Imorse läste jag i tidningen om en kvinna som skulle fylla år och blev intervjuad om sitt liv. Hon var fotograferad också, tillsammans med en hisklig, obeskrivligt ful och smaklös tavla som hon hade målat själv. Min första impuls var att visa artikeln och bilden för Odd och mamma A, göra mig lustig över den – hur var det möjligt att ha så dålig självinsikt, att vara så stolt över något så uselt? Jag var helt säker på att båda skulle tycka som jag. Men jag hejdade mig.

Jag vill ju inte tänka sådana tankar. De är bästa gödningen för ogräs som dåligt självförtroende, tvivel och hopplöshet. De studsar omedelbart tillbaka mot mig själv, får mig att fortsätta tänka negativt och kritiskt. Det går att välja helt andra tankar när man tittar på den där bilden, läser den där artikeln:  så härligt att hon är lycklig och nöjd med sitt liv och det hon gör.

Råd till mig själv: Tänk inte dumma, låga tankar om andra människor, om du vill slippa tänka dumma, låga tankar om dig själv.

Därefter läste jag en lång intervju i GP med Cecilia Gyllenhammar om varför hon skrivit sin senaste bok Stäpplöperskan.  Och drabbades av svåra mindrevärdeskänslor och avundsjuka. Vad har jag att komma med egentligen? Inga familjekatastrofer, ingen olycklig eller fattig barndom, inga alkoholiserade föräldrar, ingen arbetarklass i släkten så långt ögat når. Hur ska jag kunna skriva något läsvärt? Lika bra att lägga ner författardrömmarna direkt.

Så kom jag ihåg de kloka råden i den där intervjun med Anne Germanacos  som Kajsa Ingemarsson tipsade om i sin blogg häromsistens. Om vikten av att vara snäll mot sig själv.   ”Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.”

Sen sprang jag en runda över ön och kom på en underbar idé till en novell som jag tänker skriva och skicka in till ICA-Kurirens novelltävling.

Nu har jag redan skrivit de första 1000 orden och jag tror att det kan bli riktigt bra.

Man kan strunta i en massa handlingar som de flesta anser som självklara,  utan att därmed utmana sig själv eller omvärlden. Att strunta i att städa eller bry sig om sin vikt eller raka benen är några exempel. Ganska ofarligt trots. I vissa människors ögon kan man visserligen framstå som en bisarr person. Men det är oftast människor vars omdöme man inte bryr sig så mycket om ändå.

Det är värre när man känner lusten, och skräcken, att strunta i sådant som man själv trodde var en del av ens personlighet. Som att hålla ut, leverera, göra färdigt, vara snäll, visa omtanke.

Den här frågan har fått mig att fatta ett viktigt beslut. (Farmorsfrågor är ovärderliga! 😉 ) Det är dags att sluta fundera över vad andra har för förväntningar på mig och på vad jag ska göra eller inte göra. Allt vad jag inte kräver av andra människor tänker jag strunta i om de kräver av mig.

Från och med nu är mitt liv bara mitt.

PS. Mina älskade, ni vet att detta inte gäller er!

Hur många snälla tankar tänker jag en vanlig dag?

Jag önskar att det vore fler. Särskilt när jag är stressad är det lätt att negativa och kritiska tankar tar över. Det känns som om det är dags att läsa om den där boken av Kay Pollack: Att välja Glädje. För det är ju så att ju svartare tankar man har om andra, desto mörkare blir det egna livet.

Just nu packar jag för tre dagar i Stockholm, det blir en bra övning i att tänka snälla tankar.  Först tågresan, sen tunnelbana, sen butiksbesök hos återförsäljare mitt i city, mitt i värsta fredagsrusningen… Stockholm är knappast min favoritstad.

Men SEN – skrivarkurs med författarcoachen Ann Ljungberg i två hela dagar! 🙂  Det ska bli riktigt spännande och kul.

Vad betyder du för din arbetsplats?

Den här valrörelsen har varit värre än vanligt tycker jag. Så mycket ältande i alla media, så omöjligt att utvärdera alla hot, löften och utspel från höger och vänster.

Det är hemskt att SD kommit in i riksdagen, men jag kan inte låta bli att tro att det är en massa okunniga människor som röstat på dem i nån sorts protest mot allt möjligt. Här på Orust till exempel har SD fått ett mandat fast det inte fanns några  kandidater att rösta på! Hur mycket fattar man om politik, om man stoppar en helt tom valsedel för SD i kuvertet?

