Någonting fattas i mitt liv just nu. Ett manus.

Jag trodde att jobb, resplaner och arbetet med båten snabbt skulle fylla tomrummet efter skrivandet. Det har inte ens gått en månad sedan jag postade de tjocka kuverten.

Men istället blir jag mer och mer rastlös och stressad för varje dag. Hetssurfar och hetsläser och tar maniskt itu med utmattande inredningsprojekt vid 22-tiden på kvällen.

Igår vid midnatt hade jag fyllt en tråkig vägg i hallen med inramade bilder av barn och barnbarn.

Lycka och glädje lyser nu emot mig från väggen, påminner om all kärlek och alla underbara ögonblick som jag har fångat och förevigat.  

Jaha, det blev ju bra, men vad ska jag göra nu då?

Skulden över att känna såhär är värre än rastlösheten. Man får inte vara så otacksam, ödet kommer att straffa mig med något fruktansvärt om jag inte skärper mig. Jag måste, måste ta mig ur det.

Dessutom har snön kommit, väldigt vackert men det går knappt att röra sig utomhus. Jo, man kan förstås promenera fram och tillbaka på vägen, med fara för livet när det kommer bilar.

Jag vet att jag inte har någon anledning att klaga, inte egentligen. Ändå kryper det av gnäll och tristess i hela kroppen. Jag har inte ens lust med ukulelen. Det är tur att det varken finns godis eller julkakor kvar. Pepparkakshuset har inte ens jag samvete att börja knapra på, det ska ätas upp på barnkalas i helgen.

”Du kan väl börja skriva på en novell?” säger Odd, alltid lika förstående.

Ja, jag måste nog försöka det. För hans skull, om inte annat.

Igår hörde jag P O Enquist i en intervju på radion.

”Livet är roligare när man skriver”, sa han. ”Det blir mycket intensivare.”

Om han tycker det, så kan det ju inte bara vara jag som är knäpp och inbillar mig.

Den här länken går till ett vinterpratarprogram med P O Enquist. Hans bok Livläkarens besök är en av mina största läsupplevelser. Hans senaste bok Liknelseboken orkade jag inte läsa ut.

11/365 foton. Tema Infruset

12/365  Tema Snötyngd

13/365 Tema Vägkrök

Varning. Endast för båtnördar.

Den 14 april sjösätter vi. De förhatliga månaderna januari, februari och mars kommer att rusa iväg eftersom det är så mycket som ska hinnas med.

Varje ledig stund är vi på varvet i Munkeby och jobbar. Det mesta hänger förstås på Odd, eftersom han är den som kan. Hittills har han (med lite hjälp av mig):

1. Bytt alla slangar som hör till toan och toatanken (bläh!), rengjort hela tanken inuti (dubbelbläh!), installerat en nivåvarnare och grövre avluftning och fixat en koppling så att vi nu kan tömma toatanken meddelst sugning från ett tanklock på däck.

2. Bytt alla slangar och kopplingar till handfatet och avloppet i toan, demonterat handfatet som ska lämnas in för omlackering.

3. Bytt alla genomföringar i skrovet utom självlänsarna i aktern (ska också göras).

4. Skruvat fast hållare för varmvattenberedaren och dragit slangarna för varm- och kallvatten. Rivit ur alla gamla slangar i pentryt.

5. Installerat spolpump för spolning av däck och kätting, installerat koppling för slang i fördäcksluckan .

6. Förberett installation för landströmsanläggning.

Vad gör jag då? Håller lampan, hämtar verktyg och hantlangar. Det är meningen att jag ska stå för vårputsningen av fribord och däcksöverbyggnad, men det är så mörkt inne i båthallen så jag måste vänta tills vi kan få en plats närmare fönstren. Allt är i alla fall rengjort och rubbat.

Vad återstår? Installera varmvattenberedare, nytt kylskåp och skiljetransformator. Installera elektrisk länspump i kölsvinet i aktern. Montera den nya förarstolen. Installera datautrustningen. Montera kutterstag. Vindgenerator.

