation och seglarböcker för att inte deppa ihop av brist på dagsljus och motion.

Om en vecka är det Båtmässa och då ska jag vara funktionär i Kryssarklubbens Medelhavsmonter. Det försöker jag tänka på ofta, det hjälper.

Det är mörkret, kylan och vädret som deformerar min själ. Idag har jag skottat uppfarten så kalorierna stod som ett moln omkring mig, och nu snöar det igen.

Dessutom har mamma brutit högerarmen. Inte bra när man är 94 år.

22/365 foton 2014. Tema: Uppdrag

23/365 foton 2014. Tema: Hemma

 24/365 foton 2014. Tema: Längtar

Idag har jag varit på månen.

Joar låg med Neptunus i Göteborgs hamn och lastade olja, vi passade på att hälsa på och blev förevisade allting ombord. Maskiner av olika slag och monsterlika motorer i flera våningar tog förstås mest tid.

Så mycket han kan som jag inte har en aning om.

Tekniken. Allt jag har lärt mig om teknik under hela mitt liv skulle rymmas i ett litet pennfack i den jättelika ryggsäck med kunskap han redan bär omkring på. Efter bara fyra år på Sjöfartshögskolan i Kalmar.

Den sociala kompetensen. Han lever tätt tillsammans dygnet runt i fyra veckor med tolv män av olika nationaliteter.  Jovisst har han en fin egen hytt. Men ändå!

Ansvaret. Än är han bara 2e maskinist, men målet är inget han tvekar på. En dag ska han bli chief och högste ansvarig för alla hästkrafterna, hur många det nu kan vara, och om det nu är hästkrafter man talar om när det gäller såna här båtar. Hur vågar han?

Klart vi är stolta över honom. Och ganska självgoda. Några saker gjorde vi som var helt rätt. Bytte till Orust Waldorfskola till exempel, efter sju sorger och åtta bedrövelser i den kommunala. (Ja, jag är riktigt långsint när det gäller barnens skolgång i Ellös skola.) Tack alla högre makter för att vi lyckades ta honom därifrån. Tack Carina för att du fanns och ordnade plats.

Bra lärare kan inte överskattas, de förändrar liv.

20/365 foton 2014. Tema: Transport

21/365 foton 2014. Tema: Lika

Den 12e september 2011 beskrev jag under rubriken ”En magisk lördag” hur jag börjat skriva min första roman. Jag är så glad att jag vågade skriva om det i bloggen, fast det inte fanns någonting som garanterade att det skulle gå vägen. Det var verkligen att utmana mig själv, sticka ut huvudet och göra mig märkvärdig.

Därför måste jag nu berätta om hur nummer två börjar ta plats i medvetandet. Det finns en idé, men ännu ingen handling. Det finns några huvudkaraktärer. Det finns en konflikt. Det finns en koppling till den första romanen. Det finns en miljö, eller rättare sagt flera, som jag känner mycket väl. Det finns ännu ingen titel.

Jag litar på att intrigen infinner sig när jag vet mer om karaktärerna. Så fungerade det med den första romanen. Den skrev sig själv när jag fördjupade mig i människorna den handlade om. Den skrev sig själv så till den grad att jag blev tvungen att stryka hundratals sidor. Stickspår och bifigurer som kanske kan återanvändas i vissa fall, vi får se.

I eftermiddag var jag på Bohusläns Museum i Uddevalla. Det är ett underbart ställe, känslan av mossigt gammalt museum är långt borta. Det är vackert, rörande och inspirerande att strosa omkring därinne, och man blir hela tiden överraskad av nya, kreativa och fantasifulla ”rum”. Jag kom hem med ännu mer rastlöshet i kroppen, en affisch med Bohuslänska kustfåglar och en bok om historiska kriminalfall i Bohuslän. Samt inspiration till en ny huvudkaraktär. Jag har inte hittat på henne själv. Hon finns i original på Thielska galleriet.