Nu kan man lätt tro att det råder någon sorts katastroftillstånd i Sverige, när man läser tidningarna. ”Mer än var 20e röstade på SD!”

Men jag har valt att se det på ett annat sätt. 94% av alla som röstat är INTE främlingsfientliga. 94% är väldigt många. Det känns bra. Nu är SD  inne i riksdagen och det betyder att spöket har blivit synligt. Det är bättre än osynliga demoner, nu kan de inte gömma sig. 

 Vilka val är jag fri att göra varje dag? Jag kan välja mina tankar och därmed mina känslor. Det kräver disciplin och mycket övning, men det går!

 Du kanske tänker att det är lätt för mig att säga, som har jobb och familj och är frisk och stark. Och det är ju sant. Det vore ju verkligen illa om inte jag, som har det så bra,  klarade att välja glädje och tacksamhet istället för deppighet och missnöje.

Mer om att välja glädje kan du läsa här, på Kay Pollaks blogg .

Godnatt, nu ska jag sova. Inte för att jag måste utan för att jag vill. 🙂

Vad är värt att vänta på? När man är liten vill man ha allt genast, man kan inte vänta alls. Men ju äldre man blir, desto mer tränar man upp sin förmåga att kunna vänta på belöningar. Den som väntar på något gott osv. Eller?

Är det någon som minns tävlingen om Århundradets Ord som utlystes 1999, inför millennieskiftet? Tävlingen gick ut på att komma med förslag på det ord som bäst beskrev 1900-talet.

Ordet Snabbare vann.

Otålighet har förstört många bra planer och föresatser. Otålighet har skapat många konflikter och onödig stress. Nu, när jag har blivit överkänslig mot stress, kan jag se tydligt vilken terrorist otåligheten har varit i hela mitt liv.

En viktig insikt som jag har kommit fram till är att det som är värt att önska sig är alltid värt att vänta på. Antingen det handlar om ett kilo färska räkor en fredag i en fullsatt fiskaffär eller ett efterlängtat besked, eller någonting viktigt som handlar om barnens liv. Jag kan välja otålighet eller förtröstan. Jag kan välja stress och oro, eller positivt tänkande.

Och om det inte är värt att vänta på räkorna kan jag faktiskt köpa thaimat istället.

Här kommer ett videoklipp från en otroligt efterlängtad konsert i våras, när jag ÄNTLIGEN var på benen igen efter en knäoperation och kunde CYKLA till Trädgårdsföreningen där BAO uppträdde. Den kvällen var värd alla månader av smärta och väntan. 🙂

Det har varit en helt ljuvlig påskhelg, jag kunde ha fortsatt flera dagar till.

En del frågor mår bra av att ligga till sig. Farmorsfrågan nr 74 var en sådan fråga. Det var roligt att så många tänkte till och svarade! Själv behövde jag som sagt hela påsken på mig… 🙂 Jag tyckte det var svårt att skilja på vad som egentligen skall kallas glädje, och vad man kan räkna till lycka. Men Saras kommentar hjälpte mig att få ordning på tankarna. Hon delade upp känslan i vardagslycka och stötvis lycka.

Den där vardagslyckan vill jag egentligen kalla livsglädje. Den är min bas, ligger som en doftande vitsippsmatta i tillvaron, eller som ett harmoniskt grundackord. Den glädjen hör ihop med tacksamheten jag alltid känner över mitt liv och min familj.  Alltid finns den där, även när jag blir arg eller besviken eller ledsen, som jag förstås blir som alla andra. Grundglädjen ligger aldrig långt under ytan.

Lyckokänslor är något annat, mer stötvis och sprudlande som Sara uttryckte det. Som när jag lyckas trösta en storgråtande Lille L. Eller när jag med kameran fångar en saligt leende Lilla S med Tiny i famnen. Eller när Odd och jag hör och ser den första lärkan på morgonpromenaden. Det är de där ögonblicken jag försöker komma ihåg på kvällen och skriva upp i Tacksamhetsdagboken jag har i min Iphone.

Målvikt vet nog alla vad det är. Men målålder? Kan man ha det? Det var kul att läsa Fridas tolkning av frågan! Hon placerar sin målålder bara några år framåt, som en sorts morot, och sen flyttar hon fram den allteftersom och drömmer om roliga saker att se fram emot. Så kan man också se det! 🙂

För min egen del tolkar jag ordet målålder som hur gammal jag vill bli. Min mamma fyller 91 vilken dag som helst. Vill jag bli så gammal? Kan jag i så fall påverka den saken?