Plus en del saker som vi måste leja bort: Sätta fast räddningsflotten i aktern, bygga badplattform och targabåge och biministällning.

Bild 9 av 365 foton. Tema: Fascination.

bild 10 av 365 foton. Tema: Krona.

Ju äldre jag blir desto mindre betydelse får Saker. Vackra glas går sönder, smycken slarvas bort, dyrbara möbler fläckas och repas.
Äsch, tänker jag, bara världsliga ting. (Efter ett kort hugg i hjärtat: Åh nej, inte DEN fina som vi fick i lysningspresent av farmor!).
För 20 år sedan kunde en förlust av en värdefull ägodel kännas som en katastrof och resultera i ett raseriutbrott.
Idag kan jag nyfiket fråga mig själv, sekunden innan kristallvasen landar på klinkersgolvet: Hur viktigt är det? Är inte barnbarnets rädda ögon hemskare än förlusten av konstglaset?

När blev jag så kall, hur gick det till?

Fast samtidigt har somliga helt värdelösa prylar blivit väldigt viktiga.
Armbandet i jadegröna stenar som jag köpte av en afrikansk kvinna på strandpromenaden i Las Palmas förra året till exempel. Hon var så vacker och vänlig, vi hade en liten pratstund som gav mig mycket.

Utan det armbandet kan jag inte skriva.

Den fula Primusmuggen som håller mitt gröna the varmt en halv dag.

Utan den lämnar jag inte huset.

Om några månader flyttar vi in i båten.
Tack vare Facebook har jag hittat någon som bor i huset och tar hand om trädgården när vi lever båtliv på Europas kanaler.

Jag undrar vilka Saker jag kommer att längta efter? Båten är ju så bekväm och välutrustad, den har allt jag behöver.

Braskaminen. Den kommer jag att sakna. Men ingenting annat.

Inte det första året i alla fall.

Nr 8 av 365 foton 2014. Tema: Armband

Igår gick vi på bio och såg ”Viktor och Josefin” med Leon och K.  Citat från recensionen i SvD:

”Denna franska tecknade film för barn är en visuell dröm. Det som kännetecknar den bästa animationen från Frankrike är att man inte sneglar åt Disney utan istället hämtar inspiration från den egna konsthistorien. ”Victor och Josefine” hämtar utseendet från den lätta och läckra fauvism som målarna Raoul Dufy och Henri Matisse representerar. Animatörerna gör också en poäng av att man ser vissa scener målas fram som när vinter övergår i vår runt den stuga där björnen Victor bor. Makalöst vackert.”

Det är bara att hålla med. Upplyfta och inspirerade tog vi efteråt hissen upp till Heaven 23 på Gothia och åt lunch. Mest för att Leon inte har varit där förut, både hissen på utsidan och utsikten där uppe är så spännande. Jag tycker att Räkmackan modell gigantisk också är värd besöket.

Leon upptäckte en swimmingpool som hängde på utsidan av nittonde våningen, och ville absolut bada i den. Jag sa: kanske på din födelsedag. Sen läste jag på hemsidan att det är åldersgräns 16 år i spaavdelningen.

Så nu vet jag vad vi ska göra på hans födelsedag om tio år.

Bilden är tagen vid 15-tiden, när vi tog hissen ner igen. Inte konstigt att man längtar efter solen så här års.

6/365 foton Väggprydnad.

7/365 foton Uppflugen

Ännu inte för gammal för att vilja visa snuttekaninerna utsikten!

Idag ska jag bottenslipa båten.

Ikväll wokar jag lite nyplockad mangold till förrätt, att njutas till det nybakade surdegsbrödet.

På middagsbordet lyser en julros från rabatten.

Livet kan vara uthärdligt även så här års.

