Ett nytt litet barnbarn har fötts och nya perspektiv tränger sig på. Hurdan är en farmor?  Min egen dog långt innan jag föddes. Min mormor var 68 år när jag kom till, två år äldre än jag är nu. Hon hade fött åtta barn och barnbarn var ingen ny sensation. Det fanns ingen nära relation till henne och morfar som bodde så långt bort, ända nere i Skåne. Hon kände inte mig och jag kände inte henne.

Det jag minns är de mardrömslika bilresorna dit på smala, krokiga vägar. Kräkpåsar av kraftigt papper. Trasmattor, doft av vedspis och kaffe, kalla golv och en veranda full med pelargoner. Utkylda finrum som aldrig användes. Morfars kontor med gevär och uppstoppade djur.

Min mamma var ingen bra förebild när det gäller barnbarnen, även om hon tyckte bebisar var söta. Jag vill absolut inte bli som hon.

Min svärmor däremot var som klippt ur sagorna, med ett oändligt tålamod och ett outsinligt intresse för sina barnbarn. Hon blev aldrig uttråkad, aldrig uttjatad, aldrig trött på att läsa högt eller plocka fram sygrejer eller målarfärger, baka kakor eller vad nu var som önskades. Jag kommer aldrig att kunna bli som hon.

Jag vill lära känna alla mina sju barnbarn, vart och ett. Varken mer eller mindre. Vill ha dem i min famn och i mitt knä ibland. Jag vill veta vad som skrämmer dem och vad de drömmer om att uppnå, vilket godis de gillar mest och vilka böcker de läser, om de vågar ge tillbaka om någon är dum och vilka kläder de helst har på sig.

När jag tänker efter är det nog det jag hoppas kunna ge dem också. Att de kände sin mormor och farmor. På riktigt.

Linus tog bilden på BB.

Bloggen har varit öde en månad. Livet har däremot myllrat. Du som inte hör till närmaste familjen kan sluta läsa nu. Det här är egentligen ointressant för alla utom för mig som har teflonminne och kommer att glömma kaossommaren 2015 väldigt snart. Om jag inte sätter ord på den i bloggen.

Odd och jag avvecklade morbror E:s lägenhet eftersom han flyttat till äldreboende. Påfrestande både mentalt och praktiskt. Så snabbt ett liv fördelas och förskingras. Så lite sakerna vi samlar på oss betyder egentligen. Samma situation uppstod samtidigt med mamma, 96. Där gick vi, hennes fyra vuxna barn, omkring i hennes hus och plockade och sorterade, delade upp i högar att fördelas, att ge bort, att kastas. Det mesta ville vi inte ha. Men vad skulle vi göra av det?

Å andra sidan. Så mycket glädje dessa överblivna sängar, köksbord, stolar, lampor, lakan, soffor och husgeråd förde med sig till A från Eritrea som fick allt hon behövde till sitt första egna hem. Hon som flytt ensam genom en öken och över ett hav och nyss fått uppehållstillstånd. Tack vare en vän på Facebook fick jag vara den som förmedlade kontakten till en egen liten lägenhet på Orust. Tack vare det slapp vi köra morbrors saker till ett anonymt loppis. Lyckan i hennes ansikte sparar jag som sommarens finaste upplevelse, det är rent beroendeframkallande att få vara med om att göra en sån skillnad i en människas liv.

Regnet har öst ner, temperaturen har sällan gått över +20C och några barnbarn har suttit parkerade i TV-soffan hemma varje dag. Den senaste veckan har vi haft nästan full pott, fem stycken i omgångar och ibland övernattande. (Det sjätte barnbarnet pendlar till Östra med astma. 🙁 ) Det som lockar här är nog inte vi utan Netflix (som vi själva aldrig ser på), en rolig hund, ett stort hus med gott om plats att pyssla och leka, en stor och spännande trädgård, en studsmatta, flädersaft och en massa glassar i frysen.  När jag nu ser på mina bilder och tänker tillbaka inser jag att det har varit en riktig kusinsommar, precis som vi drömde om i båten i våras, då när vi hade så dåligt samvete för att vi är såna frånvarande mor- och farföräldrar.