Jag har tyvärr inte ens själv hittat på idén att välja henne till huvudperson i en roman. Den idén är redan mästerligt utvecklad i boken ”Flicka med pärlörhänge”.

Men det skäms jag inte för, man får låna en bra idé bara man använder den på sitt eget sätt.

Kommer det att ta 2,5 år att bli färdig den här gången också? Hoppas inte. Något måste jag väl ha lärt mig om skrivandets teknik? Men jag vet inte, just nu känns det precis lika trevande och osäkert som det gjorde då i maj 2011. Och spännande. Vart ska berättelsen ta vägen med mig?

18/365 foton. Tema: Hatt

19/365 foton. Tema: Tonåring

17/365 foton. Tema: Historia

För snart ett år sedan startade OA ukulelegruppen på Flatön. Vi var ett tjugotal öbor i alla åldrar som köpt våra instrument för några hundralappar. Ingen hade spelat ukulele tidigare.

Idag har Flatöns Ö Qulele Stompers en repertoar på över 20 låtar, vi har uppträtt på äldreboende och på julmarknad och på Handelsman Flinks restaurang.

Vi behärskar 21 ackord. (Nåja, en del är fortfarande lite osäkra på Ciss7 och Cmoll.)

Några medlemmar har vi tappat, men klagandet på svåra låtar hörs allt mer sällan. Hittills har vi ju faktiskt lärt oss även det som först verkat omöjligt.

”Det finns inga genvägar”, sa OA strängt idag när vi knotade på motsträviga fingrar.

Det är precis som med skrivandet. Enda vägen till framgång är att fortsätta skriva. Medan man skriver kommer man vidare. Slutar man så händer ingenting.

Hur lång din nattliga bilresa än är, så behöver du inte se vägen längre än helljuset lyser. Du måste inte se hela vägen fram till målet. Men du kan inte stanna halvvägs om du vill komma fram.

14/365 foton. Tema: Grepp

15/365 foton. Tema: Måltid.

16/365 foton. Tema: Olika

Det finns ingen sämre lekfarmor än jag.

Odd kan sitta i timmar vid köksbordet och pilla med små bitar eller spela spel.

Jag är möjligen bra på att läsa högt. Bara jag slipper ligga på rygg för då somnar jag garanterat.

Det bästa jag vet är när var och en är försjunken i sitt, vid varsin sida av bordet. Eller när barnen vill delta i det jag håller på med. Trädgårdsarbete till exempel.

Därför kände jag ingen större entusiasm inför Leons förslag  under barnvaktskvällen igår.  Vi hade stängt av TV:n för att  läsa, men allt jag hittade i hans bokhylla var för barnsligt.

”Vi skriver en själva”, föreslog han.

Jag tog sats och vi satte igång.

”Vad ska boken handla om?” undrade jag.

”Vi kan väl segla nånstans med båten.”

”Mm… men vart ska vi segla?”

”Till Afrika!” (Kanske inte så otippat eftersom pappa L och J befinner sig på bröllopsresa där sedan två veckor.)

Plötsligt hade vi jätteroligt ihop. Först hittade vi på texten tillsammans, jag skrev och sen illustrerade Leon en lång stund tyst och koncentrerat. (Under tiden kollade jag på facebook och surfade runt på paddan, jag erkänner.) När mamma K kom hem hade vi knappt hunnit klart med vår bok, fast klockan var långt förbi läggdags.

Såhär blev den när vi hade limmat ihop alla uppslagen:

Lägg märke till att det är farmor som styr! 🙂 Alla har små röda glashjärtan. Sigge simmar bredvid och Leon står bakom masten.

”Vill bara berätta att jag läser ditt manus och gillar det!”

Så stod det i ett mail jag fick idag från en förläggare! På ett riktigt förlag!

Jag tror jag smäller av.

Och till på köpet är det fredag och jag ska vara barnvakt och äta glass och godis hela kvällen.

Tjingaling, ha en fin fredagkväll du också! 🙂