4/365 foton. Hopp

5/365 foton. Uppstickare

I Las Palmas lärde jag känna Anna Åberg som lever som digital nomad och affärsrådgivare med webben som specialområde. Vi klickade, som man säger, och har nu ett spännande jobbprojekt tillsammans. Just nu är hon på en konferens i Las Vegas och skrev på Facebook om hur hon lyckats boka ett möte med den berömde Chris Brogan,  en amerikansk författare och guru inom hur-man-lyckas-i affärer.

Han skriver på sin blogg om hur han varje nytt år bestämmer sig för tre fokusord som han ska ha överst i huvudet under året. Om han vill gå ner 15 kg i vikt t ex, så kanske han väljer ordet GRÖNT för att påminna sig om att äta mer grönsaker, leva sundare, röra sig mer utomhus osv.

Han säger: Poängen är att välja ett ord som kan bli en del av din identitet, och fungera som ledfyr till de mål du vill uppnå.

Jag tycker det är en strålande idé, här är mina tre fokusord för 2014:

LIVSKVALITET. I det ordet lägger jag min vikt, min kropps styrka, min mentala hälsa, mina relationer. Här under sorteras yogan, zumban, böckerna, skrivandet, maten, familjen, kärleken, båtlivet, arbetet.

LÄRA. I detta ordet ryms fortsatt skrivande och läsande, vårens kurs i franska och flera andra kurser kopplade till vårt nya båtliv. Samt det roliga jobbprojektet tillsammans med Anna Åberg.

I LÄRA ingår också att fotografera mera. Förra året, 2013, växte min bildbank med bara drygt tvåtusen bilder. (Plus bilderna i mobilen.) Jag har inte prioriterat kameran som förr, fast jag älskar att fota. År 2011 tog jag över sextusen bilder. Det året minns jag som mitt bästa fotoår, kameran fanns med jämt.

Ju mindre man fotograferar, desto sämre bilder tar man. Det är precis som med skrivandet. Ju mindre man skriver (och läser), desto sämre texter presterar man. Övning ger färdighet, på vilken nivå man än befinner sig.

VÅGA är mitt tredje fokusord för 2014. Om jag fegar ur nu, blir det för sent, och då kommer jag att ångra mig. Det jag drömmer om, det ska jag våga!

I år deltar jag i fotoutmaningen 365 foton 2014. Det handlar inte om att våga, utan mer om att vara envis och inte ge upp. 365 teman väntar på att fotas. Det är ingen tävling, bara en personlig utmaning. Dagens bilder är verkligen inga mästerverk, tagna med mobilen inne i båthangaren på varvet i Munkeby. Vi tillbringar all ledig tid där numera. Nödvändigt, om båten ska kunna sjösättas i april. Odd har just installerat däckstömningen av septitanken. Om några månader är detta vår mysiga dubbelsäng. 🙂

2/365 Engagerad

1/365 Innanför

3/365 Vårtecken

Om fyra månader har jag förhoppningsvis fått svar från de förlag jag skickat mitt manus till. Idag känner jag mig helt säker på att något av dem tackar ja och vill publicera boken.

Helt säker. Vad händer då? Hur ska jag hantera ett positivt svar?

Om fyra månader ligger ju båten vid bryggan på Ängön.

Om fyra månader är det bara två dagar tills vi ska segla söderut och stanna borta till midsommar.

Listan på allt som ska hinnas med innan dess är väldigt lång. En massa utrustning ska monteras och trimmas in. Böcker ska läsas och kunskaper inhämtas. Planer ska spikas. Alternativa rutter utvärderas och plottas.

Dessutom har jag ett jobb att sköta.

Hur ska jag hinna med ett positivt svar från ett förlag ovanpå detta? Med allt vad det innebär av möten, ändringar och korrektur.

Hakuna matata. Det löser sig nog.

Tack till Per som tog bilderna en mulen sommardag utanför Laesö.

Nu har det äntligen vänt. Nu är det närmare till nästa midsommar än till den som varit.

Hittade de här bilderna när jag botaniserade i min bildbank för att beställa kalendrar.