För ett tag sedan trodde jag att jag nog bara vill bli sådär 84 år. Att vara 91 verkar ganska ofta tråkigt, enformigt och ensamt om jag lyssnar på min mamma.

Men nu har jag tänkt om. Med alla sociala medier och ny teknik kan livet nog vara spännande hur länge som helst, om man får ha hjärncellerna i behåll. Som till exempel farmorgun i Norrtälje som vid 70+ vann Stora Bloggpriset i kategorin Politik & Samhälle (i konkurrens med bl a Gudrun Schyman!) .

Hur blir man då 91 år? Helt klart kan man inte missbruka sig själv som jag har gjort ända fram till i höstas. Det är rena turen att jag med min destruktiva livsstil bara drog på mig högt blodtryck, stressyndrom och övervikt, och inte en massa andra sjukdomar också som t ex hjärtfel, åderförkalkning eller diabetes.

Idag på min morgonpromenad på en snöig traktorväg i en granskog där den låga morgonsolen gjorde det svårt att se var jag skulle placera fötterna,  flög en färdig insikt plötsligt rakt in i huvudet. Jag längtar inte längre efter att hitta tillbaka till mitt gamla jag. Mitt gamla jag var ju inte bra för mig. Det är mitt nya jag som har chansen att bli 91 år gammal. Mitt nya jag har gått ner 14 kg sen i september och ska ner 7 kg  och 10 cm i midjan till. Mitt nya jag gör helt nya saker som att måla tavlor, skriva noveller och lämna över ansvar till andra. Mitt nya jag har en ny syn på vad som är viktigt i livet. Det känns härligt.

Och OM jag ändå inte blir 91  år utan skulle drabbas av hjärtinfarkt, stroke, cancer eller bilolycka innan dess, så är det ändå sant det som min pappa sa en gång: ”Det viktiga är inte att lägga år till sitt liv, utan att lägga liv i sina år.”

Tänk så många val man gör, hela tiden, oftast utan att närmare tänka efter. Men när jag verkligen gör det, tänker efter alltså, inser jag att det där bananskalet inte bestämde. Jag valde att halka på det. Igen och igen.

Jag valde en spännande man när jag var riktigt ung. Det gav mig massor av erfarenhet som jag är oerhört tacksam för idag. Jag valde att lämna honom. Det var också ett bra val.

Sen valde jag en man som gjorde det nödvändigt (möjligt?) att sluta röka, flytta till landet och byta jobb. Jag valde det också.

Det allra bästa valet har alltid varit att lyssna till mitt hjärta.

Tror du att man kan påverka sig själv genom att tyst upprepa någonting inombords? Även om det man säger inte alls stämmer med verkligheten? Kan det hjälpa en fet person att bli smal, om hon eller han tyst och envist upprepar för sig själv: ”Jag är smal, jag är snygg, jag gillar min kropp”.

Kanske tycker du att detta är rent flum.

Men vad anser du då om att någon hela tiden säger till sig själv: ”Jag är dum och ful, alla tittar på mig och tycker jag är tjock.” Tror du inte att det påverkar heller? Jo, såklart. Det kallas för en Affirmation.

Negativa affirmationer använder vi oss av hela tiden, automatiskt, av någon anledning. Särskilt kvinnor tror jag.

Positiva affirmationer behöver vi träna oss på. Lika viktigt som att gå på på gym! Jag vill gärna tipsa om en väldigt bra mental tränare, vars CD-skivor jag lyssnar på flera gånger i veckan.  Han heter Mikael Widerdal www.allinmind.com. Prenumerera på hans nyhetsbrev, så får du gratis övningar att ladda ner!

Det här skriver Mikael på sin hemsida om hur man skapar en affirmation som fungerar:

• Regel 1 – uttryck det du önskar kort och kärnfullt. Helst bara några få ord och gärna så det rimmar eller känns rytmiskt. Då tas det upp lättast av hjärnan.
• Regel 2 – uttryck det i positiv form. Hjärnan har svårt för negationer och tvingande ord så undvik ord som ”inte”, ”måste” osv.
• Regel 3 – Uttryck helst det du önskar i presens dvs som om det du önskar redan hade uppnåtts.

Min egen favoritaffirmation som jag nynnar på under promenader nu i dessa förkylningstider är: ”Frisk och stark i livets park”.