Fast det är inte klokt så trött man blir av små barn.

Allt jag inte har hunnit: Skriva, träna, fotografera, rensa i trädgården, städa växthuset. Men vad gör det om hundra år?

Om bara tre veckor är vi på väg nerför Donau igen. Jag längtar och planerar, det är det jag gör istället för allt det där jag inte hunnit. Idag har jag till exempel listat ut hur vi ska få till en serbisk gästflagga.

När hände detta? Det var ju igår hon föddes? Den minsta lilla larven har blivit en dam med bestämd vilja, en som absolut inte vill sitta i mormors knä utan måste STÅ UPP hela tiden.

29/365 foton 2014. Tema: Gosig

Näst yngsta barnbarnet har blivit en fullblodsmobbare. Bara farmor får komma upp i hennes nya rum och titta, inte mormor. Jag drar mig förstås genast skuldmedveten tillbaka,  vi träffas ju så sällan, klart hon känner farmor mycket bättre. 🙁

”Du kan inte finna dig i ett sånt beteende”, säger Liv. ”Du får inte låta henne bestämma. Du skulle bara ha smajlat och gått upp i alla fall, sagt: men jag vill också titta.”

Hm. Och vem har uppfostrat henne en gång i tiden? Vad har hänt med mig sen dess?

30/365 foton 2014. Tema: Snygg.

Sitter som alla andra begravd upp till hårfästet i julförpliktelser. Uppräkning överflödig, det är ju samma för alla.

Så kom ett stort spännande brev på posten och all stress bara rann av mig när jag öppnade.

Jaa, jag är ju rik! Dessutom på livstid! Den här förstoringen ska upp på väggen där jag kan se den varje dag och påminna mig själv om vad som egentligen är viktigt här i världen.

Inte är det julmat i alla fall.

Bilden tog jag en dag i oktober när alla var hemma. Har du försökt fotografera sex barn samtidigt? Efter mer än 50 exponeringar gav jag upp och hoppades att det fanns någon bild som skulle duga.  Och det gjorde det ju. Bilderna framkallar jag på Crimson som är ursnabba och jättebra.

Titta så förmögen jag blev tack vare framsynta placeringar i unga år!

Oj så många det kommer att bli, Insh´Allah som några av medlemmarna i min storfamilj alltid lägger till för att besvärja lyckan.

Bilder den kommande tiden alltså, på denna lilla goding.

Idag kom hon hem från BB, och vi hälsade på med present till storasyster, indisk hämtmat, nyplockade klarbär och – förstås – avtrycksboxar för att göra de allra första hand- och fotavtrycken.

Mamma L ville först inte vara med på bild eftersom hon enligt egen utsago ”ser ut som ett ras”.

Hm – vad tycker ni?

Bara några dagar kvar. Kanske veckor, om det här barnet är lika ovilligt som Tiny att passa tiden. Vad ska jag kalla barnbarn nr sex här i bloggen? Tiny hette ju Tiny i magen, fast  hon döptes till Shiloh. Av någon anledning som jag inte kan förklara känns det inte bekvämt att använda barnens riktiga namn i bloggen.

Mamma L säger att det inte finns något arbetsnamn den här gången, bara att Tiny är helt inställd på att det är en lillasyster. Hm. Efter en stunds funderande kommer mamma L på en passande pseudonym.

Pyret får det bli!

När höskörden är  avklarad, då kan man börja njuta av sommaren.

Från och med nu är det bara jag som jobbar på LifeStone. All annan personal har gått på semester. Jag tänker ta det lugnt och bara göra det allra nödvändigaste. Ta mig tid att redigera min roman några timmar varje morgon, besegra ogräset i trädgården och njuta av barnbarn och båt.