Kan man få beställa en specialkalender för 2014 med tre junimånader?

Äntligen har vi ätit klart för i år.

Den största skillnaden mellan Odd och mig är synen på julmat.

Jag skulle gladeligen kunna slopa den helt och hållet. Han vill helst att skinkan och sillen ska vara till påska.

Men nu är vi snart tillbaka till kesofrukost och salladslunch igen, hallelujah!

Igår ägnades dagen åt brasved. Amalia, Salma och Odd klöv, sågade och staplade ett helt års förråd av ved till Källans braskamin.

Idag har vi varit i båten på varvet i Munkeby och skruvat, dragit kabel och förberett friborden för vaxning. Riktigt mysigt att jobba där ensamma i båthavet av jättelika båtar. Vi hade med oss matsäck och hann massor, vilken skillnad att ha båten inomhus!

Nu har vi spikat datum för sjösättning. 14 april. Två veckor innan starten mot Medelhavet. Arbetslistan innan dess är nästan oändlig. Önskelistan ännu längre…

Men den 1 maj ger vi oss av, även om vi inte är helt klara med allt vi vill installera och fixa. Ska vi vänta tills dess kommer vi aldrig iväg.

Den 11 september 2011 träffades jag av flera sparkar i baken av en högre makt, och bestämde mig för att börja skriva en bok. (Det står här i bloggen så det måste vara sant.) Den där dagen i september för drygt två år sedan, när den definitiva gnistan tändes,  hade jag just kommit i kontakt med skrivcoachen Ann Ljungberg och anmält mig till en Skrivarhelg som hon arrangerade i Stockholm.

I blogginlägget Första Sidan klar! som jag skrev under den skrivarkursen finns en länk till romanens första sida, så som den såg ut då. Att den länken fortfarande finns kvar beror bara på mitt sjukliga behov att dokumentera Hur Det Verkligen Gick Till När Jag Skrev Min Första Roman. Det är intressant och samtidigt skrämmande att jag kunde vara så övertygad om hur bra det var. Idag ser jag ju alla bristerna. Hemska tanke;  tänk om det känns likadant om ett år, när jag ser tillbaka på dagens texter?

Den 3e januari 2013  berättade jag i bloggen att min roman var 558 sidor och ”bara” skulle redigeras. I april trodde jag att den var klar. Det var ett svårt misstag som jag insåg redan innan refuseringarna började komma. Det gick inte att sluta fundera på alternativ och förbättringar fast manuset var postat – dåliga tecken!

Jag tog hjälp av en oberoende litteraturkritiker som läste igenom de 50 första sidorna och gav mig ovärderliga råd. Sen skrev jag igenom hela romanen en gång till. Och en gång till. Strök ett antal stickspår, band ihop kapitlen, tog bort flera karaktärer, fördjupade dem som var kvar, la till fler konflikter.  558 sidor krympte till drygt 300.

Igår avslutade jag manuset på riktigt efter att ha tagit hänsyn till synpunkterna som kom från Ann Ljungberg sedan hon läst det omarbetade manuset.

Hon har gett grönt ljus och skriver till och med att hon tycker berättelsen har ”WOW-faktor”! Nu ligger allt utskrivet och prydligt paketerat, klart att posta till förlag imorgon. Och jag känner mig helt trygg med att släppa taget.

Nu är jag så nöjd med det jag har skrivit att jag till och med fastnar i min egen berättelse när jag börjar läsa på sidorna som skrivaren matar ut!

307 sidor roman får stå på egna ben från och med nu. Det känns skönt att den flyttar hemifrån. Om det blir förlagskontrakt blir jag tvungen att ta hand om den igen, och säkert ändra på både det ena och det andra.

Men den dagen den sorgen, nu ska jag först säga hej till: 1. min ukulele, 2. min franskakurs, 3. min kamera, 4. mitt nya roliga jobbprojekt samt inte minst 5. planeringen inför kanalresan till Medelhavet.