Livet är så härligt just nu att det måste vara en parentes. Det gäller att ta vara på varje minut.

Berättelsen om Pi , De fem legenderna,  Hitta Nemo och sedan middag för nio på fantastiska restaurang Masala Kitchen på Berzeligatan. Det kallar jag en helkväll. Vi delade upp oss emd barnbarnen i olika salonger i Filmstaden. Himla bra system med flera filmer samtidigt, för olika åldrar, så att hela familjen kan gå tillsammans.

Berättelsen om Pi (länken leder till en recension i GP) är en film som är så bra att jag måste se den om igen, med Odd. Jag behöver diskutera den med honom, den väcker så många frågor. Om tro, hopp och sanning. Dessutom är den så vacker och 3D tekniken gör att man blir fullständigt trollbunden och glömmer att man befinner sig i en liten biosalong.

Det gällde inte bara mig. Jag hade stålsatt mig inför de där outhärdliga biostörningarna; påsprasslet och bänkbuset och det halvhöga småpratet som gör att jag i princip slutat gå på bio. Men det var dödstyst i salongen ända till slutet, och då utbröt applåder!

Se den här filmen!

Lilla S, som fyllt 12, och jag såg PI. De andra såg De Fem Legenderna och var också nöjda. Tiny såg Hitta Nemo. Efteråt gick vi alla nio till indiska restaurangen Masala Kitchen som ägs av mamma Ls kompis Sofia och  som är ett favoritställe.  Alla beställde sina favoriter, Sofia bjöd på glass och det blev så mycket mat över att jag tog med mig resterna  i folieformar hem till mamma A och P. Snacka om tantvarning…  Men de blev väldigt glada över varsin indisk middag helt oväntat, komplett med Naanbröd och ris 🙂

Fullt

Ännu en dag av åskskurar. Men i morse var det uppehåll och blå himmel. Efter ett par veckor av tungt motstånd i kroppen, bly i benen och behov av tupplurar på eftermiddagen tvingade jag mig själv att återuppta mina morgonrundor. Jag kom inte iväg förrän kl 8. Det gick ingalunda att jogga hela rundan i ett sträck, så som jag flög fram (nåja) för en månad sedan. Men jag talade strängt till mig själv: Det är bättre att gå raskt och smålufsa ett par minuter i taget under 8 km än att stanna hemma och deppa! Lägg ner de där prestationskraven!

Jag som hade tänkt ställa upp i Musselloppet 10 km i Lyskeil på lördag. Jag vet inte varför jag har hamnat i den här fysiska svackan med dålig ork, trötthet och svag yrsel. Kan det vara bytet av blodtrycksmedicin? Besöket hos hjärtspecialisten i Göteborg härom sistens visade ju att mitt hjärta har fått förtjockade väggar pga av långvarigt förhöjt blodtryck, och jag fick en ny starkare medicin som ska hålla blodtrycket under 120. Doktorn rådde mig med eftertryck att inte läsa bipacksedeln i medicinasken. Undersökningar har nämligen visat att det är större risk att man drabbas av biverkningar om man vet om dem i förväg … Så därför vet jag inte om min trötthet är en biverkning eller ej.

Men det var underbart att komma ut i skogen igen, dra in dofterna av klorofyll och mylla, kaprifol och älgört.  Efteråt kände jag mig glad och stark och pigg igen, och hade fångat flera bra idéer i min anteckningsbok. Det där goda humöret har suttit i hela dan.

Läxa: I fortsättningen kommer jag att ge mig ut på min morgonrunda utan att först fråga mig själv hur jag mår eller om jag har lust!

För övrigt gläds jag åt oväntat besök. Mamma A med familj susade just in på kort visit för att fylla på vårt garage ytterligare med saker till nybygget.

De stannar bara tills imorgon. Så packningen är minimal – bara det nödvändigaste när man ska övernatta med tre barn och det redan står färdigbäddade sängar och väntar…